Skaffa nytt umgänge utan att dissa nuvarande kompisar

Ett litet problem som jag haft sen jag börjat högskolan. Under min nollning så delades vi in i grupper för att i princip lära känna varandra, ha kul och festa tillsammans med. Den gruppen jag hamnade i funkade lite si och så, vilket ledde till att vissa sökte andra grupper som dom passade i eller pga olika anledningar inte pluggade vidare. Kvar tillsammans är vi cirka fyra stycken i gruppen var av en är lite off och som man inte ser särskilt mycket av.

Vidare till mitt problem. De som är kvar är väldigt bra kompisar egentligen. De har humor och schysst inställningen till livet, men problemet är att de är i princip omöjliga att umgås i vardagen. Försöker man dra i gång lite småsnack eller vad som helst så är det väldigt klent med respons. Enda sättet att få liv i dom är att dra några öl tillsammans så spärren släpper. Och eftersom dom är smått stela i vardagen och "hellre dör" innan dom början snacka med nån annan på rasterna, så sliter det väldigt mycket på mig. Jaq är av naturen en väldigt lojal person, så jag håller mig till dom och umgås så mycket jag kan. Men eftersom de är så svåra att umgås vardagligt med, så finns det tillfällen då man suttit bredvid dom och bara skrikit inombords pga av det dåliga utbytet man får av dom.

Hade det varit en enkel situation så hade jag bara sökt nytt umgänge. Problemet är bara att jag känner verkligen hur jag är deras enda kontakt och kompis, speciellt den ena kompisen. Så om jag skulle börja söka mig bortåt och försöka utvidga eller hitta nya umgängeskretsar, så blir de förutom dissade dessutom väldigt ensamma då de har väldigt få kompis-kontakter på skolan. Så jag håller mig kvar och ger dom det sällskap jag kan ge. Problemet är att det bara suger ut mer och mer energi ur mig och gör att jag mår smått sämre mentalt.

Så det jag undrar är om det är någon som varit i samma sits eller om ni har några råd på vad jag ska göra. Jag vill verkligen inte överge dom, men att leva enbart tillsammans med dom i ytterligare några år, kommer bara skicka mig rakt ner i en fin depression. Och jag är alldeles för upp-fuckad själv för tillfället för att kunna vara deras enda stöttepelare. Att ha deras liv som ansvar på mina axlar blir bara helt fel just nu.

ut och träffa nya människor!

Det är bara träffa nytt folk. Sen så kanske dom väljer att träffa nytt folk med dig efter du har tagit första kontakten med "omvärlden" men du kan inte gå runt som du gör nu och känna att allt är bajs och att dom drar ner dig på deras nivå

Det hade varit det bästa om de faktiskt tog kontakt med annat folk. Problemet är att de inte gör det. Jag vill verkligen inte känna att jag är deras "kontakt-förmedlingen" till ett socialt liv för jag har tillräckligt problem med det själv. Som jag känner nu så skulle det bara skicka ut signalerna "ni är kassa och duger inte" samt känna mig "otrogen" på nåt vänster om jag försöker ta kontakt och umgås med annat folk på fritiden. Det är där mitt dilemma sitter.

EDIT:
Jag kan tillägga att jag är rätt social egentligen själv vid rätta omständigheter. Det är bara att känner mig så hindrad att utöka kontakter med folk som jag lärt känna utöver de från min grupp. De är något av en form av grupp-snyltare eller hur man ska säga, de har inte riktigt självförtroendet för att ta sin egen plats i vardagen.

ta med dom och träffa folk istället, börja på någon sport med någon av dom, gör vad som helst och vill dom inte följa med när du möter andra så träffa dom någon annan dag

Jag förstår inte riktigt....dom här killarna, känner inte dom varandra? varför måste då du vara med ? de kan väl prata med varandra?
är det så illa att du måste vara med dom här fyra st som ändå känner varandra för att de ska släppa loss lite och tilltala varandra är det ju helt befängt. Då MÅSTE du söka dig bort från dom. Jag tror inte du kommer att få ett tack från dom om du hänger kvar ett år till för att sen ändå dra för du får panik!

kanske gör du dom en tjänst genom att avlägsna dig lite , för då MÅSTE de till slut söka sig ut om de vill ha den sociala kontakten.med dig som stöttepelare behöver de ju inte det.

har svårt överlag annars för snacket lämna-en-polare-hittat-bättre-mentaliteten för polare är sällsynta varelser, och jag har aldrig riktigt kunnat greppa varför det är svårt för vissa att utvidga sin krets.varför det inte skulle gå..De polare jag känner skulle aldrig drömma om att ifrågasätta om jag skaffade 50 nya polare imorgon.!
det utesluter ju inte någon annan, iaf inte för min del, och det kanske är det dom vet. Lycka till iallafall.berätta hur det gått sen!

Tekniskt sett är de tre stycken varav en är borta om dagarna, så det blir två stycken kvar. Den ena klarar sig bra och har annat folk som han umgås med. Största problemet är den andra killen som för övrigt är en skön snubbe. För något år sen skulle en nära polare sen gammalt till mig börja på skolan, då sa han ganska exakt uttryckligen att "härligt, då kan han ta med oss på fester och så, så man lär känna nya personer", med andra ord så fasade han ut det hela på mig att det skulle lösa sig med att lära känna andra. Och den enda han umgås med från skolan är i huvudsak mig. Det är just honom mitt samvete är dåligt över.

I vardagen är han något av en tyst, tillbakadragen norrlänning. Det gäller iofs alla tre med varierande grad. Men jag har iaf en tydlig känsla av att han kommer känna sig rätt så dissade om jag börjar dra mig mera åt annat folk utan att inkludera honom helt och hållet. Våran nollningsgrupp var med andra ord en rätt dumt sammansättning. Han skulle behövt en bunt andra kompisar att umgås med, eller bara lära sig vara lite mer öppen och avslappnad i vardagen. Kort sammanfattat så känns det som att antingen hoppar jag på det sociala tåget och lämnar honom kvar på perrongen eller så stannar jag kvar där och låter tåget sticka

ok.jag börjar fatta dilemmat nu.Får DU ut någonting av hans sällskap då? jo han är en schysst kuf och så, men om du ska tänka riktigt egoistiskt, ger han dig mental stimulans så att säga? Jag känner igen typen som din kompis verkar vara, då jag har haft liknande bekantskaper genom åren. En betitlade , och trodde faktiskt själv, att han var en av mina bästa vänner. Det krävdes att vi sade upp kontakten för att jag idag ska och kan se klarare på vår sk vänskap. Den var inte ömsesidig kan jag idag se. Han tyckte säkert om mig som vän, eller det VET jag, men hans behov att komma ut och träffa folk, fixa fester, och allt annat socialt samkväm var det med 90% säkerhet jag som fixade.

Inte blev han glad för det. Snarare var jag världens största skit som inte ringde honom en lördag för att jag gick ut med andra kompisar. däremot kunde han göra det utan problem. ruggigt såhär i efterhand att jag inte kunde se det.

Jag tycker det lutar åt att din vän håller dig tillbaka istället för att hjälpa dig framåt. en sk energitjuv, som du inte kommer få någon tacksamhet av i slutändan. om han fick en annan vän...skulle han inkludera dig i den vänskapen tror du?

Tror det här är ett ganska vanligt fenomen i vårat lite ensamma Sverige. Många fastnar med de kompisarna som de växte upp med (minus dem som flyttat osv) oavsett om de tillför något, det blir som en falsk trygghet..

Alla människor behöver nya möten/människor/upplevelser för att utvecklas och må bra.. gå framåt helt enkelt. Sen är det skitbra om man har ett gäng polare som är på samma nivå och inte så inkörda i gamla mönster.

I ditt fall så är det ju din polare som får välja, antingen hänger han på på de nya festerna eller så väljer han själv att skita i det. Du går ju på högskolan.. gör det bästa av tiden!

Ja, jag har varit där och jag kan säga att jag sökte mig till andra människor. Dina vänner ska inte vara en börda för dig såsom du inte ska vara det för dem. Känns det inte rätt så är det ganska svårt att det lär göra det i framtiden. Dessutom, det är du som bestämmer vilka du har kontakt med och ingen kan dömma dig. Ingen har trots allt äganderätt på dig.

Mental stimuli är väldigt klent, verkligen inte den nivå som jag behöver för att känna mig trivsam, bekymmersfri och för att växa som människa. Han är väl definitivt en "energitjuv" då jag haft dessa tankar väldigt länge nu. Har gått två år och känner verkligen att jag inte fått något riktigt eget fotfäste på skolan, största anledningen till det är bland annat detta + egna problem. Nu vet jag inte hur du umgicks med den vännen du snackade om, men jag ser verkligen inte hur jag skulle kunna säga upp kontakten, vi går trots allt i samma klass. Att allt det här ska vara så svårt, vi är ju bara kompisar inte gifta.

Har bara läst ditt första inlägg så jag tänker svara utifrån det.

Jag förstår inte hur ditt liv blir upphängt pga dessa vänner. Det är bara du som kan påverka och ta ansvar för att göra något eller göra en förändring. Du har inget som helst ansvar för deras situation.

Hade jag varit dig så hade jag rockat loss helt själv och om någon hakar på ditt race, fine with you men det finns ingen anledning att hänga med energitjuvar eller något som inte tillför dig något.

Jag förstår verkligen din situation.och att det är svårt är jag för din skull ändå glad att du tycker, för det betyder att du värderar vänskap högt.

Det SKA man göra, i mina ögon är vänskapsrelationerna du skaffar dig minst lika viktiga, om inte viktigare än ett giftermål. Du kan gifta dig, skilja dig, flytta till andra sidan jordklotet, men vem har du kvar i alla de här momenten, ja förmodligen livet ut, om det vill sig väl? Jo dina vänner!!!...om du lyckats träffa på de guldkorn som du bara kan vara dig själv med vill säga. Dessvärre tror jag inte att din polare hör till den skaran. Han är säkert mycket liten och osäker inombords och det kanske inte är hans egentliga avsikt att hänga upp hela sitt liv på dig, men som det är nu och har blivit så gör han ju det!

Och vad värre är; han lyckas få dig känna skuldkänslor för att ev lära känna nya människor, och det måste du ta dig ur! Jag säger inte att du ska dumpa honom, men finns det inte någon medelväg alls för dig att gå?
om du skulle börja träffa andra polare några ggr i månaden, det skulle ju inte han behöva få veta eller hur? Eller har det blivit såpass att det blir förhörsmetoden om du inte svarat i telefonen på några timmar?

Det kan vara lätt för andra att skriva att "det är bara att skita i honom" men dessa tar förmodligen inte heller vänskap alls så seriöst. Och det är ju upp till var och en.
Jag förstår iallafall att det måste vara jävligt jobbigt att sitta i den där rävsaxen.
lite "damned if you do, damned if you dont" över situationen...