[Jag är ensam och trivs inte med det. /mod]

Jag är tjej och 19 år. Jag har aldrig haft ett seriöst förhållande och tycker det är på god tid att ifrågasätta varför. Så varför?

Jag är inte särskilt ful, blyg eller otrevlig, men däremot ganska egen. Vill jag åka till köpcentret behöver jag nödvändigtvis inte åka dit med en kompis. Om man går själv kan man ju gå in i dem affärerna man själv vill, eller hur? Detta speglar till viss del mitt resonemang kring relationer. Jag tycker inte om att ta hänsyn och kompromissa, jobbar hellre själv än i grupp och har inget emot att sitta här en lördagkväll. Eller, jo, på sätt och vis, jag känner ju att något saknas i mitt liv.

Jag blir rätt osäker i vissa sociala sammahang. Inte det att jag inte pratar, men min självmedvetenhet når oanade höjder när jag sitter runt ett bord med människor jag inte känner allt för väl. Känns som att jag överväger vartenda ord, ifrågasätter om det jag just sade lät rätt och är för upptagen av mig själv för att kunna koncentrera mig på vad övriga har att säga.
Men som sagt, jag är inte den klassiska "musen", utan bara osäker.

Ska tilläggas att jag bor på landet landet utanför en medlestor stad och möjligheterna till social stimulans är i princip begränsade till skolan och krogen.

Vet inte riktigt hur jag menade med det här inlägget. Jag är bara så förbannat trött på att höra alla jävla love songs och inte kunna relatera till någon av dem. Vet ju inte ens hur det känns att bli dumpad. Jag vill KÄNNA något.

Ta kontakt med någon, vad väntar du på?

Tydligen så söker du efter en partner, leta tills du hittar en.

En liten ort sätter ju sina begränsningar, varför inte vidga vyerna och kanske studera i en stor studentstad?

Ja... att bo på landet kan ju göra det svårt med kontakter och sådant
Mitt tips skulle vara internet som är en guldgruva skapa kontakter på något community eller liknande.

btw skit i alla eggliga lovesongs å skaffa en duglig musiksmak

Känner igen mig själv en del i det du skriver. Gillar också att vara ensam och föredrar ofta det framför att umgås med andra.
Men jag förstår inte riktigt ditt problem, du har polare och har inga jätteproblem med att träffa killar? Du är endast 19 år men har bara inte haft ett seriöst förhållande än?

Jag lovar att så fort jag har gått ut gymnasiet tänker jag ta mitt pick och pack och dra till en stor studentstad och aldrig mer flytta hem på landet igen. Avskyr att bo här, känner mig så hopplöst exkluderad och maktlös. Det är inte bara att ta cykeln till en kompis och käka nudlar framför tv:n. och det sätter sin prägling på ens personlighet.

Det är nog ingen slump att jag inte haft ett seriöst förhållande än. Jag har inte exponerats för så många killar genom min livsstid och mest umgåtts med mina tjejkompisar på tu man hand. Kanske tittat på film och ätit kladdkaka liksom. Jag brukade vara ett träningsfreak också och sprang milen på 45 minuter baserat på disciplinerad träning och avsaknad på annat att göra. Har alltid funnits ursäkter för att inte vara social.

På senare år har jag "blommat ut" och börjat röra mig lite mer ute, men "ragget", om ens det, blir aldrig något mer.

Stackars dig. Jag är också en vänlig själ som är ruskigt ensam. Nu sitter jag här bakfull och skriver på flashback om hur synd det är om mig. Skönt att någon annan också delar min sorg över livet.

Känner igen mig lite. En hel del saker är helt klart skönast att göra själv. Varför sörja det? Alla är inte likadana, vissa är "ensamvargar". Ofta lättare att göra det själv. Har absolut inga problem att tala med folk och är inte osäker eller liknande, men det är helt enkelt skönt att vara ensam ibland.


Edit: Osammanhängande text.

Fast det låter inte som det du lider särskilt mycket av din situation, du har en plan hur du tänkt att förändra ditt liv så fort skolan är över.
Det låter mer som du bara sitter och väntar på tills det är dags.

Kom och hälsa på mig vetja!

Kan lova att ingen lämnas oberörd av att umgås med mig, jag är helt enkelt alldeles för annorlunda. Dessutom är jag en riktig heart-breaker, iallafall om man får tro mina ex.

Ajja, du är välkommen iallafall!

Åka till ett köpcentrum? Är det det som är grejen där du bor? Och du gör det gärna ensam för då får du välja vilka butiker du besöker?

Hm, det är säkert inget större fel på dig men du verkar en aning speciell.

Om veckans händelse är att åka till, låt oss säga Ullared, så är väl inte shoppandet det primära målet? Själva umgänget borde väl vara tanken med besöket.

Jag tror nog att du bör försöka anpassa dig till hur andra människor tänker och fungerar, annars kan det nog bli knepigt för dig när du lämnar landsbygden för studier. Inskränkta storstadsbor kan nog ha lite svårt för dig och ditt sätt att leva och tänka.