Hissen till Mount Everest (4-HO-MET)

Kön: Man
Ålder vid tillfället: 19 år
Substans: 4-HO-MET
Dos: 21-25mg oralt
Tidigare erfarenheter: Alkohol, cannabis, tjack, kola, MDMA, svamp, Tramadol samt en del piller och annat flum
Set & Settings: Hemma hos mig

”Skål på dig mannen!”
Klockan har precis hunnit slå 20:15 då ”Martin” ringer på dörren hemma hos mig. Han är den som jag otåligt väntar på eftersom jag vill att samtliga ska närvara då jag slänger i mig den oklassade och relativt oprövade substansen 4-HO-MET, som vi på ett snabbt och bekvämt sätt införskaffat oss exakt 125mg av. Mina tre övriga trippkamrater ”Anton”, ”Axel” och ”Jeremy” sköljde ner sitt pulver lite dryga kvarten innan Martins ankomst, och kunde på ett mycket komiskt sätt konstatera att kemikalierna redan börjat göra sitt genom att gapskratta åt min till synes tråkiga vita matta i vardagsrummet.
Vår sitter, ”Robin”, nöjer sig med gräs och kommer senare att agera som vår personliga ”spliff roller” under kvällen.

Jag och Martin skyndar oss in till köket och fyller våra shotglas, som jag med ögonmått redan hällt i ca 21-25mg av det vita pulvret, med vatten.
Vi höjer sedan våra glas. ”Skål på dig mannen!”, dricker snabbt upp lösningen och beger oss mot vardagsrummet.
Jeremy sitter på en stol placerad mitt i rummet, tittar upp på oss med en relativt frånvarande blick, säger ”Asså det här e ju helt sjukt!” och brister sedan ut i skratt. Jag slänger ett öga på de övriga. Här följer deras ändlösa konversation:

Axel: Hahaha, Anton kolla på tavlan!!
Anton: Hahahaha, shit fan!
Axel: Och kolla på blomman där, hahaha!!
Anton: Hahaha, va e grejen liksom?!!
Axel: Haha, och kolla på Jeremy, HAHAHA!!
Anton: HAHAHA!!!
Och så vidare…

Jag slår mig ner i soffan, nöjd och lättad över att varorna verkar som det ska och ber Robin slå på min favorit-tripplåt Drifting med Club84. Jag sluter ögonen och väntar tålmodigt på att porten som leder till Teletubbie-landet skall uppenbara sig.

”Den där tavlan hänger inte som den ska!”
Slänger ett förvånat öga på klockan då jag endast efter ett par minuter börjar känna av en mycket kittlande och behaglig känsla i magen. Jag känner på mig att jag under kvällen kommer att hamna i en värld jag hittills aldrig besökt och att vad som helst kan hända.

Mycket snart har rummets alla färger fått den klassiska hallucinogena touchen samtidigt som saker och ting långsamt börjar andas. Nu börjar även jag garva åt allt möjligt även om jag inte riktigt förstår varför. Jag slänger ett öga på en stor färgrik tavla som hänger på väggen framför oss; den har nu vridits 45 grader och ser ut att falla till marken när som helst.
Då jag har läst att denna drog i princip skall vara identiskt med svamp var dessa effekter i stort sett det enda jag förväntat mig. Men när jag märker att tavlans färger snart börjar rinna ner längst väggen blir jag mer än förvånad.
Snart börjar allt jag tittar på växa och veckla ut sig på alla sätt och vis och jag upplever att detta går otroligt snabbt. Lite för snabbt faktiskt. Jag tar ett djupt andetag och tänker att detta kommer gå bra, att det bara är att följa med. Jag sluter ögonen ännu en gång, och denna gång får jag se fantastiska fraktaler som rör sig i takt med musiken. Den oro jag har försvinner i samma sekund och jag fylls av glädje och lycka.

Jag ligger kvar i soffan och flyter iväg ett litet tag. Förutom färgglada fraktaler och mönster dyker även bilder från min barndom upp, minnen som jag inte visste hade kvar. Jag blir lite smått sentimental och tänker ”fan vilket bra liv jag haft hittills ändå, ångrar ingenting!”.

Någon föreslår att vi ska ta en cigg och vi beger oss alla ut till terrassen. De växter som står uppradade längs sidorna börjar nu sträcka ut sig och krälar längs kanten och ner på marker. Vi slår oss ner runt bordet och tänder varsin cigg. Jag tittar ner på bordsduken (som för övrigt är förbluffande lik hotellgolvet i Fear and Loathing in Las Vegas när Depp droppat syra).
Mönstrena krälar sig långsamt upp på min hand och vidare upp längs mina överarmar.
Jag tycker detta är sjukt coolt och vill påpeka detta för mina trippkamrater, något som visar sig vara väldigt svårt då jag uppenbarligen tappat talförmågan. Istället kommer endast enstaka ord ut ur min mun och alla garvar på nytt.

Fortfarande så har jag inte nått peaken och jag känner att det hela går lite för snabbt för min del. Jag försöker lugna ner mig genom att tänka på Robin, som trots allt är kvar i det vi definierar som verklighet. Men när jag tittar på honom så är han inte alls den Robin jag känner. Istället har han nu ormar som krälar runt i håret, hudfärgen byts med jämna mellanrum till röd, ljusblå, gul, och hans kropp verkar flyta någon centimeter ovanför stolen.
Känner att oron i magen ordentligt börjar växa, och påpekar att grannarna skulle förstå att vi trippar om de skulle få syn på Robin och att vi nu måste gå in igen.

fortsättning följer...

”Asså jag förstår verkligen inte!”
Börjar känna av en tung men behaglig body load så jag slänger mig ner i soffan och sätter på lite skön musik igen. Axel har hämtat en cider ur kylen som nu står på bordet. Jag börjar fundera på om det är meningen att jag också ska dricka en cider. Eller är jag verkligen törstig? Hur vet jag när jag är det i så fall? Och hur vet jag att jag inte ska dricka en öl istället? Varför har jag lagt ölen i kylskåpet? Funkar den inte om den inte är kall?

Fler och fler frågor börjar dyka upp i mitt huvud, och jag får för första gången uppleva en så kallad mind fuck.
Samtliga sitter i soffan och skrattar och allt och alla medan jag tyst för mig själv börjar förstå mindre och mindre. Ska det vara såhär? Varför verkar ingen annan förstå? Vad är det inte förstår?
Anton frågar mig varför jag är så tyst, varpå jag svarar ”Asså jag fattar inte?!”. Han undrar vad det är jag inte förstår men jag svarar frustrerad tillbaka att jag inte vet, eftersom jag inte kan komma på en enda fråga.
Efter ett tag lyckas jag dock välja ut ett exempel:

”Asså, duschen där borta, va e meningen liksom, ska jag gå o duscha nu eller? Varför står den där om jag inte ska duscha? Säger nån till när jag ska göra det i så fall?!”

Jag har nu även helt tappat tidsuppfattningen och upplever det som att jag trippat i en vecka. Jag frågar Martin vad klockan är och får svaret: ”Vad är klockan? Vad är tid?”
Inser den geniala logiken i det, tid finns såklart inte, det är endast något som människan har hittat på för att den inte är intelligent nog att kunna acceptera något som tidlöshet, något vi resonerat fram vid något tidigare tillfälle.

”In på balkongen, ut i lägenheten!”
Trots det går tiden och alla lever sig in i sin egen lilla psykedeliska värld. Efter att ha legat i soffan och upplevt mentala orgasmer till musiken som spelas, tar jag mig i kragen och reser mig upp för att påbörja min upptäcktsfärd i det jag normalt brukar kalla för hemma. Känner hur en skum tyngd i magen långsamt rullar runt som en boll i kroppen, vilket resulterar i att jag alltid lutar åt det håll som tyngden befinner sig.
Glider förbi Jeremy som fortfarande sitter och tittar in i tomma intet, skrattar åt honom och påpekar att om man skulle kunna äta honom skulle man bli skevare än på 40 syralappar.

Finner Axel ståendes ensam i badrummet. I handen har han en rakhyvel och frågar, hela tiden gapskrattandes, vad som är meningen med den. Jag ler åt att hans mungipor sträcker sig upp i höjd med ögonen och svarar att jag inte har en aning. Jag har inte en aning om någonting just nu.
Så jag lämnar honom och får istället syn på Robin som sitter för sig själv och meckar en joppe. Jag frågar honom hur han vet att det är dags att röka, och om vi inte kan göra det senare med tanke på att grannarna.
Vi beger oss hursomhelst mot på terrassen för att röka. Jag är nu så pass hjärnknullad att jag inte vet skillnad på in och ut, således blir det att vi går IN på terrassen. Kemikalierna i min kropp lurar min syn att tro att avståndet mellan min och grannens balkong, som vanligtvis är ca 30 meter, nu endast är dryga metern. Innerst inne vet jag att detta inte stämmer och jag hindrar därför mig själv från att kliva över kanten.

”Zhroomg, ska du röka eller?!” Jag vaknar till och ser att joppen nu befinner sig i min hand. Jag sitter i vad som upplevs som en timme och funderar på vad de andra vill att jag ska göra med den, innan Axel slutligen tar den ifrån mig. När Martin (som sitter till höger om mig) till sist tar emot joppen får jag ut mig ”Hörru chilla med den där, va lite diskret!”
”Ja, de e lugnt, relax!”,får jag till svar varpå Martin vänder sig mot grannens balkong och tar fem feta bloss med joppen mellan tummen och pekfingret.
Jag börjar nojja som fan och känner att alla måste in igen innan jag snear ur.
Efter en kort evighet är vi inne igen och jag lägger mig återigen i soffan för att försöka lugna ner mig. Jag tittar omkring mig och ingenting är som de ska. Eller snarare; ingenting är som det brukar vara. Rummet har krympt till mer än hälften av dess storlek, väggarna vibrerar lutandes in mot rummets mitt och trägolvet flyter runt och bildar mönster och former.

Vid det här lagret är jag så pass borta att jag helt glömt bort att jag tagit en drog, och börjar fundera på om det alltid brukar vara såhär skevt och färgglatt. Kommer på att jag faktiskt inte bor här ensam (eller snarare uppehåller sig på denna plats, för vad är att bo?!), att jag har en så kallad familj som också brukar var här ibland.
Detta leder till att jag övertygar mig själv om att mina trippkamrater alltid varit min ”familj”, och att det är såhär mitt liv ser ut; springandes runt likt en flock höns, skrattandes åt saker till underbar musik från datorn som jag överhuvudtaget inte förstår mig på.

fortsättning följer...

”Evigheten rinner förbi!”
Jag vinglar in på balkongen där Axel och Jeremy står och garvar åt utsikten.
”Hahaha, zhroomg kom o kolla på rödljusen! Varför e dom där liksom, man ska ju ändå framåt eller hur?!”
Jag förstår såklart ingenting men skrattar i alla fall. Martin vill också in till oss men det får han inte; balkongen kommer ju rasa om fler kommer ut!
Så jag går in igen för att få Martin ska få kika ut, men varnar de andra ute i lägenheten för att kliva in på balkongen.

Jag vandrar runt ett tag och finner till slut Anton i full färd med att trycka in en massa böcker i bokhyllan.
”Kolla på det här” säger han och visar stolt upp den kombination han uppenbarligen jobbat på ett bra tag. ”Va betyder det liksom?”
Jag har som vanligt ingen aning men svarar ”Det kanske öppnas en hemlig…”
Jag hindrar mig själv att avsluta meningen eftersom jag inte hör min egen röst. Istället hör jag en djup basröst som snabbt stiger till en mycket ljusare barnröst. Jag blir paff och brister ut i skratt. ”Va fan va det där?!”. Anton förstår dock inte vad jag menar och jag inser att de är drogen som spelar mig ett spratt.

Drogen! ”Just det fan jag har ju käkat 4-HO-MET!!”
I det ögonblicket inser jag varför allting är så jävla konstigt, och att jag förr eller senare kommer bli normal igen vilket känns jätteskönt.
Vi samlas alla i soffan. Anton, Axel och Jeremy som intog sin shot någon kvart innan mig har börjat landa och börjar långsamt föra relativt normala konversationer igen.
Vår sitter Robin får ett samtal av ”Andreas” och börjar berätta att hans sällskap är helt borta på syntetisk svamp. Samtidigt ser jag att denne Andreas är online på MSN, så när Robin efter ett tag avslutar samtalet med orden ”Ses imorn!” skriver jag klyftigt till honom ”Eller igår?!”, och jag och Martin brister ut i skratt.

Tillslut börjar även jag komma ner på jorden. Jag känner att hjärnan nu är sönderbränd, kroppen är om möjligt ännu tyngre än vad den upplevt som under kvällens gång.
De övriga beger sig efter ett tag hemåt, jag sitter kvar och försöker smälta det jag sett och upplevt innan jag slutligen går och lägger mig.

Utvärdering: Är så sjukt glad att jag fått tillfälle att testa denna substans. Det var en skum känsla att vara så ”dum i huvudet” under ett par tidlösa timmar. Jag vet inte riktigt om jag tyckte om det så mycket jämfört med en del som inte verkar ha några som helst problem med det, kanske berodde det på att jag befann mig hemma hos mig vilket bidrog med en del paranoia.
I efterhand har jag fått det berättat av Robin att vi, under tiden vi rökte joppe, alla var så fuckade i huvudet att han lurade till sig den genom att påstå att han precis fått joppen då vi påpekade att det var dags att passa vidare, medan vi själva hela tiden tvingades passa vidare till nästa då Robin påstod att vi suttit på den jättelänge. Resultat blev att ingen annan rökte än Robin själv.

Hursomhelst, ännu ett magiskt äventyr avklarat!

//Zhroomg

Inlevelsefullt... Mycket bra. Mycket humor

Riktigt bra skrivet tycker jag, har själv aldrig testat hallucigener så vet inte hur det känns. Men detta var mycket intressant läsning!


Vad svinigt av honom men på något sätt rätt roligt i alla fall . Tråkigt att ni inte fick testa röka på 4-HO-MET dock.

haha sjukt ball verka dock inte som ni behövde smoka något i vilket fall som helst, jag klarade inte ens av det på svamp

Hahahahahahaha!!!!
Kanske det roligaste jag har läst på länge! Garvade så jag höll på trilla av stolen när jag läste det där om tavlan (känner igen mig efter en tripp på syra).

Sjukt roligt!

5/5, älskade den....

kudos till dig för en asbra rapport, jag garvade!

vi rökte ett antal joppar under kvällen, inkluderade inte det. dom andra som trippade upplevde det som att de boostade en hel del medan ja hade svårt att skilja på att vara dum och dummare

Mcket bra skrivet Avundas verkligen er som har förmågan att lyckas beskriva en tripp i text och få de lättläst och förståligt.
Har flera gånger försök få ihop en rapport på när jag, min bror och en gemensam vän käkade mexikanska cubensis på red light i amsterdam, men de går bara inte att få ihop nån vettig text av de...

5/5 och hopp om mer liknande rapporter.

Lät som en väldigt intressant resa 5/5!

Riktigt nice, låter som klassiska hallisar. Det kanske är värt att testa det om det finns på lager ngnstans, finns inte på smartdrugs. Iaf lägger jag den på min inhandlings lista. Förstör det inte upplevelsen när man blir för nojjig? Jag är inte så erfaren på hallisar, och inte så mkt på annat heller om jag ska vara fullt ärlig .