Vad gör man när någon närstående plötsligt blir dödssjuk?

Hej kära Flashbackare,

Jag är relativt ung (20års-åldern) och för 5 månader sedan blev min mamma diagnostiserad med en vädligt aggressiv och dödlig cancer. Hon är ensamstående och förutom min bror (som inte är mycket att hänga i julgranen) så har hon bara mig, och några nära kompisar.

Det kom som en shock, antar jag, men för att vara riktigt ärlig så vet jag inte riktigt hur jag känner mig just nu; och av den anledningen känner jag mig ännu mer förvirrad.

Jag studerar på universitetsnivå i Storbritannien, och morsan bor i Sverige. Vanligtvis brukar jag träffa henne nån vecka var trejde månad, men på senare tiden har det blivit mer ofta.

Min första fråga är: Hur ska jag ta detta? Jag känner mig så jävla vilsen... Dom flesta säger att jag "verkar ta det väldigt bra". Men det är fan inte bra; är jag kall och okänslosam? Vad förväntas jag göra? Det hela blir inte bättre för att jag studerar i ett annat land, och att jag har ett liv här samtidigt som jag känner att jag vill vara i Sverige hemma hos morsan. Jag är kluven....

Min andra fråga, och den som jag känner är den viktigaste: Hur känner ni som redan har förlorat någon nära? Vad ska man göra? Vad önskar ni att ni hade frågat innan personen dog?

Jag tänker så jäkla mycket på henne, men när jag väl ser henne så låtsas vi som att allt är som vanligt. Vi har visserligen pratat om de praktiska sakerna, som alla värdepapper (hus, bil, landställe osv). Just nu kan jag inte tänka mig någon superviktigt som jag "måste" fråga henne, utan jag vill bara spendera så mycket tid som möjligt med henne. Eftersom att vi inte ses så ofta (varannan vecka, om min ekonomi räcker till) så känns det som att hon får extra energi och blir lite piggare när jag kommer... men jag vet att hon förmodligen inte kommer finnas så länge till.

Slutligen: Ni får ursäkta mig - jag är aningen berusad och det är förmodligen därför jag startade tråden... Hur som helst, jag skulle verkligen vara tacksam om någon som har gått igenom något liknande kunde svara och dela med sig av erfarenheter. Det skulle hjälpa enormt mycket.

Tack!

Min morsa dog när jag var 12-14, jag minns faktiskt än idag inte riktigt när det var. Inte orkat med att kolla efter, orkar inte börja gräva i känslor ännu

Hon dog i cancer ganska plötsligt. Jag hade inte förstått hur allvarligt det var förens det var så illa att inget botemedel hade någon effekt och hon fick komma hem några sista dagar, men var vid väldigt svagt medvetande.

Jag tittade knappt till henne, var inne max 5 minuter när hon dog och gick till skolan dagen efter.

Kan säga att jag DJUPT ångrar mig nu, att jag inte tog mig tid med henne det sista. Ett tag förgicks jag nästan av det, och förträngde alltihopa så djupt att jag knappt minns hur hon såg ut.

Mitt råd är alltså. Ta all tid du har NU

Fy vad hemskt. Jag har inte varit med om något liknande, men jag tror att oavstående tips är det bästa. "Ta all tid du har nu."

Jag skulle lätt resa hem, även om det innebar att jag var tvungen att avbryta utbildningen.

/Kram

Håller med föregående inlägg. Ta all tid du kan med henne nu!
Minns när min mormor dog, hon frågade efter mig kvällen innan hon avled, jag stod på jobbet den kvällen och "kunde" inte komma, den besvikelsen jag kände när jag fick reda på att hon dött morgonen därpå är obeskrivbar. Hade jag vetat hur det skulle kännas hade jag dragit från jobbet och skitit i allt.

Så, avbryt studierna för ett tag, åk hem till din mamma och var med henne så mycket du bara kan!

Din mor är så mycket viktigare än några studier du kan återuppta, du kan aldrig någonsin återuppta eller få tillbaka don mor. Aldrig någonsin.

Jag har aldrig varit i din situation, och jag kan egentligen inte ge några svar. Men vad som slog mig i just den här delen du skrev var att chocken det här har gett dig kan ju få dig att omedvetet försöka tränga bort det som händer.

Jag ville bara skriva för att berätta att jag tror inte att din reaktion är onormal alls, den kanske snarare till och med är vanlig? Det kanske är kroppens sätt att klara av en sån här händelse?
Jag ska inte spekulera mer, men jag tror att det bästa är om du inte försöker tänka jag måste känna si eller så.
Försök att se om det går att göra studieuppehåll, jag föreslår att du ska försöka umgås med din mamma så mycket som det går.

Ta hand om dig

Kunde inte sagt det bättre själv, det är nog det allra bästa.

Och dessutom, om jag får ge ett tips, försök hitta på något kul så att ni båda nästan glömmer bort hennes sjukdom för stunden, förstår om det inte är lätt. Men det skulle nog ge er båda ett riktigt gott minne när ni inte ses.

Minns det minnesvärda och det glada!

Exakt.. ta och kolla med skolan om du inte kan göra ett uppehåll med studierna och åk sedan hem. Det är nog det bästa du skulle kunna göra. enligt mig iaf

Vad tror du din mamma vill att du ska göra? avbryta studierna för hennes skull? Ta ett allvarligt samtal med din mamma och förklara hur du känner, sen får du bestämma dig efter det. Jag förstår hur du känner det, har en son som fick cancer när han var 1,5 år. Man lever som i en bubbla, chockad och totalt upptagen av sjukdomen. I vårat fall så går det än så länge bra, han är 3,5 år nu och hade diagnosen Nerublastom (elak jävla cancer). Tar 5 år efter avslutad behandling innan han friskförklaras, Magnetröngen var 4:e månad. Är alltid sjuk av oro innan svaret på denna kommer. Hoppas verkligen att du får en bra tid tillsammans med din mamma, men du måste även tänka på ditt eget liv och framtid.

Lider verkligen med dig.

/Lennart Andersson

Ja, spender så mycket tid du kan med henne, det är mitt råd. Har inte förlorat några av mina föräldrar, dock så gick min farfar bort för x antal år sedan. Även om vi inte stod särskilt nära varandra (tyvärr, dessutom bodde vi i olika städer) så ångrar jag även idag att jag inte umgicks mer med honom.

Lider med dig. Jag har varit med om exakt samma sak, jag har bara ett råd och du bör följa det, åk hem till Sverige, ta studieuppehåll eller vad som behövs men se till att spendera tid med henne, annars kommer du ångra dig.

Det jag skulle velat sagt som jag inte hann/vågade/insåg just då var att verkligen förklara hur mkt hon betydde för mig, hon visste om att jag älskade henne överallt annat men hade velat säga det mer rakt ut. Nu i efterhand så kommer man ju på 1 milj saker man velat fråga och göra. Jag skulle velat prata mer grundligt om hennes liv, jag hade velat veta hela hennes livshistoria detaljerat. Men men, huvudsaken är att hon vet att du älskar henne. Hoppas det går så bra som de kan göra. Sköt om dig man

Tycker att det första du ska göra är att försöka släppa tankarna på vad du förväntas göra. Har en syster som varit på vippen att dö 3 gånger på ungefär 2 år nu. Människor reagerar olika och att rasa samman är inte allas sätt att hantera kriser. En del hanterar det som du och personligen tycker jag att det är ett sundare sätt att hantera död på än att bli ett känslomässigt vrak som går runt och gråter hela tiden. Barn sörjer mer naturligt i det avseendet. De går inte runt och gråter konstant utan blir ledsna ibland och leker som vanligt ibland. Tycker att du gör helt rätt i att umgås med henne så normalt som möjligt. Hon vet ju att hon är sjuk. Det är inget ni behöver älta.

Har en annan syster som dog knall fall när jag var 10. Det jag idag ibland önskar att jag hade gjort var att se till att hon visste hur mycket jag tyckte om henne. Å andra sidan, så visste hon nog det utan att jag behövde säga det. Har hittat ett litet kort jag skrev till henne när jag var runt 8 år, där jag hade skrivit att hon är min favoritsyster. Så, jag tror att det viktigaste är att man förmedlar hur viktig personen är för en, på ett så "normalt" sätt som möjligt. Och umgås som sagt så normalt som ni kan. Dvs, som du gör.

Säger som alla andra, ta ett studieuppehåll..
jag har själv upplevt två stora kriser under min studietid.. Under första krisen blev min sambo allvarligt sjuk, men jag fortsatte plugga.. Fokuseringen kring studierna blev lidande och det påverkade studieresultaten negativt.
Andra gången blev min mor allvarligt sjuk, då tog jag nästan ett års paus från studierna och umgicks med mamma och stöttade henne under de månader hon gick igenom behandlingar.. Studieuppehållet var nog ett av det bästa jag gjort och såhär i efterhand förstår jag att jag inte skulle orkat plugga..
Så ta ett uppehåll och ta hand om dig själv och din mor..