Citat:
Ursprungligen postat av Plarre
Hej kära Flashbackare,
Jag är relativt ung (20års-åldern) och för 5 månader sedan blev min mamma diagnostiserad med en vädligt aggressiv och dödlig cancer. Hon är ensamstående och förutom min bror (som inte är mycket att hänga i julgranen) så har hon bara mig, och några nära kompisar.
Det kom som en shock, antar jag, men för att vara riktigt ärlig så vet jag inte riktigt hur jag känner mig just nu; och av den anledningen känner jag mig ännu mer förvirrad.
Jag studerar på universitetsnivå i Storbritannien, och morsan bor i Sverige. Vanligtvis brukar jag träffa henne nån vecka var trejde månad, men på senare tiden har det blivit mer ofta.
Min första fråga är: Hur ska jag ta detta? Jag känner mig så jävla vilsen... Dom flesta säger att jag "verkar ta det väldigt bra". Men det är fan inte bra; är jag kall och okänslosam? Vad förväntas jag göra? Det hela blir inte bättre för att jag studerar i ett annat land, och att jag har ett liv här samtidigt som jag känner att jag vill vara i Sverige hemma hos morsan. Jag är kluven....
Min andra fråga, och den som jag känner är den viktigaste: Hur känner ni som redan har förlorat någon nära? Vad ska man göra? Vad önskar ni att ni hade frågat innan personen dog?
Jag tänker så jäkla mycket på henne, men när jag väl ser henne så låtsas vi som att allt är som vanligt. Vi har visserligen pratat om de praktiska sakerna, som alla värdepapper (hus, bil, landställe osv). Just nu kan jag inte tänka mig någon superviktigt som jag "måste" fråga henne, utan jag vill bara spendera så mycket tid som möjligt med henne. Eftersom att vi inte ses så ofta (varannan vecka, om min ekonomi räcker till) så känns det som att hon får extra energi och blir lite piggare när jag kommer... men jag vet att hon förmodligen inte kommer finnas så länge till.
Slutligen: Ni får ursäkta mig - jag är aningen berusad och det är förmodligen därför jag startade tråden... Hur som helst, jag skulle verkligen vara tacksam om någon som har gått igenom något liknande kunde svara och dela med sig av erfarenheter. Det skulle hjälpa enormt mycket.
Tack!
Svårt att riktigt sätta fingret på vad man ska skriva om eller hur men av allt att dömma behöver du få någon sorts vägledning av någon med varit med om samma sak, vilket är ett steg i rätt riktning att skriva här.
Men viktigaste är att du inser allvaret idag och tar till dig det. Skjut absolut INTE på vetskapen om att hon är sjuk, då kan det vara försent och du vill absolut inte ångra saker du inte gjort. Det torde vara det värsta finns, att behöva ångra saker. Även min handfallhet höll på göra att jag skulle vara den enda i familjen som inte stog runtom systern när hon somnade in efter 1 års kamp mot en obotlig sjukdom. Så precis som många andra ÅK till Sverige och din morsa, studier kommer finnas kvar.
Att sitta tårögd och strida emot tårarna ensam hemma för man försöker inbilda sig att man är stark och inte behöver gråta är bullshit enligt iaf, släpp på alla spärrar, gråt hejdlöst, lägg dig ner på golvet och gråt, sätt dig på knä och kolla på upp och fråga varför. Om du inte tillåter dig att göra det så kommer du bara skjuta på saker och det kan bli ännu mer jobbigare när det kommer månader/år efter.
Ta ledighet den tid du behöver, att göra som jag och en till i denna tråd att gå till skolan dagen efter är... jävligt dåligt, då skjuter man på saker som sätter sig i bakhuvudet. Förr eller senare kommer det..
Alla kommer säga åt dig att umgås med din mamma hela tiden för att du inte ska kunna ångra dig efter att du inte var med henne, men oavsett så kommer du alltid fråga dig efter varför du inte gjorde si eller så eller mer. Men du bör vara med din mamma så du slipper ångra allt för mycket.
Mitt bästa tips är att om du inte är stark nog för att berätta till henne allt du känner och hur mycket du älskar henne, så kan du skriva ner det på papper och låta din mamma läsa det i lugn och ro, med ljuset från ljus och dig vid sin sida.
Hade hon någon dröm? Pratade hon alltid om att ni någongång skulle åka till Thailand? Töm kontot och åk imon. Vad har ni att vänta på? Som tidigare talare gör något som får er bort från tankarna om hennes framtid, lev i nuet. Gå på Thailands stränder och kolla på det vackra vattnet. Uppfyll hennes önskningar, tro mig du vill inte ångra att du inte gjorde det efter.
"
Yesterday is history, Tommorow is mystery, Today is a gift.
En kompis hade läst en väldigt bra historia om en person som tog sitt liv i Thailand, där några av sista orden var "Låt inte erat Thailand bli landet där jag dog, utan landet där jag blev fri." Ett väldigt fint och bra citat.
Vet inte om det jag skrivit varit till någon direkt nytta... Men du har en svår och jobbig tid framför dig. Denna situation önskar man ingen. Mina tankar går till dig och resten av familjen.
Skicka PM om du vill prata
).
