Bröderna Lejonhjärta?

Hallå. Satt precis och kikade igenom dokumentären "Älskade Astrid Lingren" och fick litet utav en nostalgitripp. När de väl tog upp boken/filmen Bröderna Lejonhjärta så kom jag på att jag icket har läst/lyssnat till boken!
Nu tänkte jag bara höra om er kritik; går den att läsa även om man har blivit "vuxen" utan att det ska kännas för barnsligt? Är detta en novell som ni alltid kommer ha kvar i bokhyllan?

Tja, jag gör det med mina barn och visst, det är inte lika "revolutionerande" som när man var barn, men det är en redig nostalgitripp iaf.

Sätt dig ner å läs! Det är en klassiker som jag tycker måste läsas någon gång under ens livstid. Som Stefan sa, du kommer ta dig en tripp i nostalgi-rutschkanan.

Förra terminen hade jag ett Astrid Lindgren-tema när jag läste tvärvetenskaplig begreppsbildning och dess didaktik och då läste jag flera av Astrid Lindgrens böcker, bland annat Bröderna Lejonhjärta. Helt fantastisk! Hennes böcker är ingenting man slutar tycka om bara för att man blivit vuxen.

Oj! Well, dessa svar låter lovade. Blir till att införskaffa snarast o läsa framför brasan.

Jag håller på att läsa Bröderna Lejonhjärta för min son nu (dock alternerar jag och hustrun mellan att lägga honom, så jag läser bara vartannat kapitel tyvärr).

Det som slår är ju att boken känns ganska politisk, ett bärande tema i boken är ju att de fria människorna i Körsbärsdalen måste hjälpa de lidande i Törnrosdalen, både för sin egen och för deras skull. Det talas ju också om att man måste göra det man inte vågar, annars är man bara en liten lort.

Ska boken ses som en politisk kommentar, exempelvis till Sveriges roll i andra världskriget och finska vinterkriget? Det är väl Ilon Wikland som illustrerat boken, åtminstone den utgåva jag har (nyutgåvan med rött band), om Astrid kände Ilon när hon skrev boken kanske det är en kommentar till Sveriges passiva hållning under baltstaternas ockupation?

Eller är det bara en spännande historia?

Jag tycker det ligger något i tolkningen iaf. Det är ju både politik och religion som hanteras på ett "barnvänligt" vis i boken.

Boken kom ju 1973 och det är i samma veva som i stort sett ALLA barnprogram var antingen politiskt inriktade eller rena utbildningsprogram (typ "Kroppen", "Fem myror...").

Se "Ville, valle och Viktor" som sändes 1970 för första gången, där kritiseras samhället och byråkraterna på löpande bana, här skulle barnen lära sig att tänka själva, men på "rätt sätt" förstås.

Sen har vi "Kapten Zoom" (1976) som stod utanför samhället och tittade på hur vi människor konsumerade för mycket och förstörde vår planet.

Från wiki: TV-serien beskriver vårt postindustriella samhälle med fenomen som handel, företagande, miljöförstöring och demokrati. Det finns ett antikapitalistiskt budskap i serien, som blir tydligt i finalen.

Så man kan säga att det på 70-talet var ganska så normalt att ha med politik i barnprogrammen.

På sin tid kunde dock Bröderna Lejonhjärta kritiseras av en del debattörer för att den utgjorde en "förolämpning mot moderna befrielserörelser", och med sitt fantasymotiv som gränsade mot mytologi och religion gick den ju också på tvärs med många av tidens socialrealistiska tendenser i barnlitteraturen. Finns lite om saken i detta gamla inlägg.

Jag har för mig att det var fler som var upprörda över "självmordspropaganda", att slutet kunde tolkas som ett budskap om att självmord är att föredra framför förlamning. Eller något.

Jag tycker då den är bra och har en hel del att säga oss vuxna också. Till exempel: "Det finns saker man måste göra fast man inte vill, annars är man ingen människa utan bara en liten lort". Så sant som det var sagt!

Ja, det var bl.a. Gunnel Enby som framförde sådana invändningar i en debattartikel i Aftonbladet:


Också den s.k. barnboksgruppen, vars kritik annars fokuserade på den politiska aspekten av sagans förmenta verklighetsflykt, noterade detta och menade att det i en barnbok var "oansvarigt och grymt att föra fram självmordet som den yttersta modiga handlingen, som blir beviset för att Skorpan inte är 'en lort utan en människa'". "Vi förutspår inte en våg av självmord efter julens läsning om lille rädde bror Lejonhjärta men vi ställer oss skeptiska till den här sagans avslutning och budskap; att se självmordet som en lösning på den jordiska tillvarons problem och kontroverser, sjukdomar, besvikelser och ofullkomligheter."


Även dessa element kunde dock angripas såsom varande uttryck för en alltför individualiserande, hjälteorienterad människosyn och moral som inte tog hänsyn till sådant som maktstrukturer, ägarförhållanden etc. Nils Gunnar Nilsson talade i en kritisk recension i Sydsvenska Dagbladet om en osund idealisering av den enskildes mod och självförverkligande, "ett uttryck för en benägenhet i tiden att på ett suddigt, pseudoreligiöst, föga förpliktigande sätt drapera sig i mystik".

Sjuttiotalet var verkligen en tid av stor humor, åtminstone sett så här i backspegeln.