Rapport från Alcatraz (a.k.a avgiftningen) del 3 - den sista sorliga delen

Rapport från Alcatraz – den tredje, och förhoppningsvis sista, sorgliga delen

Detta är den tredje och (förhoppningsvis sista) delen i rapporten från min avgiftning och nedtrappning på Benso, Kodein och CS-droger (koks och tjack). För den som är intresserad av att läsa bakgrunden till denna del hänvisar jag till;

del 1: https://www.flashback.org/showthread.php?t=724760

del 2: https://www.flashback.org/showthread.php?t=724762

Kort bakgrund: Eländet tar sin början dag 64, där del 2 slutar. Jag har precis blivit utsläppt efter två månaders inneliggande avgiftning och nedtrappning. Jag blir överflyttad till öppenvården och jag får fortfarande 15 mg Stesolid/dag. Tanken är att jag ska gå till öppenvården varje förmiddag och hämta min dagsranson, och givetvis att jag ska hålla mig till denna ranson. Så blir det inte. Istället så tappar jag helt greppet om mig själv och gör en ordentlig vurpa i knarkträsket (igen).

Dag 64-68: Äntligen ute i friheten igen! Eftersom jag, av någon outgrundlig anledning, har fått för mig att jag ”inte är beroende egentligen” och att jag ”minsann klarar av att knarka med måtta om jag bara vill” så bestämmer jag mig dumt nog för att jag är värd en ordentlig panna efter allt hårt slit. Sagt och gjort parkerar jag mig hemma hos min goda vän och tillika kran (smidigt och bra, och gott om knark).

Ur en jordig plastförpackning av storleksklassen margarinpaket tar jag en tesked blomstertjack som jag lägger i en äggkopp. Jag fyller därefter en femmeterspump med ögonskölj, sprutar ner vattnet i koppen och rör runt lite med min sked. Efter bara någon minut har pulvret löst upp sig och jag lägger ner en liten bomullstuss genom vilken jag drar upp vätskan i pumpen igen. Så sätter jag på en kanyl på pumpen, stasar armen och börjar jakten på en ven som är villig att ta emot innehållet i sprutan.

Som vanligt verkar det lönlöst att sticka upp ärren i armvecken igen, och även underarmarna ser ganska tråkiga ut. Däremot på ovansidan av höger underarm hittar jag ett ställe som ser okej ut. Jag tvättar det tilltänkta injektionsstället med en desinfektionsservett, plockar av locket från kanylen, drar bak kolven en aning så att toppen av sprutan fylls med luft, riktar nålsögat uppåt och siktar. Efter ett par missar lyckas jag så penetrera den tunna venen och klarrött blod väller in i pumpen och färgar den klara lösningen röd. Jag släpper stasen och trycker in lösningen. Efter bara någon meter svider det till och en bula bildas på armen. Det är venen som spricker eftersom den ven jag valde är i tunnaste laget för sådana här typer av injektioner. Vant trycker jag en bit fuktig kompress mot stället och tejpar fast den där. Sedan stasar jag den andra armen istället, bestämmer mig för att ta en chansning och rengör armvecket. Jag byter till en längre nål och går in precis under armvecket, där ärren inte är så tjocka. För ovanlighetens skull får jag svar omedelbart och mitt nya försök att skjuta i mig lösningen lyckas bra. Omedelbart känner jag metallsmaken i munnen och värmen som känns som ett eldklot i magen sprider sig snabbt genom hela kroppen. Jag lutar mig tillbaka och överväldigas jag av vilket magiskt rus man får till när man tar återfall efter att ha varit ren ett tag. Jag har mått dåligt och varit absad så länge nu att jag har glömt hur underbart det är att känna amfetaminets resa genom blodomloppet. Hur hjärtat börjar dunka, blodet rusar, värmen i hela kroppen och alla problem som rinner av en och känns avlägsna.

Varje ny panna är ett nytt liv, och efter min andra injektion stänger jag av mobilen så att ingen i hela världen kan nå mig. Ingen vet var jag är, inte mina föräldrar, inte min pojkvän, ingen av mina kompisar. Och i synnerhet inte personalen på mottagningen.

De närmaste fem dagarna stoppar jag i mig allt jag kan i de mest märkliga kombinationer. (Enligt senare tagna blod- och urinprov hade jag tramadol, kodein, heroin, kokain, amfetamin, ecstasy, subutex och galet mycket benso av olika slag i kroppen). Jag kan inte direkt redogöra för hur dagarna eller tiden hänger ihop här men en bra sammanfattning av dagarna är att de innefattade extremt vårdslöst knarkande. Jag var konstant påverkad, åt inget, sov inget och låg hela tiden i överkant på hur höga doser jag klarar av. Jag ville inte känna, inte tänka och inte vara medveten om omvärlden. Tiden var som ett vakuum där det enda som betydde något var att hela tiden försöka må lite bättre. Jag upptäckte min nya favoritkombination smack och kola under de här dagarna och njöt av hur det rev och slet i kroppen och hur jag omväxlande kände mig pigg och alert för att sedan glida in och ut ur mysiga vakendrömmar. Verklighet och drömmar blandades på ett fantastiskt skönt sätt och hur eländigt det egentligen än var så här i efterhand så är de här dagarna en av mina skönaste drogupplevelser. Jag brydde mig inte om något annat än att må bra och hålla mig påverkad. Så fort jag kände minsta antydning till att dala så fyllde jag på med nya droger.

Ibland behöver man en viss upplevelse, det kan vara att man behöver träffa en viss person eller en viss drog, och de här dagarna var heroin en sådan upplevelse för mig. För första gången uppskattade jag verkligen av heroin, till skillnad från mina tidigare upplevelser av drogen, och jag njöt av att känna mig varm, lätt och fullkomligt nöjd med tillvaron.

Dag 69: På något obegripligt sätt lyckas "min" samtalskontakt på mottagningen, A, få tag i mig genom att ringa hem till min kran. (Att A hade numret dit föreföll mycket märkligt just då, men det hela fick senare en logisk förklaring eftersom jag tydligen hade ringt till A några gånger från det numret). A tiggde och tjatade om att jag skulle komma till mottagningen för ett möte. Han lovade att de inte skulle lägga in mig, bara jag kom dit och visade upp mig. Jag la på luren flera gånger, men han ringde hela tiden upp igen. Jag kände mig väldigt stressad över situationen och tryckte därför i mig sil efter sil (omväxlande smack och koks, och så en rejäl dos tjack som avslutning), och så knaprade jag benso som normala människor äter lösgodis, utan att tänka på mängderna jag fick i mig. Tillslut kände jag mig såpass lugn och medgörlig att jag faktiskt gick med på att komma dit, för någonstans innerst inne så blev jag lite rädd för paniken och allvaret i A:s röst och för att han ringde tillbaka hela tiden. Jag tycker dessutom väldigt bra om den här killen, jag har gått hos honom så länge nu och jag har starkt förtroende för honom.

Sagt och gjort så pallrade jag mig bort till mottagningen. Jag har inget som helst minne av hur jag kom dit, men på något sätt tog det nästan timme att tillryggalägga den dryga kilometern dit. Väl där väntade A, min läkare och ett par andra ur personalen på mig. De gjorde lite snabba tester och sa sen med allvarliga röster att jag inte skulle överleva natten om jag inte la in mig ögonblickligen. Allt knark jag skjutit i mig och alla tabletter jag svalt började nu slå på i en mycket märklig kombination och jag kände mig väldigt konstig. Det bultade och pulserade i hela kroppen och det kändes som att jag simmade eller flöt fram. Mina kroppsfunktioner började stängas av, ljuden omkring mig blev dovare och snart hördes de inte alls. Jag uppfattade inte ett ord av vad människorna som pratade med mig sa, utan såg bara gapande munnar. Det rev och slet inne i kroppen, men samtidigt kändes det som att jag var inlindad i något varmt och mjukt. Mellan varven gjorde det ont på olika ställen inne i kroppen, men mest så bara flöt jag med. Det kändes som att falla, men inte snabbt och obehagligt, utan snarare som att sjunka. Jag fick en intensiv minnesbild av när jag var liten och trillade ner i en bassäng och jag upplevde precis samma känsla av att mjukt och långsamt sjunka neråt medan röster och intryck sakta försvinner.

Jag har ordentliga minnesluckor här, men jag har i efterhand fått veta att det som hände var att läkaren hämtade sin bil för att skjutsa mig till akuten. Jag var dock så motvillig till att kliva in i bilen att A till slut gick med på att låta mig gå till akuten själv (det handlar bara om ett par minuters gångväg). Under promenaden började min andhämtning bli väl svag och jag ville helst bara lägga mig ner och njuta av det mycket besynnerliga ruset. Men A mer eller mindre släpade mig till akuten och sa i efterhand att det var tur att vi hade gått dit, eftersom promenaden höll igång min andning... (to be continued)

När vi sen kom fram till akuten var min egen läkare redan där. Jag fick jag lägga mig i en säng och så kom det ytterligare en doktor. Efter en hastig undersökning frågade akutläkaren om jag ville dö, eftersom jag hade tagit dödliga doser narkotika. Den meningen är nästan det enda jag minns, för då blev jag lite rädd igen. Läkaren meddelade att det var ungefär 50/50 om jag skulle dö eller överleva om jag inte stannade kvar på akuten och lät mig behandlas. Jag ville ju inte dö, så jag sa att jag ville stanna kvar. Sen så minns jag att det plötsligt blev ett himla liv för att mina pupiller var olika stora. Det ena ögat såg man tydligen inte färgen på alls, och den andra pupillen var något mindre, vilket kan innebära att man har fått en hjärnskada. Hur som helst så kunde de inte göra så mycket mer än att sätta dropp, lägga mig i ett observationsrum och hoppas på det bästa. Där låg jag sen i flera timmar och gled in och ut ur medvetslöshet, men mådde ändå ganska bra.

Efter några timmar börjar dåsigheten att avta. Tjacket i min kropp slår på med full kraft och jag blir ruskigt pigg. Jag slår upp ögonen och ligger och iakttar golvet en stund innan jag till min stora förtjusning upptäcker att golvet är översållat med piller av olika slag (givetvis är detta bara hallucinationer, men det förstod jag såklart inte då). Jag känner mig lycklig över denna upptäckt, och är självklart tvungen att samla ihop alla piller. För att kunna krypa runt på golvet obehindrat skruvar jag ur droppet (jag minns att jag tänkte att själva venporten kunde vara bra att behålla för att underlätta framtida narkotikainjektioner i mina sönderstuckna armar).

Min pillerjakt går dessvärre inte så bra, för pillrena flyttar på sig hela tiden, och de är dessutom fasttejpade i golvet. När jag tittar närmare på golvet så ser jag att det även sitter pumpar och kanyler fasttejpade på golvet och längs med listerna och på väggen. Jag hittar en vass sax och börjar pilla loss tejpen. Men den sitter så hårt att jag inte lyckas. Det blir bara små hål i väggen och det jag försöker skära loss flyttar sig längre och längre in i väggen. Här någonstans börjar jag även se människor som smyger omkring i mitt rum. Jag ser dem aldrig helt, utan bara som svarta skuggor i ögonvrån. Jag börjar försvara mig och försöker överraska mina förföljare, men så fort jag vänder mig om så hinner de glida undan. Efter en stund kommer två vakter in i rummet och trycker ner mig på sängen. Personalen blev, förståeligt nog, ganska stressade när jag viftade med en sax mot dem när de försökte hindra mig från att karva upp golvet. (Och Ja, ni läste rätt, på något sätt, dock mycket oklart hur, fick jag tag i en riktig sax inne på en låst akutavdelning).

Jag får diagnosen psykos och personalen försöker söva mig med sömnpiller. Dessvärre är jag fortfarande så påtänd att jag inte somnar, och tillslut vågar de inte ge mig fler tabletter. När jag försöker resa mig ur sängen, så trycker någon genast ner mig igen. Tillslut blir jag förbannad och klagar på att jag känner mig uttråkad av att bara ligga i sängen. Min läkare hämtar då sin läkarbok som jag får läsa i. Jag blir nöjd igen och fördjupar mig i ögats uppbyggnad resten av natten.

Dag 70-77: På eftermiddagen, ett dygn efter det att jag togs in på akuten, börjar ruset tillslut att dala, och jag börjar istället bli abstinent igen. I tre dagar ligger jag sen under landstingets gula filtar och skakar och fryser. Sedan står jag inte ut länge, utan skriver (givetvis mot läkarens inrådan) ut mig själv mitt i natten. Jag knarkar i 110 ett dygn till, börjar må riktigt dåligt, blir rädd för att dö och återvänder därför självmant till akuten. Stannar ett dygn till, skriver ut mig och knarkar ett dygn till innan A får tag i mig, och nu är han inte snäll och förstående länge, utan arg och uppgiven. Två LVM-anmälningar (till) har läkaren skickat iväg de senaste dagarna (en för varje utskrivningstillfälle), och pallrar jag mig inte tillbaka till akuten, och sedan direkt in på avgiftningen igen, så kommer jag med all sannolikhet att få tvångsvård. Utöver det har mottagningen kontaktat mina föräldrar, som i sin tur har efterlyst mig hos polisen.

Nu är jag alltså efterlyst, och jag kommer att få tvångsvård om jag fortsätter att knarka. Ändå lägger jag på luren, gör mig onåbar genom att ta in på ett vandrarhem i falskt namn och fortsätter i två dagar till. Sedan tar jag, tack gode Gud, mitt förnuft till fånga, får en obeskrivlig ångest och ringer till A.

Dag 78: Det är en sammanbiten läkare och en ännu mer sammanbiten A som möter mig på sjukhuset. Läkaren på akuten vill först inte skriva in mig (eftersom det rör sig om tredje inskrivningen på fem dagar), men A och min läkare från mottagningen övertalar dem. Det tar tre dagar innan jag anses ren nog att få sätta min fot på avgiftningen, och under dessa dagar skärper jag mig faktiskt och försöker att inte bråka allt för mycket med personalen.

Dag 81: Tillbaka på nedtrappning

Efter att ha spenderat några nätter på akuten känns det som himmelriket att få komma tillbaka till avdelningen igen. Det är som natt och dag, på akuten får man vård och förvaring, på avdelningen får man omvårdnad.
Jag får "börja om" på 80 mg Stesolid och 160 mg kodein och får ett nedtrappningsschema på 14 dagar för det. Jag känner mig ganska hemmastadd på avdelningen vid det här laget och jag mår dessutom lite bättre. Lugnet varar dock bara i en dag, för sedan är det dags för urinprov. Och det är här min serie med obegripliga felaktiga positiva svar på urinprovet börjar. Visserligen rentvås jag på verifieringarna efteråt, men det blir ändå mycket bråk och sura miner. Under de här veckorna får jag inte heller gå utanför dörren utan övervakare, jag får inte ta emot besök (annat än mina föräldrar) och jag får inte stänga dörren till mitt rum mer än när jag ska sova. Jag lider av den extrema övervakningen, men efter alla mina dumma påhitt så inser jag att jag inte är i läge att diskutera det.

Dag 96: Äntligen utskriven i öppenvård
Nedtrappningen går bättre än förväntat. Kanske för att jag allt eftersom dagarna går inser allvaret i min situation och verkligen försöker. Till skillnad från tidigare inläggningar kämpar jag stenhårt och spenderar mina dagar med att närvara på gruppterapin istället för att tjata till mig mer medicin och gnälla över hur abstinent jag är. Eftersom jag ändå sköter mig bra under nedtrappningen tror jag att det kan finnas hopp om att slippa behandlingshem när jag skrivs ut. Det håller inte läkaren och socialen med om. Deras förtroende för att jag ska hålla mig ren är nere i botten. Efter vilda diskussioner, tårar och tjat går de dock tillslut med på en kompromiss. Jag måste komma till mottagningen varje dag och lämna urinprov, gå på stödsamtal, gruppterapi och familjeterapi. Jag måste även gå med på att lägga in mig över helgerna om personalen anser att det behövs. Det poängteras att detta är min absolut sista chans att slippa behandlingshem, och minsta lilla snedsteg så blir det behandling på hem istället.

Idag, den 19 september 2008:

Idag är det 17 dagar sedan jag skrevs ut och jag känner mig fortfarande väldigt abstinent. Men även om det värker och spänner i muskler och skelett så är ändå den psykiska biten värst. Jag känner mig vilsen i en drogfri tillvaro och jag har svårt att hantera alla känslor som börjar komma tillbaka. Men samtidigt är jag så jävla glad att jag lever och har fått en chans till. Jag har insett allvaret i min situation och förstått att jag verkligen lekte med mitt liv när jag höll på som jag gjorde. Och hittills har jag varit duktig! Jag har lämnat rena prov i en vecka nu (all benso är alltså äntligen ute ur kroppen). Jag har gått på mina möten och jag stoppar i mig de mediciner som ges till mig för att hjälpa mig att hålla mitt löfte om att fortsätta leva drogfritt. Ändå så frågar jag mig själv flera gånger varje dag vad jag håller på med, och saknaden efter drogerna känns stundtals ohanterlig. Men när jag påminner mig själv om hur nära det var att det slutade med, för att citera NA; ”fängelse, instutition eller döden” så kommer motivationen tillbaka igen.

Jaa fyfan säger jag.

Har följt din resa med intresse. Måste dock säga som läkarna och socialen: förtroendet om att du kommer sköta drogintaget i framtiden för oss som läsare nu är nära botten.

Verkar dock som du har fått en viktig insikt i ditt missbruk, så än finns det hopp!

Ta hand om dig!

Herregud tjejen.
Du gör dig verkligen förtjänt av namnet Rockdoll

Hoppas du grejjar detta.Du verkar vara en allt för smart person för att
dö av en OD.

Lycka till.

Det är spännande, dock hemskt, att läsa om. Väldigt bra skrivet och mycket detaljerande, 5/5. Lycka till med att hålla dig ren.

Väldigt bra skrivet, du borde satsa på att författa en egen skönlitterär bok - eller självbiografi? Då har du nått att pyssla med när du återhämtar dig. Vilket jag hoppas att du gör..

Får hoppas att du skriver en fortsättning om en månad eller två och fortfarande är ren. Lycka till!

Håller med dig, tycker det vore en väldigt bra idé

Nej, det är verkligen ingen rolig historia. Och jag kan säga att det kändes föjävligt när mina föräldrar fick veta den och kom till sjukhuset och såg mig i det där bedrövliga skicket. Fy fan, deras blickar kan få mig att vilja skjuta mig i huvudet bara jag tänker på det.

Men på ett sätt var det kanske det här jag behövde, att bränna mig ordentligt. För jag tror inte att jag riktigt insåg hur jävla nere i skiten jag var och hur allvarligt mitt missbruk är innan detta hände. Men nu var det verkligen så illa att jag faktiskt skulle ha dött om jag inte slutade. Och kroppen är så sabbad nu att jag inte kan fortsätta, det går bara inte om jag vill fortsätta att leva.
Ja, det kanske jag skulle ta och göra . Fast det blir en sorglig bok i så fall, för mitt liv är ganska dystert just nu. Men tid att skriva lär jag ha i alla fall, för jag kommer att vara i behandling i en eller annan form ett bra tag framöver nu.

Tråkigt att den fina utvecklingen från första avgiftningen inte höll i sig. Önskar dig bättre lycka denna gången att hålla dig drogfri.

Måste också säga att du skriver väldigt bra. Sitter spänd och läser om ditt livsöde.

5/5

Visst kan livet vara dystert....(Jag har själv nyss återhämtat mig från en sån period)... Men det kan inte bli sämre då - kan bara gå uppåt Och det gör det!

Det spelar ingen roll om det du skriver är sorgligt. Det viktiga är nog att beskriva hur din verklighet känns - och hur du hanterat den. Sen är det 'bara' att foga ihop allt..

Må bäst!!
/Nicko

Du skriver bra, och du lyckas uttryck innerligheten i din livssituation på ett litterärt hyggligt tilltalande sätt. Du är alltså inte en ny Oates eller Shelley, här åtminstone, men du skriver stilrent och formulerar väl svårformulerade känslor och situationer.

Jag har givit dina tre rapporter 5/5, de ger utan att kräva något tillbaka en inblick i hur en missbrukares vardag och fest, i hård brottning med livet självt (inom hakparenteser sist i den här posten har jag placerat ett stycke bibelläsning på detta temat, skit i den om du inte gillar dammiga urkunder ), kan se ut. För det ska du ha stort tack.

Jag hoppas att du orkar med att lära känna dina drogfria själv (och älska dom!) och den värld av nykterhet som väntar, det ryktas om att det går att göra det med lyckade resultat. Du har genom ditt dödsknarkande byggt en livsberättelse av rang, med jävlaranamma och stöd från en kärleksfull omgivning som garanterat finns omkring dig kommer du att kunna resa dig ur askan och bli en person andra har mycket att lära av om du tillåter dom, på sätt och vis har du gjort det med de här rapporterna. Du framstår som fundamentalt stark, och att du överlevt det du beskrivit understryker det.

Det är synd att de fantastiska drogerna också kan föra med så oerhört mycket lidande. Förhoppningsvis går de tystade och undanhållna missbrukarna en ljusare framtid till mötes, där såväl samhälle som medmänniskor visar förståelse och kan ge väl fungerande behandling av drogproblematik.

Om du saknar samtalspartner kring livsfrågor och annat trivialt, och du tycker att jag verkar vettig nog för sådant, hör av dig; PM:a. Jag har fått höra av andra att jag har lite smulor att dela med mig av som känts värdefulla.

Återigen, tack för dina texter och för att du delat med dig av dina erfarenheter.

[Lite bibelord då, det är en passage i GT som är extremt viktig för judar, och ganska viktig för en del kristna konfessioner, jag har i åtanke. Den brukar göra sig påmind i samband med att jag tänker på eller av andra skäl konfronteras med brytande av drogberoenden (vad nu det innebär egentligen) och missbrukspräglad livsföring.

I första Mosebok, som ibland kallas Genesis, beskrivs i kapitel 32, vers 24 till trettio, hur en man vid namn Jakob konfronteras med grundvalen för livet, universum, och allting. Detta sker vid ett vadställe, i ensamhet och för tillfället utan egendomar, "en man" börjar brottas med Jakob, och kampen pågår natten igenom, när mannen inser att han inte kan vinna över Jakob sliter han hans ena höft ur led och säger "Släpp mig, ty morgonrodnaden går upp". Jakob är en envis fan, och kontrar med "Jag släpper dig icke, med mindre än att du välsignar mig". Ordet i grundtexten som översätts till 'välsignar' har ursprungligen en betydelse som ligger närmare 'tillber'/'utövar religion' eller 'gör min vilja' än den klassiska kristna tolkningen jag behållit i bibelcitatet.

Det visar sig därefter att Jakob brottats med Gud, ett komplext begrepp formulerat som 'elohim' i grundtexten som jag för korthetens skull avhåller mig från att elaborera kring nu, som skänker Jakob ett nytt namn (Israel, för övrigt) och delger honom att han har kraft nog att motstå både Guds och människors försök att kväsa honom. Jakob ger platsen ett namn, och konstaterar att han "har sett Gud ansikte mot ansikte, och dock återtagit mitt liv" (min tolkning av grundtexten, kristna och judar allmänt har en annan). För mig som religionsnörd är passagen tagen ur kontext en kraftfull metafor för den typ av process det innebär att bryta med ett drogfyllt liv på gränsen till döden. Jaja, nog om detta, jag har fått min mentala urkundsläsningsfix.]

Alltså hur hade du råd med allt detta?

Lycka till med avgiftningen.

Edit: 5 stjärnor btw.