Citat:
Ursprungligen postat av Gunja
Katolicismen menar på att påven är ofelbar i viss bemärkelse. Han kan fela som person, endast Jesus var befriad från det. Dock kan han ej fela när han predikar eller föreläser om religion.
Nu till min frågeställning, om påven hade skadligt uppsåt, och predikade det från talarstolen, skulle han då inte fela?
Förtydligande kring ofelbarhetsdogmen:
Citat:
Ursprungligen postat av wikipedia
Ofelbarhetsdogmen, den romersk-katolska läran om påvens ofelbarhet, fastslogs av Första Vatikankonciliet år 1870. Den innebär att när påven (1) offentligen, (2) på ett särdeles högtidligt sätt (ex cathedra) och (3) under uttryckligt åberopande av sitt herde- och läroämbete över hela den världsvida kyrkan uttalar sig om kyrkans lära ifråga om trosfrågor eller moralfrågor (4) på ett för hela kyrkan förpliktande sätt, är detta uttalande ofelbart, d.v.s. tillförlitligt, "i sig [ex sese] - och inte genom kyrkans instämmande". Uttalandet har givits olika tolkningar. Enligt en uppfattning får ett sådant uttalande sin giltighet genom påvens auktoritet. Men eftersom det kan uppfattas som att det är påven som gör något sant har denna uppfattning också ibland förkastats. Istället skulle konciliets uttalande förstås så att de "ofelbara" uttalandena är sanna s.a.s. i kraft av just sin sanning och inte i kraft av (den övriga) kyrkans instämmande; men med den synen är det heller inte påven som gör det sanna sant. Påvens "ofelbarhet" skulle således inte vara konstitutiv utan blott deklaratorisk.
Enligt katolsk teologi beskriver dogmen även lärobeslutsprocesser som föregått den dogmatiska definitionen från 1870, men vars exakta mekanism och avgränsningar först nu fastslogs. Då den katolska läran omfattar en subtil hierarki av visshetsgrader kan det understundom vara svårt att veta när en given lärosats uppnått den högsta visshetsnivån. Klart är dock, ur katolsk officiell synpunkt, att påvarna definierat lärosatser ex cathedra vid minst två tillfällen, nämligen då Pius IX 1854 uttalade att Jungfru Marias obefläckade avlelse var en katolsk trossanning och då Pius XII 1950 fastställde dogmen om Jungfru Marias kroppsliga upptagande till himmelen (de ortodoxa talar istället om Marias dormition eller saliga insomnande). Det har hävdats att även Johannes Paulus II:s uttalande rörande vigning av kvinnor till prästämbetet skulle uppfylla de av Vaticanum I fastställda kriterierna, men eftersom Johannes Paulus II inte uttryckligen gjorde anspråk på ofelbarhet -- ofelbarheten har senare tillagts tolkningsvis av vissa teologer och kyrkoföreträdare -- är det osannolikt att påvens uttalande om kvinnors utstängande från prästämbetet (som är starkt kontroversiellt bland katoliker och som de facto inte omfattas av en hela den romersk-katolska kristenheten) uppfyller kraven på "ofelbarhet".
Det rör sig alltså inte om alla gånger påven predikar. Ser man dock till de tillfällen där det åberopas (Marie obefläckade avlelse, Marie kroppsliga upptagande, och kvinnopräster) kan man se att det inte är en god dogm som i mina ögon lett till tre fall av missbruk. I praktiken hade inte en påve kunnat driva igenom saker som det inte fanns visst stöd för, men hur som helst, påven slutar någonstans här att vara vanlig människa. Jag undrar hur man tänker kring de tidiga påvar som anslöt sig till diverse tidiga heresier, men där är katolska kyrkan helt ahistorisk och på något märkligt sätt har påvedömet blivit något det inte var precis som denna förkastliga skolastik där man på något märkligt sätt kan fastslå teologi som om det vore något man röstade om.
Den funktion som kan vara god i en dylik dogm är att tvistefrågor hela tiden kan lösas av en överordnad och att påven som chef har någon sorts mandat att göra uttalanden i tvistefrågor som sedan parterna får rätta sig efter. Men i organiserandet en funktion som är ofelbar i sig själv når RKK:s världsfrånvändhet sin zenit.
