Borde jag bry mig?

Min polare som jag kännt sen lågstadiet har nyss fått barn o jag blev inte gudfar... o jag känner mig sviken riktigt sviken o här är varför:

Vi har känt varandra sen lågstadiet o de har varit han jag o en kille till som har umgåtts ritkigt mycke sedan dess(vi är över 20 nu). Sen fick han barn för några månader sen och jag va den fösta han berättade för att hans flickvän var gravid(fast de va en hemlighet bara för att han litar/litade på mig). Så blev det dags för dop och jag hade inte hört något om vem som skulle bli gudfar, jag trodde det skulle bli flickvännens brorsa eftersom jag inte hört nått om de.

Jag har kännt att även fast ja ginte blir gudfar kommer ajg stötta barnet o finnas där ändå eftesom jag och barnets pappa ändå är så tighta så jag har hälsat på ganska ofta o köpt kläder o grejjer åt ungen o snackat me min polare varje dag över msn.

Så när vi va på dopet för nåra månader sen och faddrarna ska komma fram så ropas 3manliga namn upp, hennes brorsa(helt klart) den andra killen vi umgåtts med sen lågstadiet(självklart val) och den tredje är en kille som jag inte alls var beredd på. Den killen är ute o super hela tiden han har hälsat på ungen en gång när den var precis nyfödd och är inte typen som tar ansvar speciellt mycket, fast han är snäll inge snack om saken. Sen frågade jag min polare varför jag inte blev gudfar då a han att de va för att vi inte träffades så mycke under tiden han bestämde vem de skulle vara..det va under 2-3veckor när jag precis fixat flickvänn och hans flickvänn var höggravid o han va hemma hela tiden. Många av de som va på dopet har själva kommit fram till mig och frågat varför inte jag blev gudfar tillochmed "outsider" killen som blev gudfar undrade varför... han sa: "jag fattar itne varför jag blev gudfar vad fan ska jag läraungen... hur man super eller? De är en ära att bli gudfar åt honom men jag kommer fan va sämst"

Nu känner jag bara att om min uppmärksamhet och mitt sällskap inte uppskattas varför ska ja fortsätta umgås med honom? De är ju hans val att välja gudfar helt klart o hde de bara varit flickvännens brorsa och/eller andra kompisen sen lågstadiet hade jag inte varit bitter alls. Överreagerar jag o bara måste tagga ner lite eller?

Inte så mycket att haka upp sig på. Jag var inte ens bjuden på en av mina bästa polares sons dop. Men inte är jag bitter för det.

Om den tredje killen är en kille med mycket problem kanske det var ett försök från deras sida att hjälpa honom? Ge honom ett slags ansvar, som han inte är ensam om eftersom de andra två finns, men ändå på något sätt få honom att känna sig bra och viktig för någon? Att någon tror på honom och ser honom som en fin människa. Ser han sig själv som värdelös så kan det ju vara ett bra sätt för honom att få upp ögonen för sig själv att han kanske inte är det ändå. Sånt kan få människor att vilja ändra på sig och sitt sätt att leva.

Jag blev inte heller gudfader till min polares barn vilket jag var 100% säker på att jag skulle bli tillfrågad om. Hur det kommer sig att jag inte fick bli det förblir en gåta för mig.

Om jag vore du skulle jag ta ett steg tillbaka, din vän gjorde det enkelt för dig. Det är inget snack om saken att du ska bry dig, men tyvärr sätts även din respekt på prov genom att acceptera hans beslut. Se det från den ljusa sidan, du är inget skyldig honom något.

Han festar bara mycket... itne så at han har problem med det. Han har inga sociala eller ekonomiska problem.

Sant sant jo jag har accepterat hans beslut, men de känns inte som att våran vänskap kommer bli densamma igen. Kommer ju vara kompisar men känner inte att jag kan lita på honom. Jag frågade varför han inte berättade de tidigare så jag va förberedd på de men han sa bara att han glömt de och varför jag skulle bry mig. Blev inte du bitter över att han inte frågade dig?

EDIT: Sorry för dubbelpost

Aldrig kul att känna sig sviken, hänt mig många gånger, men gudfar? Vad är det för något? Låter totalt jädra onödigt i mina öron.
Skulle någon be mig att bli gudfar så skulle jag undra vad fanken som har flugit i människan.

Nu är det ju kanske inte just längtan efter att bli gudfar som var problemet utan vad hans val symboliserade.

Jag blev något besviken och till en viss grad även ledsen. Men jag inser faktiskt nu att han gjorde mig en tjänst genom att göra mig anspråkslös till hans barn. Vänskapen blir som sagt aldrig densamma och min tillit för honom är inte som den var innan, men det är något som jag kan leva med.

Den dagen han tror att man ska rycka ut för honom, blir det inte så svårt att säga nej med tanke på hur han har bäddat för sig. Vill han inte att man ska vara gudfader till hans barn så ska man ta det från början och inte släppa det som en jävla överaskning. Så det hela väger inte på att man inte fick, utan på hur man fick reda på att man inte fick.

Jag skulle inte vilja bli gudfar...vilket jävla ansvar om föräldrarna dör...Men visst är det juste att få det förtroendet även om det i de flesta fall bra är symboliskt..

Jo, jag tycker nog att du bör ta och tagga ned lite.

För det första så är det du själv som bygggt upp förväntningarna och i stort sett förutsatt att du ska bli gudfar.
För det andra så skriver du själv att du kännt att du vill stötta barnet och finnas där ändå, även fast du inte skulle bli gudfar.
Och plötsligt så vill du inte det längre?

Jag tycker du ska ta och snäppa upp dig lite.
Släpp bitterheten. Om du inte är fyrtiotalist vill säga.

För övrigt är det nya uppsvinget för gudföräldrar ett jävla småborgergligt skitpåfund.

Jag var på min farsas begravning i augusti.
Där träffade jag min gudfar för första gången i hela mitt liv sedan dopet.
Who cares?

/VV