Filosofins upplösning

Hur är det, anser ni att man med hjälp av lingvistik och en undersökning av vardagsspråket kan upplösa alla, eller de flesta, klassiska ”problemen” inom filosofin? Vad anser ni om att metafysiken har gjort lite av en comeback de senaste 15 åren och vad tror ni att det beror på?

Eftersom mitt förra inlägg togs bort, antar jag att humorn inte nådde fram hos filosoferna.

Vad tycker du är vardagsspråk? Det språk jag använder idag löser de problem jag stöter på. Om jag saknar ett ord, t.ex. "oändlighet", så definierar jag det.

Ett knapert bevis är att de flesta filosofiska problem kan fås ned i enkla tankeexperiment.

Så ja, med människans språk, som är likvärdigt med vår förmåga att tänka och resonera, kan man lösa alla filosofiska problem som vi någonsin kan uppfatta.

Metafysik, dvs frågor som viljans frihet och begrepp som tid, rum, existens, är populärt även idag. Speciellt som vetenskapen går framåt och visar oss nya upptäckter om t.ex. vad atomer innehåller.

Det vill säga:
Filosofiska problem löser vi med språk - inte med tårna.

Du missförstår naturligtvis min frågeställning, och utifrån ditt svar så har jag nog fog för mitt antagande att du varken läst Austin eller Wittgenstein. Jag talar kort sagt inte om lösningen av filosofiska problem, jag talar om upplösandet av dem med hjälp av lingvistisk eller språksfilosofisk analys. Många har sedan 'the linguistic turn' menat att de klassiska filosofiska problemen är pseudoproblem, nämligen.

Läs:
http://en.wikipedia.org/wiki/Philoso...investigations
http://en.wikipedia.org/wiki/J.L._Austin
http://en.wikipedia.org/wiki/Ludwig_Wittgenstein

Vid närmare eftertanke får väl detta ses som ett uttryck för rationalism. Genom att analysera språket får man större kunskap om - språket. Att alla filosofiska frågeställningar/problem skulle vara språkfrågor, torde vara en idé man kan ta avstånd från prima facie. Metafysiken handlar om verklighetens natur som sådan. Den söker identifiera ramverket, men inom dessa ramar finns såklart innehåll (varav språket är ett sådant innehåll). Kort sagt, vare sig metafysiken eller språkanalysen kan svara på alla filosofiska problem. Metafysiken kan svara på metafysiska, och språkanalysen på språkliga. Inte alla problem är metafysiska eller språkliga.

Sedan kan du förstås säga att min ståndpunkt beror på att jag inte läst den-eller-den boken. Men det är ju bara ett retoriskt fulknep.

Nej, Khepera. Det skulle jag aldrig säga.

Jag är hursomhelst benägen att hålla med dig i dina allmänna slutsatser om vissa språkfilosofers anspråk på att lyckas upplösa alla filosofins problem. Jag är inte säker på riktigheten i resonemanget som sådant dock. Jag återkommer.

Vad töntigt. Alla genuina filosofer borde veta att om man har ett problem med något som sägs/skrivs, har man problem med ett av följande:

1. Sanningen,
2. En åsikt eller
3. En lögn.

Och varför bör man ha ett problem med någon av dessa?

Kom med era sanningar/åsikter, men utelämna lögner, för att spara på utrymme



Well, språk är bara den vardagligmedvetna metaforen för förståelse/förnuft. Så för att kollektivt sprida förståelse och förnuftsinsikter, måste vi sprida kunskap om hur vi ska kommunicera dessa. Och detta kommer, om inget annat element i kommunikation dyker upp i evolutionen, att göras genom att bemästra språket.

Ämne avklarat Fler frågor?

I disagree.

Våra tankar uttrycker sig i syn, hörsel, känsel, smak, lukt och språk. De är vad alla våra mentala aktiviteter består av. För att lösa filosofiska problem använder vi språket - vi luktar inte på de filosofiska problemen och vi känner inte på dem.

För att kunna uppfatta/lösa filosofiska problem måste vi ha språk. T.ex. "och" och "så"-satser. "Om X och Y är Z så är Z lika med X och Y".

Så kom med era sanningar/åsikter, men utelämna intuitiva gissningar, för att spara på utrymme.

Det verkar onekligen som om Khepera är den ende som förstått frågeställningen hittills.

När man betänker att tänkandet består av ord, så är det rimligt att påstå att språket är av betydelse för tänkandet. En rik vokabulär gör det onekligen lättare att tillgodogöra sig nyanser i tänkandet.

Därifrån är dock steget långt till att, som de logiska positivisterna, påstå att alla filosofiska problem egentligen är språkliga problem. Min egen invändning mot det påståendet lyder på följande vis:

1) Den rätt vilken de logiska positivisterna åberopar sig på för att avskriva filosofiska problem vilar på ett antagande att problem utan logisk lösning är olösbara.

2) För att tala med den tidige Wittgenstein, så måste en sats i språket stå i ett logiskt förhållande till verkligheten för att vara meningsfull. Därmed är ord som saknar empirisk anknytning meningslösa och saknar logiskt värde.

När vi synar 1) och 2) i sömmarna ser vi att det handlar om ett giftermål mellan logik och empiri som följer det minsta motståndets lag. Vår förmåga att empiriskt förstå ting har avproblematiserats utan att några egentliga skäl har givits därtill. Istället har man litat på styrkan i den egna argumentationen att producera tillräckligt kraftiga och tillförlitliga resultat för att tysta eventuella invändningar kring hur vi tillgodogör oss kunskap om materien. Det är talande i sammanhanget, att Wittgensteins bildteori (vilken hela detta giftermål vilar på) bygger på antagandet att det finns en sådan sak som enkla, icke sammansatta ting - något som han aldrig själv lyckades, eller vågade ge sig på.

Att avlägsna det komplicerade i filosofin är förvisso ett sätt att nå fram till enkla svar, men för mig så är det liktydigt med att inte egentligen filosofera alls. Det är som att uppfinna en motordriven motionscykel. Man kommer inte egentligen åt problemet som filosofin ägnar sig åt, nämligen att förstå tillvarons essens.

Åh, äntligen! Tack för ett bra svar! Jag håller i stort sett med, men att den tidige Wittgenstein och de logiska positivisterna hade fel i det mesta känns inte längre så kontroversiellt att hävda. Hur ser ni på den senare Wittgenstein och Oxfordfilosofin då?

Jag beskyller postmodernismen för metafysikens comeback.

I och med att vi gått in i en kondratieffcykels B-fas har våra sociala strukturer fragmenterats på alla strata, vilket inte oväntat fragmenterat även våra identiteter. Detta har i sin tur gjort att vi gått från struktur till agent, för att det är det enda vi känner att vi har existentiell kontroll över i våra subjektiva livsvärldar. Det syns på många, om inte alla, sätt, men speciellt hur våra samhälleliga sanktioner förändrats på ett sätt som gjort att vi gått från från skuldkultur till skamkultur. Denna skiftning till skamkultur syns speciellt bra i det att det att vi gått från rationalitet till moralitet. Från det allmänna till det partikulära, från objektivitet till subjektivitet.

Jag är mer en ontologi-snubbe tror jag, men argumentet håller likaväl där. Vidare kan man se att andra individcentristiska perspektiv och metodologier, såsom fenomenologi och reduktionism, också genomgår en vetenskaplig rennässans. Av samma anledning.

Det är lite som att se 1950-talets USA förvandlas till 2000-talets Nordkorea.
Vilket i princip är precis vad som händer, ideologiskt.
En helt absurd förvandling egentligen, väldigt fascinerande att se på som samhällsforskare.