Kön: Man
Ålder: 18 år
Vikt: Liten.
Längd: Lång.
Över ett bra tag nu har jag velat prova lustgas vilket jag gjorde igår.
Det började med att jag och min vän Ivan åkte in till staden med min vän Bengts bil för att inhandla lustgas i den lokala järnaffären.
Vi klampade in i affären letade upp patronerna, betalade och tillbaka till bilen för att åka till min tredje vän Johan.
Väl borta vid Johan sade Bengt hej då och vi gick plingade på Johans dörr med höga förväntningar och patronerna i fickan.
Väl inne i hans kök packade vi upp patronerna och en tre-liters påse. Skruv och hammare hämtade vi ifrån förrådet. (Medan hans mor var iväg och jobbade.)
Vi experimenterade med första tuben och med ett bestämt slag skärde ett pys i våra öron och vi sprang instinktivt ifrån oväsendet i ren rädsla för en explosion.
- Puh!
Det hände inget sa Johan med en lättad röst då pyset lade sig.
- Ingen fara... Sa jag med en blick på den småpysande patronen i den halvfulla påsen. (Ganska mycket av gasen hade läckt genom öppningen på påsen.)
Och med det satte sig sällskapet igen vid bordet med en ännu mera förväntansfull stämning i rummet. (Om inte en aning spänd kanske.)
Jag sög i mig vad som var kvar och kände kort därefter att ett leende följandes av ett skratt framträdde. Jag kände mig helt enkelt bara glad, och en aning snurrig. Men bara lite.
Vi öppnade den andra patronen och efter ett inhalerande av alla parter från den tuben så bestämde vi oss subtilt med ett leende & småskratt att alla skulle få varsin tub istället. (För ärligt talat kändes det inte mycket.) Först upp var min vän Ivan som hade varit med och köpt patronerna.
Vi upprepade proceduren och slog hål på patronen som snabbt fyllde påsen med gasen och som i sin tur snart var nerdragna i hans lungor.
I den atmosfäriska spända tystnaden såg vi hur hans småleende snabbt förvandlades till ett flin, Ivan bröt tystnaden genom att bryta ihop flabbandes intensivt för ett fåtal sekunder sedan stannade han upp, satte sig rakt och ruskade på huvudet.
Jag mötte hans ypperligt välmående blick, (för att inte tala om hur förkyld han såg ut!)
Jag menar, hade man inte vetat att han hade provat lustgas hade man kunnat trott att han hade nyst flera gånger på raken, för ärligt talat såg han jävligt borta ut.
Sedan var det Johans tur att inhalera denna skrattretande gas.
Han reagerade bara med ett leende på läpparna när vi undrade om han kände något, sedan sa han:
- Det känns som att vara på sjukhuset, ni vet. Då när de rättade till min brutna arm? (Han fick andas lustgas samtidigt som han hade fått en skvätt morfin.)
Med sådana reaktioner från båda mina vänner var jag ännu mera taggad över hur mitt rus skulle uttrycka sig. (Speciellt eftersom jag är en mycket sprallig person i normalt tillstånd.)
Återigen fyllde vi en påse med gasen och jag andades först ut ALL luft. Andades in ALL gas i HELA påsen sedan höll jag andan.
Tiden gick...
Kände ingenting... (Samtidigt började ett tryck framträda i ansiktet.)
Trycket förvandlades plötsligt till sömn i hela kroppen och jag kände hur ett ypperligt välmående trädde fram med eskalerande fart. (Momentet innan man nyser.)
Min reaktion av den överväldigande effekten var att jag bokstavligen talat sken upp som ett skott från stolen med ett enormt flin på läpparna, hoppade upp, klatchade till med händerna och samtidigt som jag landade utlät jag ett bestämt YES! (FYLLT med välmående & lycka!) och daskade till luften med en knuten näve, nämde jag att jag smådansade också?
Jag måste ha sett utvecklingsstörd ut.
Under resten av ruset tjöt mitt sinne av tinnitus och jag kände ett konstant tryck i huvudet (Lite som om det skulle explodera av blodtrycket!) Allt övergick i myrkryp och en stickande känsla, sedan fann jag mig liggandes på golvet och kände mig alldeles underbart snurrig i skallen och dåsig, med ett stort flin på läpparna!
(De andra skrattade såklart bara åt mig!)
När ruset lade sig spatserade vi iväg till staden och satte oss på en bänk, väntades på att Bengt skulle plocka upp oss.
Jag hade 2 patroner kvar, det var det enda jag kunde tänka på under vägen hem...
Väl hemma satte jag mig vid bordet och sa gladeligen till mor:
- Hjälp till med de här, håll i patronen mamma.
- Okej?
Jag punkterade återigen en patron i påsen och upprepade vad jag hade gjort förra gången. Ut med ALL luft och in med ALL gas.
Denna gången skrattade jag med en mörk röst och samtidigt kom ruset som en smäll! (trodde att gasen hade förvrängt ljudet av min röst, vilket den hade eftersom att lustgas påverkar stämbanden.), jag vart så dåsig att jag bara lade mig på golvet (Halvt ramlade tror jag? Kände ingen smärta såklart.)
Då sa mor:
- Du måste vara försiktig!
- Dina läppar är ju lila! Med en rädd ton.
- Jaja jag vet... Sa jag medans allt flöt ihop... Nuet & medvetandet verkade försvinna mer och mer. Tiden försvann, allt flimrade och jag hade myrkryp som fyllde hela kroppen.
(Ungefär som när man ställer sig upp för snabbt och får akut lågt blodtryck. Man faller pladask och allt flimrar ett tag, för så kändes det. Och både intensivare och längre än vanligt, eller inte? Jag tappade tidsuppfattningen helt i varje fall.)
När ruset hade lagt sig någorlunda igen sa jag till min mor sittandes på golvet:
- Det är konstigt att jag inte kommer ihåg känslan.
Hon fattade inte vad jag menade och jag kände inte heller att jag kunde förklara med mitt aningen disiga minne från vad jag tyckte var ett flytande rus.
- Nu vet jag hur det känns att dö. Sa jag till min mor.
- Nä! Nu får du väl lägga av! Sa hon med en bestämd ton.
- Ja men jag menar av syrebrist!
Det förklarade hur allt flöt ihop, jag hade kommit på hur det kändes att dö!
Nu efteråt fattar jag ju såklart att det bara var en smärre syrebrist och att jag höll på att svimma, men att tidsuppfattningen försvann på ett sånt konstigt vis var intressant.
Ålder: 18 år
Vikt: Liten.
Längd: Lång.
Över ett bra tag nu har jag velat prova lustgas vilket jag gjorde igår.
Det började med att jag och min vän Ivan åkte in till staden med min vän Bengts bil för att inhandla lustgas i den lokala järnaffären.
Vi klampade in i affären letade upp patronerna, betalade och tillbaka till bilen för att åka till min tredje vän Johan.
Väl borta vid Johan sade Bengt hej då och vi gick plingade på Johans dörr med höga förväntningar och patronerna i fickan.
Väl inne i hans kök packade vi upp patronerna och en tre-liters påse. Skruv och hammare hämtade vi ifrån förrådet. (Medan hans mor var iväg och jobbade.)
Vi experimenterade med första tuben och med ett bestämt slag skärde ett pys i våra öron och vi sprang instinktivt ifrån oväsendet i ren rädsla för en explosion.
- Puh!
Det hände inget sa Johan med en lättad röst då pyset lade sig.- Ingen fara... Sa jag med en blick på den småpysande patronen i den halvfulla påsen. (Ganska mycket av gasen hade läckt genom öppningen på påsen.)
Och med det satte sig sällskapet igen vid bordet med en ännu mera förväntansfull stämning i rummet. (Om inte en aning spänd kanske.)
Jag sög i mig vad som var kvar och kände kort därefter att ett leende följandes av ett skratt framträdde. Jag kände mig helt enkelt bara glad, och en aning snurrig. Men bara lite.
Vi öppnade den andra patronen och efter ett inhalerande av alla parter från den tuben så bestämde vi oss subtilt med ett leende & småskratt att alla skulle få varsin tub istället. (För ärligt talat kändes det inte mycket.) Först upp var min vän Ivan som hade varit med och köpt patronerna.
Vi upprepade proceduren och slog hål på patronen som snabbt fyllde påsen med gasen och som i sin tur snart var nerdragna i hans lungor.
I den atmosfäriska spända tystnaden såg vi hur hans småleende snabbt förvandlades till ett flin, Ivan bröt tystnaden genom att bryta ihop flabbandes intensivt för ett fåtal sekunder sedan stannade han upp, satte sig rakt och ruskade på huvudet.
Jag mötte hans ypperligt välmående blick, (för att inte tala om hur förkyld han såg ut!)
Jag menar, hade man inte vetat att han hade provat lustgas hade man kunnat trott att han hade nyst flera gånger på raken, för ärligt talat såg han jävligt borta ut.
Sedan var det Johans tur att inhalera denna skrattretande gas.
Han reagerade bara med ett leende på läpparna när vi undrade om han kände något, sedan sa han:
- Det känns som att vara på sjukhuset, ni vet. Då när de rättade till min brutna arm? (Han fick andas lustgas samtidigt som han hade fått en skvätt morfin.)
Med sådana reaktioner från båda mina vänner var jag ännu mera taggad över hur mitt rus skulle uttrycka sig. (Speciellt eftersom jag är en mycket sprallig person i normalt tillstånd.)
Återigen fyllde vi en påse med gasen och jag andades först ut ALL luft. Andades in ALL gas i HELA påsen sedan höll jag andan.
Tiden gick...
Kände ingenting... (Samtidigt började ett tryck framträda i ansiktet.)
Trycket förvandlades plötsligt till sömn i hela kroppen och jag kände hur ett ypperligt välmående trädde fram med eskalerande fart. (Momentet innan man nyser.)
Min reaktion av den överväldigande effekten var att jag bokstavligen talat sken upp som ett skott från stolen med ett enormt flin på läpparna, hoppade upp, klatchade till med händerna och samtidigt som jag landade utlät jag ett bestämt YES! (FYLLT med välmående & lycka!) och daskade till luften med en knuten näve, nämde jag att jag smådansade också?
Jag måste ha sett utvecklingsstörd ut.
Under resten av ruset tjöt mitt sinne av tinnitus och jag kände ett konstant tryck i huvudet (Lite som om det skulle explodera av blodtrycket!) Allt övergick i myrkryp och en stickande känsla, sedan fann jag mig liggandes på golvet och kände mig alldeles underbart snurrig i skallen och dåsig, med ett stort flin på läpparna!
(De andra skrattade såklart bara åt mig!)
När ruset lade sig spatserade vi iväg till staden och satte oss på en bänk, väntades på att Bengt skulle plocka upp oss.
Jag hade 2 patroner kvar, det var det enda jag kunde tänka på under vägen hem...
Väl hemma satte jag mig vid bordet och sa gladeligen till mor:
- Hjälp till med de här, håll i patronen mamma.
- Okej?
Jag punkterade återigen en patron i påsen och upprepade vad jag hade gjort förra gången. Ut med ALL luft och in med ALL gas.
Denna gången skrattade jag med en mörk röst och samtidigt kom ruset som en smäll! (trodde att gasen hade förvrängt ljudet av min röst, vilket den hade eftersom att lustgas påverkar stämbanden.), jag vart så dåsig att jag bara lade mig på golvet (Halvt ramlade tror jag? Kände ingen smärta såklart.)
Då sa mor:
- Du måste vara försiktig!
- Dina läppar är ju lila! Med en rädd ton.
- Jaja jag vet... Sa jag medans allt flöt ihop... Nuet & medvetandet verkade försvinna mer och mer. Tiden försvann, allt flimrade och jag hade myrkryp som fyllde hela kroppen.
(Ungefär som när man ställer sig upp för snabbt och får akut lågt blodtryck. Man faller pladask och allt flimrar ett tag, för så kändes det. Och både intensivare och längre än vanligt, eller inte? Jag tappade tidsuppfattningen helt i varje fall.)
När ruset hade lagt sig någorlunda igen sa jag till min mor sittandes på golvet:
- Det är konstigt att jag inte kommer ihåg känslan.
Hon fattade inte vad jag menade och jag kände inte heller att jag kunde förklara med mitt aningen disiga minne från vad jag tyckte var ett flytande rus.
- Nu vet jag hur det känns att dö. Sa jag till min mor.
- Nä! Nu får du väl lägga av! Sa hon med en bestämd ton.
- Ja men jag menar av syrebrist!
Det förklarade hur allt flöt ihop, jag hade kommit på hur det kändes att dö!
Nu efteråt fattar jag ju såklart att det bara var en smärre syrebrist och att jag höll på att svimma, men att tidsuppfattningen försvann på ett sånt konstigt vis var intressant.
__________________
Senast redigerad av Pöl 2008-08-16 kl. 01:53.
Senast redigerad av Pöl 2008-08-16 kl. 01:53.
