Citat:
Därför att de vill fastställa att problemen funnits i hela ditt liv och inte bara på sistone. Jag antar att det är för att man inte ska missta ADD med t.ex. depression?
Jag känner dock igen mig i vad du skriver. Jag fick också extremt högt resultat på intelligenstestet och ansågs varken vara obildbar eller problematisk i skolan. Förutom under den sedvanliga tonårsrevolten på högstadiet förstås, men då var jag mer uppkäftig då och då än totalt oregerlig.
Jag var en jävel på att kompensera för eller maskera mina problem men de har alltid funnits där. De är först i vuxen ålder jag uppmärksammade att jag av någon anledning aldrig kunde nå upp till mina ambitioner, hur hårt jag än kämpade och trots att jag på pappret borde kunna det. Frustrerande minst sagt.
Mina föräldrars bidrag till utredningen bestod mest i att bekräfta sådant jag själv berättat under utredningen, men det var inte så lätt för dem eftersom mina problem eskalerade först i vuxenlivet d.v.s. efter att jag flyttat hemifrån. Min mor berättade efteråt att de frågor de fick av utredaren gjorde att hon fick svar på många av de frågor hon själv ibland funderat på under min uppväxt. Dock var det ju aldrig såpass allvarligt att det gjorde någon större skillnad för mig då.
Efter diagnos och med medicinering i form av concerta består vardagens problem numera endast av att identifiera och bryta de negativa beteendemönster jag lagt mig till med för att kompensera. Livet blir lättare och lättare och äntligen både lever jag upp till och överträffar mina ambitioner.
Eller kort sagt: Jag lever äntligen ett liv som avspeglar mitt resultat på intelligenstestet istället för tvärt om.
Jag känner dock igen mig i vad du skriver. Jag fick också extremt högt resultat på intelligenstestet och ansågs varken vara obildbar eller problematisk i skolan. Förutom under den sedvanliga tonårsrevolten på högstadiet förstås, men då var jag mer uppkäftig då och då än totalt oregerlig.
Jag var en jävel på att kompensera för eller maskera mina problem men de har alltid funnits där. De är först i vuxen ålder jag uppmärksammade att jag av någon anledning aldrig kunde nå upp till mina ambitioner, hur hårt jag än kämpade och trots att jag på pappret borde kunna det. Frustrerande minst sagt.
Mina föräldrars bidrag till utredningen bestod mest i att bekräfta sådant jag själv berättat under utredningen, men det var inte så lätt för dem eftersom mina problem eskalerade först i vuxenlivet d.v.s. efter att jag flyttat hemifrån. Min mor berättade efteråt att de frågor de fick av utredaren gjorde att hon fick svar på många av de frågor hon själv ibland funderat på under min uppväxt. Dock var det ju aldrig såpass allvarligt att det gjorde någon större skillnad för mig då.
Efter diagnos och med medicinering i form av concerta består vardagens problem numera endast av att identifiera och bryta de negativa beteendemönster jag lagt mig till med för att kompensera. Livet blir lättare och lättare och äntligen både lever jag upp till och överträffar mina ambitioner.
Eller kort sagt: Jag lever äntligen ett liv som avspeglar mitt resultat på intelligenstestet istället för tvärt om.
Tack för svar.
Tog mod till mig och pratade med mina föräldrar så de vet om det mesta nu och fick även insyn i att vissa av mina symtom, som att överarbeta detaljer, tolka saker fel, skinpicking och att skjuta upp saker så långt det går även var något pappa hade. Vissa saker visste inte jag.. andra minns jag när jag ser tillbaka på uppväxten.
Känns skönt faktiskt att ha lättat hjärtat, om psykologen behöver kontakta dom är det ju okej för nu vet dom vad jag genomgår.
Må väl!
