Kärlekspanik och vuxenångest. Lång text.

Ni som lyssnat på mitt dravel förut känner redan till att jag har en tjej i mitt liv, kanske Tjejen, men att det aldrig riktigt funkat som det ska. Vi bodde tillsammans på en skola förra året, fungerade perfekt tillsammans med tog aldrig steget till att kalla oss ett par.
Jag älskar henne som jag aldrig älskat någon förut, och hon säger att hon älskar mig också.
Efter skolan tog slut flyttade vi åt varsitt håll i landet och det är nu ganska många mil mellan oss. Vi har träffats flera gånger under sommaren, och ju mer vi träffas desto mer känns det att det är henne jag ska vara med, och jag tror att hon känner samma sak. Kära KP, hon är kvinnan för mig. Jag är villig att lägga allt annat åt sidan och bara vara med henne.
För ett tag sen var hon här och vi spenderade en dryg vecka tillsammans och allt var bara så jävla bra. Vi knullade inte dygnet runt och vi var inte på tivoli varje dag, vi hade bara ett vanligt jävla liv tillsammans. Det bästa vanliga livet nånsin.
Jag jobbade en dag och kom hem till henne, hon åkte iväg och träffade gemensamma bekanta och jag kom dit dagen efter och vi sov över där.
Nu har hon skaffat en lägenhet i sin stad, och jag fick för några timmar sen en lägenhet här. Paniken är total.
Jag har de senaste veckorna varit rädd att bli bostadslös och trodde att allt skulle fixa sig när jag fick en lägenhet, men nu när jag fått det (vilken jävla lägenhet jag fick dessutom!!) känner jag att det är hon som fattas.
Jag vill komma hem till henne varje dag, och jag vill att hon kommer hem till mig.
Att flytta till henne nu känns inte riktigt aktuellt. Det känns som att vi håller på att komma närmare varandra trots att det är så långt mellan oss. Kanske var det avståndet som krävdes, kanske behövde vi verkligen sakna varandra för att det skulle kännas så här bra.
Jag känner mig rädd för att för första gången verkligen starta ett liv med heltidsjobb och allt det där, men det är egentligen att inte ha henne nära mig jag är rädd för.
En annan sak som skrämmer mig är att inte veta vad hon gör. Hon har en massa kompisar i sin nya storstad, och jag är rädd att hon kommer träffa nån ny och mer spännande människa i fyllan och villan. Nån som passar henne mer än jag gör, för även om vi funkar så jävla bra tror jag ibland att hon inte riktigt kommit till det lugn jag kommit till och inte är beredd att stanna upp och lugna ner sig.
Jag vill inte bli pensionär, jag vill festa och träffa folk men inte på det sättet. Det sexuella hångla på krogen sättet.
Gud vad jag babblar, vet inte ens vilken fråga jag skulle komma fram till. Jag älskar henne, och vill inte sätta för mycket press på oss för jag vet att framförallt hon inte klarar det.
Vad ska jag göra? Jag har ingen erfarenhet av sånt här och är helt jävla lost.

Säg som det är, att du "vet" att ni är gjorda för varandra och att du vill att det ska fungera mellan er. Säg att du vill att hon ska flytta till dig, och föreslå att ni ska göra upp en plan för när det ska ske. Ta kommandot och visa ingen tvekan, för då kommer hon också att tveka.

Om hon blir vettskrämd kanske hon inte är rätt ändå. Det är i allafall vad jag tror.

Jag vet att hon över allt annat hatar press. Jag ringde henne och sa allt jag inte borde, att jag vill leva mitt liv med henne i stort sett, även om jag inte använde dom orden. Fick prata en halvtimme till bara för att försöka släta över det jag just gjort och låta helt normal och ladida jag lever ett liv jag trivs.
Hon är inte som andra kvinnor, att uppvakta henne på något vis är att göra helt fel. Saker ska bara flyta på och sen är man gammal och märker att man visst har en familj ihop.
Bleh. Jag är så dålig på kvinnor att det är pinsamt.

Ok, det var tråkigt att höra. Jag talade från egen erfarenhet då jag själv har ett långdistansförhållande där jag känner mig lite osäker. I och med att han är så säker på oss så får det mig att överväga att flytta och satsa på oss... Hade han inte pushat mig i den riktningen hade jag aldrig vågat.

Kanske du måste vara en man och ställa ett ultimatum. Säga att du vet vad du vill, men om hon är så osäker på er så kanske du har misstagit om henne dig trots allt. Att du har kommit till den punkten i ditt liv då du vill ha en seriös relation, och om ni inte vill åt samma riktning (att vara tillsammans) kanske det är bättre att ni avslutar relationen.

Men det är ju svårt att ge något riktigt bra råd...

Och "kärlek" lyckas alltid göra att folk får väldigt uppenbara "problem" som livshotande.


Vill du bo med henne? om hon tycker likadant så gör nu det, om inte, så gör ni inte det. Så enkelt alltså. Vill du bekänna din kärlek och hur mycket ( ) du behöver henne så gör det. Varför tänker du skämmas när du tydligen inte skäms över att ha sex med en tjej siom du träffar väldigt få gånger.


Btw: Hon är inte en annorlunda kvinna, du tycker så endast nu. Jag tar det enda faktumet att ni har haft samlag redan som ett tecken på det.

Att vi haft samlag redan? Vi har ju bott tillsammans i ett år, vad är det som är konstigt? Är min herre Påven, månne?
Tror du missförstår, för inget av det här handlar om sex eller skam.

Jag tror att problemet helt enkelt ligger i att du är ung och inte har hunnit leva än. Du vill ha ett ordnat liv med henne samtidigt som du vill få tid att göra det du vill utan krav på dig. Inget konstigt med det. Bäst är nog om du försöker lugna ner dina känslor för henne en aning, är det "meningen" att det ska bli ni två kommer det visa sig så småningom. Undvik att tvinga fram något som du själv inte är säker på heller, det är stor risk att det snarare skadar er relation än förbättrar den. Lev för dagen och ge ert förhållande lite tid, kanske vet du bättre vad du vill göra om ett halvår eller så.

Under den tiden kommer hon, om jag får vara frank och cynisk på samma gång, hinna knulla in sin nya stad, och det är jag för ung för att kunna accepter, trots att vi inte är uttalat tillsammans.

Nej jag är en pingspastor

Menade varför säger du det inte bara rakt ut när ni har visat er nakna för varandra och gett in till utlösningen?.

Jag skulle nog kunna lägga benen på ryggen om en kille sa "jag vet att vi är gjorda för varandra". Det är på tok för kravfyllt, laddat och forcerat, särskilt i en ny relation. (I perspektivet hela livet måste ett år ses som hyfsat nytt.)

När det gäller oro för att hon ska träffa någon annan: det finns inget du kan göra för att kontrollera hennes handlingar. Det enda du kan invenstera i är tillit till henne och er relation för att den ska fördjupas. Har ni en bra, fungerande relation är det större chans att hon ser och uppskattar det, och inte ser sig om efter något annat.

Du svarade kanske på problemet själv när du sa att det inte känns aktuellt att flytta ihop än. Så ge det lite tid. Det är härligt att längta efter saker...

Va inte så äckligt jävla desperat.