Hur mycket tänker ni?

Jag har skäliga misstankar om att jag tänker alldeles för mycket.
Så jag tänkte göra en jämförelse med er.

Hur mycket tänker ni under loppet mellan uppvakning och insomning?
Själv analyserar jag hela min vardag, alla människor jag stöter på, mig själv, reflekterar över det jag gör, reflekterar över mitt liv, reflekterar över den värld jag lever i, filosoferar om precis allt möjligt, funderar om precis allt möjligt, funderar över hur saker fungerar osv. Försöker förstå mig på människor, funderar över dem och deras liv, funderar över gatulyktorna, funderar över tågstationer i London (just nu, trots att jag sitter hemma).
Funderar ni lika mycket?
Behöver ni fundera lika mycket?

Jag funderar mycket kring mina egna känslor och mentalitet.
Hur mycket funderar ni över era känslor?

Jag måste fundera, tänka, när någon social event är på G, så som att några polare vill på bio. Då måste jag börja fundera mycket, reflektera över mig själv, samla mod och förbereda mig för den mentala utmaningen, sen beger jag mig ut med huvudet på skaft och fullt aktiv. Liknande gäller när man stöter på nya klasskamrater helt plötsligt osv.
Behöver ni fundera för att kunna hantera er vardag?

Aww, du lyssnade på mig https://www.flashback.org/showthread.php?t=766928

Jag tänker mycket men långt ifrån så handikappande mycket som du.

Jag tänker iaf minst lika mycket som du gör, har till och med varit så illa att jag vid vissa tillfällen tänkt att jag inte orkar längre, om du förstår vad jag menar...

Grejen med mina tankar är väl kanske att de är väldigt negativa och destruktiva, därför är det så jobbigt.

Skönt att se iallafall att det finns någon som kanske tänker i samma utsträckning som mig själv, trodde nämligen att det omöjligtvis kunde vara så..

yupp



Man blir nästan knäpp på det ibland.

Jag har en dedikerad 30 min period varje dag där jag sitter och mediterar över min tillvaro, vari jag brister och hur jag skall förbättra mig själv. Sedan för jag en liten journal där jag skriver ned mina tankar och skriver om händelser som varit jobbiga. Givetvis sitter man och tänker på saker under den resterande dagen med men det är inte så att jag blir handlingsförlamad om jag inte klurat på saker och ting först. Jag ser tänkande som ett stort nöje helt enkelt.

Det...


...inte det...


....definitivt inte det.

Känner igen mig mycket i det TS skriver. Tror att vi som tänker och analyserar mycket, "för mycket" som många uttrycker det, har det som del av vår personlighet helt enkelt och att det är priset vi får betala för att... ja, för att vi har mycket i huvudet och inte är IQ-befriade?

Samma för mig. Känner att jag helt enkelt tänker för mycket, alla andra verkar ju bara göra saker?

Jag funderar på vad som kommer att hända om jag gör på ett visst sätt och om någon skulle märka om jag skulle göra något helt random. Funderar de över vad jag gjorde eller bara accepterar de det och fortsätter?

Vore skönt om man bara kunde göra grejer utan att behöva fundera över dem... fan vad svårt det var att förklara... =/

Varför skall folk så ofta beklaga sig över att de tänker? Om de (ni) nu vore intelligenta funderande varelser borde ni kunna tänka fram ett sätt att göra er lyckliga på tycker man...

Men det kanske är så att vi "ser" saker och tänker på saker som vilken annan människa bara skulle låt "gå förbi"...

Det kanske är så att vi lixsom får för mycket att tänka på och kan då inte kontrollera vad vi ska tänka på och när vi ska tänka på det. Jag skulle vilja likna det med att du har sett något hemskt eller drömt något hemskt, sen ska du tänka på bra saker och roliga saker för att få bort tankarna, men vad du an tänker på så blir det tex. ansiktet på mördaren eller varelsen ...

Äh, vafan vet jag egentligen.. Enda jag vet är att jag tänker på tok för mkt, oroar mig över precis allt och alla

Depressioner släcker en. Man orkar inte bry sig om lycka, även fast man vet exact hur man kan bli det. Man hatar lycka. Jag gjorde iallafall det.
Men nu är jag ganska lycklig för det mesta. Känns bra.

Till ämnet:

Jag tänker mycket. Men inte lika extremt som förr. Då låg jag vaken hela nätterna och analyserade allt från barndomsminnen, frukter, analyser och tankar. Det hela var åt helvete och jag hatade verkligen att ligga där och analysera analysens analys analys för trettonde gången.
Gör någonting för att få utlopp för tankarna blir det mindre sånt. Träna, skriv, måla, vad fan som helst.

Tack för mig.

För mig är det så att jag inte vill (precis som du säger) bli lycklig. Jag vill inte därför att jag vet att om jag är lycklig blir jag väldigt rädd för att inte vara lycklig, jag blir rädd för att dö etc.

När jag är deprimerad känner jag att jag vill dö, vilket i sig är en lättnad dåjag slipper vara rädd för döden. Nackdelen är ju att jag är väldigt nere ...