Ett liv alltid bättre än inget liv?

Fast det där måste ju inte heller stämma egentligen. Om du har läst min syn på saken, så kan jag mycket väl vara en som älskar livet eller en som lever i misär.

Jag menar, om man älskar livet så bör man ju vara ännu mer rädd för att förlora det. Och om man du vet att man en dag kommer att förlora det och det finns inget man kan göra för att stoppa det, så kan ju det leda till att man inser att det kanske vore bättre att aldrig ha blivit född.

Jag ser i nuläget livet som "the lesser of two evils", men jag hade lika gärna kunnat älska livet. Min ståndpunkt hade ändå sett ut som den gör...

MEN det kan du tycka som är född, jag lovar dig att om du aldrig skulle blivit född skulle en icke existens för dig varit nada. Tror du alla de som icke existerar är glada för det.

Det är just livet som ger dig chansen till att önska din icke existens.

Så länge man har valmöjligheten att avsluta sitt liv så väljer jag liv före död. Varför ta bara det ena om man kan erfara båda?

Sen finns ju inte alltid den möjligheten. Blir man förlamad i det här politiskt korrekta pisslandet så är det ju kört för en: vill man då ha dödshjälp får man ta sig till Schweiz.

Angående det: Vad krävs det att man uppfyller för kriterier för att dom ska hjälpa en att dö?

Frågan som slår mig är: Varför skulle man behöva vara nöjd med att icke-existera? Borde inte icke-existera vara något neutralt på skalan? Dvs dåligt liv, inget liv, bra liv? Det är iaf så jag ser på saken.

Ungefär som när du ska smaka någon ny mat (för smak alltså och inte för att stilla hunger). Antingen så är den vidrig och du spottar/kräks ut den och ångrar misstaget att smaka, eller så är den varken eller så älskar du det fullständigt och du ångrar inte att du smakade!

Att födas må ge dig en mental förmåga, men frågan är om man VILL ha den mentala förmågan. Kan okunskap inte vara positivt, även om man inte märker att man är okunnig?
Buddha dyker upp i mitt sinne, även om han hade en perfekt tillvaro innan han stiftade bekantskap med alla världens grymheter. Detta gör självklart att det inte är ett perfekt exempel, men samtidigt så är det svårt att applicera ett världsligt exempel på en före-värdslig fråga, om du förstår vart jag vill komma.

Jag anser inte att kvantitet alltid behöver vara positivt, även om det går från 0 till 1. Inte ens om det är något positivt, dvs. även om mentala förmågan är positiv kan den fortfarande vara oönskad i fel miljöer och förutsättningar.

Slutsats: Varför skulle en mental förmåga odiskutabelt vara något positivt?

den här tråden påminner mig lite om mina egna funderingar kring liv/död.

Om man funderar på vad meningen med livet är, så kanske man tänker att leva lyckligt, t.ex. fin partner, fint hus osv.

Men om man varit död, då skulle man ju inte kunna tänka, och relatera till hur det skulle vara att leva.

Jag menar, man kan ju inte säga att något annat är bättre, om man itne har något att relatera till.

Så vad är då meningen med livet, om man lika gärna skulle kunna vara död, och slippa tänka på alla bekymmer?

Jag har inte kommit på något svar på detta.

Jag har istället tänkt så att livet är som en utmaning, hur bra kan man kalra sig, hur bra jobb får man etc. Att dö skulle vara som att fega ur, att itne våga testa.