Skitskraj för döden då jag börjat ifrågasätta.

Förmodligen är det så att om det finns ett efterliv så är inte vår fantasi tillräckligt bred för att kunna greppa hur det ser ut. Det står helt enkelt utanför våra möjligheter att föreställa sig. Därför finns det ingen mening med att vara rädd, om man måste vara något bör man nog snarast vara nyfiken.

Läste i en bok för längesen när jag var i London att vi skapar ALLT med hjälp av tankens kraft. Så vad du själv tror kommer också att hända i dödsögonblicket. Är du religiös hamnar du säkert i en himmel eller ett helvete med folk som tänker likadant som du, är du ateist och tror på absolut mörker och evig sömn blir det väll det. De finaste med döden är dock att inget går till spillo, som andra sagt bryts din kropp ner till diverse partiklar och annat och återtar sin plats i världens kretslopp, och din "energi" även kallat själ drar väll antingen tillbaka till källan eller letar efter ett nytt skal där den kan manifestera sig. En kemist sa på en föreläsning i min barndom: Ingenting försvinner, allt finns kvar, de byter bara skepnad. Har aldrig glömt bort det. Personligheten eller egot som det också kallas lever väll vidare i tankevärlden som man föreställt sig. Men slutligen återstår det att se när jag dör, i'm excited!!

inget att vara rädd för...döden är det mest naturliga för oss alla, det enda vi kan vara säker på som kommer att inträffa i våra liv. något rätt så sjukt är väll att livet är en enda nedräkning till döden,isåfall så borde döden vara steget till något större. det kanske är då vårat riktiga liv tar sin början, det här är bara första steget till något stort.. hursomhelst så är man rätt så nyfiken men det finns ingen anledning till oro...

jag kan säga dig vad som händer. Det som händer är samma sak som om du skulle ryckt ut strömsladden till din dator. Den hade stannat bums och sen hade inget mer hänt förrän du satt i sladden igen. Skillnaden mellan dig och datorn är att datorn kan man sätta igång igen men rycker man sladden på dig så är det ryckt. Slut, The End, Finito.

Jag tänkte väldigt mycket på döden som barn... OIch var livrädd, fick panikattacker, grät och kallsvettades. Men nånstans tappade jag rädslan för själva döden... Det som nu skrämmer mig och kan få mig att kallsvettas är evigheten.
Tänk att alltid existera, föralltid och alltid. Du är fast, blir man inte trött på det tillslut?

Kunde inte sagt det bättre själv. Att vara rädd är helt enkelt inte lönt; det är bättre att lägga den energi som rädslan absorberar på något annat.

Om det nu finns något liv efter döden, så tror jag inte ens själen är ämnad att stanna i det för evigt.

För att relatera till spökerier, så finns det ju t. ex teorier om att spöken är själar som befinner sig på skiljelinjen mellan två konstanter, varav den ena utgörs av den fysiska verkligheten vi befinner oss i, och den andra av det gudomliga ljuset (a.k.a himmelriket, Nirvana, osv). Mellan dessa två konstanter så finns det vidare teorier om att det existerar andra dimensioner (tänker på de astrala), men själva slutstationen för själen är att uppstiga i ljuset (dvs upphöra att existera).

Om jag vore tvungen att bejaka någon form av teologi/-sofi så är detta tankebanor som tilltalar mig allra mest.

Det sker "automatiskt".



Vem vet? Jag TROR dock att du kommer vara precis som vanligt, fast bara i en dimension/verklighet som är väldigt annorlunda mot denna vi upplever nu.


Genom Deja vú. Men jag ställer mig tveksam till att allt spelas upp igen, exakt likadant. Inte för att det är mer otroligt än ett liv efter "döden", det känns bara alldeles för meningslöst.


Exakt som du säger, ett "själsligt språk", man använder det ibland i drömmar. Många kallar det det universiella språket.



?


Jag tror förövrigt din teori stämmer rätt bra med verkligheten. Ingen kan egentligen vara säker, men efter allt man läst så lär man sig att sortera ut skitsnacket, men blir som en expert.
Och då kommer man till slut fram till en vettig teori även om den bara är byggd på lös info. Det finns vissa saker man kan göra själv för att få svar, och det är astralresor (svårt) och att uppleva spöken. Vad spöken är vet jag inte, (har aldrig, vad jag kan minnas, sett en människogestalt) men att det finns fler verkligheter/dimensioner med något slags liv i är åtminstonde jag helt övertygad om. Må det vara spöket laban eller reptiler eller gammelmormor, men liv, det finns det allt!
Alla tror givetvis inte som jag men det är deras problem, jag säger bara vad jag hittils tror.

Astralresor är ett hett ämne som förtjänar en hel jävla massa uppmärksamhet.
Jag har inte mycket praktisk erfarenhet av det men jag det lilla jag hittils har upplevt har känts som mer än bara hjärnans fantasier. Lucid dreaming, eller klardrömmar som det kallas på svenska, är antagligen inte exakt samma sak som astrala projektioner, men ganska nära.
Känslan av en klardröm har varit exakt som det låter, en dröm där allt är klart och man är nästan helt medveten. Man har en kropp som känns fysisk och identisk med ens vanliga osv, men det känns som om något saknas. Det känns mer som fantasier än verklighet.
AP känns annorlunda och mer "hardcore verklighet in ya face" om du fattar.
Väldigt nära besläktade fenomen (som säkert kan knytas ihop i varandra om man vill) men det känns som om något skiljer dem åt.
De flesta som håller på med LD tror att det är hjärnan som fantiserar och så tror även jag.
Men vem vet, kanske handlar det bara om olika medvetandenivåer eller VAR man blir medveten, på vilka frekvenser kanske?
Skillnaden som jag garanterat VET är att i klardrömmar, då vaknar man i en helt vanlig dröm, och AP, då är man medveten när man åker ut ur kroppen.

Aja hur som helst, jag tror att döden blir som en astralresa.