För några månader sedan fyllde jag 30, en ålder där många upp i sina trygga/lite tråkiga förhållanden, kanske med småbarn och hus, får panik och drabbas av den klassika 30-årskrisen: "Är det såhär hela mitt liv ska bli nu?"
Jag har inget av de där vuxna sakerna, och skulle därför nästan vilja beskriva mitt problem som en "omvänd" 30-årskris. Men någon slags kris, eller i alla fall olustig känsla, är det helt klart.
Såhär ligger det till. Jag är uppväxt i ett litet samhälle där jag redan som rätt liten varken passade in i fotbollslaget eller i moppegänget. En klassisk nörd som i mellanstadiet någongång till sist hittade min grej. Tillsammans med The Cure, Depeche Mode, The Smiths, Joy Division och Echo & the Bunnymen satt jag i pojkrummet och läste tidningen Pop och bara väntade på att ta mig därifrån. Jag visste ju att det fanns likasinnade även om de inte fanns just där, så jag led aldrig speciellt mycket av min situation. Den här storyn är väl rätt klassisk för många indieryggar, tycker alltså på inget sätt synd om mig själv, ville bara ge en liten bakgrund till min envishet vad det gäller livsval.
Hursom, när jag kom upp i gymnasiet i en lite större stad så fanns mycket riktigt de likasinnade och jag har sedan dess levt mitt liv ganska kompromisslöst så som jag vill ha det. Något jag är väldigt glad över, för det är väl så man ska göra? Det tog bara något halvår innan första likasinnade flickvännen dök upp och efter det har det varit musik, festivaler, festande, flickor, vänner och spelande i massor av olika band varav ett det gått rätt hyggligt för med turnéer över stora delar av världen. Jag har haft det bra helt enkelt. Men visst, något svensson-liv har jag ju inte kunnat/velat bygga upp direkt även om jag haft ett par lite längre förhållanden som har funkat helt ok.
Men senaste året har jag drabbats av någon slags konstigt tvivel över mina livsval. Jag vet ju att jag gör det jag vill egentligen, men har börjat bli rädd att jag kommer få betala ett högt pris för det i slutändan. Jag är helt enkelt rädd att bli en ensam gammal kuf som anses både barnslig och patetisk. För nu börjar på allvar folk droppa av, fler och fler av vännerna försvinner in i familjeliv och jag märker att de som ser ut och lever som jag mer sällan är i min ålder. Jag börjar känna pressen på att tvätta ur den svarta hårfärgen (tatueringarna går ju inte göra mycket åt), slänga stuprörsjeansen och skinnjackan i soptunnan och växa upp. När jag tittar mig omkring i min lägenhet skulle den likaväl kunna tillhöra en 18-åring. Saken är den att jag vill verkligen inte, jag tycker att så länge jag sköter mitt jobb borde det räcka för att bli betraktad som vuxen även om jag har fler gitarrer än kosta boda-vaser. Men så känns det inte ... och jag är nu alltså rädd att priset för att jag benhårt gjort det jag velat i livet blir ensamhet, särskilt på kärleksplanet.
Ni kanske tänker att det borde gå att hitta en likasinnad tjej. Och då säger jag ... nej, att hitta någon i samma ålder som jag har visat sig jättesvårt. De har liksom också droppat av, i alla fall vet inte jag var de är. Visst plockar jag fortfarande hem en och annan panda från krogen, men de är sällan över 20, alltid på väg ifrån stan eller i allmänhet inte helt färdiga med sig själva. Det är ju inte alls det jag söker.
Ärligt skulle jag absolut inte ha något emot en helt alldaglig tjej så sett så länge hon är rolig och ändå ger mig lite utrymme att var mig själv. Men där är det istället jag som får dåligt självförtroende. Går jag på ett "vanligt" uteställe känner jag mig som den mobbade killen i klassen och kan absolut inte tänka mig att någon skulle kunna bli det minsta intresserad av mig.
Sååå ... min fråga är egentligen. Hur tänker ni över era val i livet? Är priset för att vara sig själv ibland för högt? Är det helt enkelt bara samhällets normer om hur man ska vara som drabbat mig?
Och framför allt ... vad finns det för lösningar? Hur ska man tänka? Och är det så enkelt att jag helt enkelt måste flytta till en större stad (bor i en medelstor nu) ... ?
Jag har inget av de där vuxna sakerna, och skulle därför nästan vilja beskriva mitt problem som en "omvänd" 30-årskris. Men någon slags kris, eller i alla fall olustig känsla, är det helt klart.
Såhär ligger det till. Jag är uppväxt i ett litet samhälle där jag redan som rätt liten varken passade in i fotbollslaget eller i moppegänget. En klassisk nörd som i mellanstadiet någongång till sist hittade min grej. Tillsammans med The Cure, Depeche Mode, The Smiths, Joy Division och Echo & the Bunnymen satt jag i pojkrummet och läste tidningen Pop och bara väntade på att ta mig därifrån. Jag visste ju att det fanns likasinnade även om de inte fanns just där, så jag led aldrig speciellt mycket av min situation. Den här storyn är väl rätt klassisk för många indieryggar, tycker alltså på inget sätt synd om mig själv, ville bara ge en liten bakgrund till min envishet vad det gäller livsval.
Hursom, när jag kom upp i gymnasiet i en lite större stad så fanns mycket riktigt de likasinnade och jag har sedan dess levt mitt liv ganska kompromisslöst så som jag vill ha det. Något jag är väldigt glad över, för det är väl så man ska göra? Det tog bara något halvår innan första likasinnade flickvännen dök upp och efter det har det varit musik, festivaler, festande, flickor, vänner och spelande i massor av olika band varav ett det gått rätt hyggligt för med turnéer över stora delar av världen. Jag har haft det bra helt enkelt. Men visst, något svensson-liv har jag ju inte kunnat/velat bygga upp direkt även om jag haft ett par lite längre förhållanden som har funkat helt ok.
Men senaste året har jag drabbats av någon slags konstigt tvivel över mina livsval. Jag vet ju att jag gör det jag vill egentligen, men har börjat bli rädd att jag kommer få betala ett högt pris för det i slutändan. Jag är helt enkelt rädd att bli en ensam gammal kuf som anses både barnslig och patetisk. För nu börjar på allvar folk droppa av, fler och fler av vännerna försvinner in i familjeliv och jag märker att de som ser ut och lever som jag mer sällan är i min ålder. Jag börjar känna pressen på att tvätta ur den svarta hårfärgen (tatueringarna går ju inte göra mycket åt), slänga stuprörsjeansen och skinnjackan i soptunnan och växa upp. När jag tittar mig omkring i min lägenhet skulle den likaväl kunna tillhöra en 18-åring. Saken är den att jag vill verkligen inte, jag tycker att så länge jag sköter mitt jobb borde det räcka för att bli betraktad som vuxen även om jag har fler gitarrer än kosta boda-vaser. Men så känns det inte ... och jag är nu alltså rädd att priset för att jag benhårt gjort det jag velat i livet blir ensamhet, särskilt på kärleksplanet.
Ni kanske tänker att det borde gå att hitta en likasinnad tjej. Och då säger jag ... nej, att hitta någon i samma ålder som jag har visat sig jättesvårt. De har liksom också droppat av, i alla fall vet inte jag var de är. Visst plockar jag fortfarande hem en och annan panda från krogen, men de är sällan över 20, alltid på väg ifrån stan eller i allmänhet inte helt färdiga med sig själva. Det är ju inte alls det jag söker.
Ärligt skulle jag absolut inte ha något emot en helt alldaglig tjej så sett så länge hon är rolig och ändå ger mig lite utrymme att var mig själv. Men där är det istället jag som får dåligt självförtroende. Går jag på ett "vanligt" uteställe känner jag mig som den mobbade killen i klassen och kan absolut inte tänka mig att någon skulle kunna bli det minsta intresserad av mig.
Sååå ... min fråga är egentligen. Hur tänker ni över era val i livet? Är priset för att vara sig själv ibland för högt? Är det helt enkelt bara samhällets normer om hur man ska vara som drabbat mig?
Och framför allt ... vad finns det för lösningar? Hur ska man tänka? Och är det så enkelt att jag helt enkelt måste flytta till en större stad (bor i en medelstor nu) ... ?
