Skaffa nytt umgänge utan att dissa nuvarande kompisar

Har han social fobi el är han bara allmänt oföretagsam? Jag tycker du ska prata med honom nån kväll med öl om hans problem. Påpeka att ni kommer att skiljas åt efter högskolan o att han måste ta tag i sina problem. Han kanske behöver terapi el nåt. Alltså du behöver inte säja att du upplever att han är ett problem för dej, utan att hans sätt att agera (el snarare inte agera) är ett problem för honom.

På fritiden kan du väl umgås med vilka du vill, med el utan honom. Är det dagarna som är problemet? Alltså att du inte med gott samvete kan sitta o snacka med andra, samtidigt som han sitter ensam i ett hörn o ser övergiven ut.

Det är nog lite blandat. Social fobi är det dock inte, snarare sviktande självförtroende. Jag har funderat nån gång med att snacka med honom om det, men det känns fel att kläcka ur sig nåt i stil "du har inga vänner och det är ett problem", vad ska han svara på det? Sen ett tag sen har han dock skaffat en flickvän så jag hoppas lite grand att hon gör att han får lite rätsida på sig själv förhoppningsvis. Problemet är bara att vi båda två har gått i högskole-ensamhets-fällan med skillnaden att jag har 1000 gånger bättre chans att ta mig ur det än vad han har.

Det som gör mig obekväm är två grejer, vardagslivet och fritidslivet. Ta t.ex rasten på föreläsningar. Dom är så sjukt svåra att småsnacka med och bara softa med, men jag kan inte plötsligt sätta mig hos andra eller gå bort och prata, för då blir det en sån tydlig signal att jag tar distans från dem. Så det jag sitter kvar i nästan ren diplomati ibland. Detta börjar lätta upp lite grand nu, eftersom vi börjar läsa mer olika kurser. Sen med fritidslivet så har han blivit ett hjärnspöke för mig. T.ex satt jag och några andra från skolan och drack öl på min innergård och efter lite snack så frågade någon om jag var sugen på att hänga med på en grej dagen efter. Visst det låter skoj tänker jag. Dagen efter så har jag i princip dåligt samvete hela tiden för att jag inte hörde av mig och frågade om han skulle med, så att han få känna lite gemenskap. Känns som jag går bakom ryggen på honom och det tär i sinnet rätt mycket. Fast jag kan nog med stor säkerhet påpeka, att han skulle säga att jag inte behöver känna så alls om jag berättade att det var så jag kände, men det hjälper emot den press jag känner på mig.

Det jag önskar att slippa ha i bakhuvudet hela tiden är att om jag hänger med några andra, så får dom en person mindre att umgås med. Två av dem känns inte så kris artade, utan det är just den ena kompisen eftersom vi har hållit ihop tillsammans sen nollningen och vi har haft jävligt kul tillsammans emellanåt

Jag tror du nojjar upp dig alldeles för mycket över vad han kommer tycka om att du träffar andra människor. I min umgängeskrets är det självklart att man kan hänga med vem som helst utan att någon annan tolkar det som att man blir lämnad utanför. Kan inte du dra ut och träffa lite nytt folk som du lite senare kan introducera din vän för?

Jo en hel del beror på att jag tänker för mycket, men det ändrar ändå inte faktum att jag är i princip den enda kompisen han har på skolan som han umgås regelbundet med. Börjar jag då distansera mig från honom så blir han rätt ensam kvar. Och det är inget problem med att känna folk. Vi har lärt känna väldigt många under tiden, men han är väldigt återhållsam. Det gör att han aldrig riktigt kommer över tröskeln och fixar nya vänner att umgås med. Han har troligen haft inställningen att kompisar det är något man snubblar över, bara man är på rätt ställen eller fest så löser det sig själv. Men det funkar inte riktigt så. Jag vill slippa behöva känna att jag ska vara "ansvarig" för att fixa ihop hans liv. Att bryta min egen ensamhet är en sak, att göra det för två personer samtidigt är helt omöjligt och gör bara att det blir kortslutning i mitt huvud.

Jag hade tagit kontakt med nya människor men ändå visat de gamla vännerna att man inte övergett dem helt. Du behöver ju inte sluta prata med dem bara för att du hittar någon ny? Så egentligen kan de ju inte bli sura på dig..
Du hjälper inte killen ett dugg genom att stanna kvar hos honom för då har han dig, då behöver inte han skaffa sig nya kontakter. Om du lättar lite på er relation så kanske han inser att det inte går att gå igenom skolåren med endast en vän. Annars får du väl som någon annan skrev dra med dig honom så att ni båda träffar nytt folk om han sedan drar sig undan så är det hans val. Då har du försökt och har sedan inget att ha dåligt samvete för.

Men lägg för i helvete bara av med det du gör? Han är en vuxen människa varför ska du ta "ansvar" över hans liv?

Så jävla löjligt så jag vet inte vad.

Klart som fan att du kan sticka och träffa andra vänner. Har han något emot det så är han inget att ha. Om mina polare drar ut en helg utan att ringa mig så är det helt ok.

Man måste inte umgås hela jävla tiden.