August Strindberg och Nobelpriset i litteratur

Ge det postumt till Platon i stället.

Jag antar att du skämtar. Han är världsberömd, speciellt som dramatiker.


Författare: August Strindberg
Engelska Amazon 1015 träffar
Tyska Amazon 201 träffar
Franska Amazon 203 träffar

Det finns inga stadgar om Nobelpriset, endast Nobels testamente, där det står, att det ska tilldelas den författare. som skrivt det "bästa i idealisk riktning". Ändå kunde Bekcett få priset!
Erik Axel Karlfeldt fick priset postumt, han vägrade att ta emot det så länge han levde.
Ja, Strindberg skulle absolut vara värd ett postumt pris liksom till exempel Homeros, Dante, Dostojevskij och några till.
Det är ingalunda sant, att endast svenskar känner till Strindberg. Som dramatiker var han av världsklass och långt före sin tid.

MVH

Petter Eremiten

Självklart så har Nobelstiftelsen stadgar att rätta sig efter. Dom upprättades av testamentsexekutorerna Ragnar Sohlman och Rudolf Liljequist de prisutdelande institutionerna och testators närmaste släktingar med testamentet som utgångspunkt. Stadgarna fastslogs av kungen 29 juni 1900. För den intresserade finns dom att läsa här: http://nobelprize.org/nobelfoundation/statutes.html
Det är värt att notera att stadgarna tidigar faktiskt tillät postuma Nobelpris (Karlfeldt och Hammarsköld tex) men sedan 1974 är dom ändrade på den punkten. Det enda undantaget är om en pristagare skulle dö i perioden mellan prisets tillkännagivande och utdelning. Allt om detta finns i §4

Karlfeldt tackade nej till priset 1919. Tydligen hör det dock till praxis att en nominerad akademiledamot ber att få bli struken som nominerad.
hans postuma pris bör nog ses som en hyllning till hans insatser som akademins sekreterare trots att Böök lär ha sagt att han fick priset för att hans släktingar skulle betala hans skulder i de andra ledamöterna i akademin

Grunden för Nobelpriset är Alfred Nobels testamente och inget annat. Varken kungen eller någon annan kan ändra en persons testamente.Så vitt jag vet nämner Alfred Nobel ingenting i sitt testamente om att en pristagare måste vara vid liv, när han/hon utses. Det måste väl vara avgörande.

MVH

Petter Eremiten

Testamentet är grunden för stadgarna. Stadgarna styr stiftelsens arbete. Oavsett om du vill eller inte så är det inte testamentet som gäller när det kommer till att nominera kandidater.
Ur §4: Inte så oklart va?
Det säger väl sig självt att man inte kan driva en stiftelse som delar ut ca 100 miljoner om året utan noggranna stadgar för hur det ska ske.

OK., jag hade fel, men vidhåller ändå att Nobels testamente måste vara avgörande och där står det ingenting om avlidna personer.


MVH

Petter Eremiten

Nej det tycker jag inte men nedan skriver Strindberg själv mycket intressant om SA 1903:

Svenska Akademien.

År 1753 stiftade Lovisa Ulrika sin Vitterhetsakademi; och till vitterhet räknades den tiden historia, gamla språk, antikviteter och myntkunskap m.m. När Gustav III år 1786 funnit det oformliga i denna sammanställning av vetenskap och litteratur, stiftade han Svenska akademien för sina vitterlekare, och lät antikvarier och arkivarier stanna i den ombildade numera kallade Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien.
Svenska akademien skulle vara »en förening av Sveriges mest framstående vitterhetsidkare utan avseende å deras samhällsställning i övrigt».
Detta tyckes ju vara klart besked. Men hur har man följt statuterna som man aldrig tröttnar att citera som grundlag? Jo, i Svenska akademien sitta nu: två riksarkivarier, en riksantikvarie, en universitetsbibliotekarie, för övrigt professorer, biskopar och en envoyé, av vilka ingen är vitter i ordets verkliga betydelse. Av hela samlingen äro endast fyra vitterlekare, men på lediga stunder. Ingen enda har skänkt sitt liv odelat åt diktkonsten.
Varför historici sitta där? Förr var historien äreminnet och räknades till vitterheten, men nu är historien vetenskap, och därför skulle Annerstedt, Odhner, Hildebrand och Hjärne sitta lugna i sin V., historie- och antikvitetsakademi och icke tränga sig in i föreningen för Sveriges mest framstående Vitterhetsidkare (som äro utträngda därifrån). Varför sitta biskoparna där? Emedan de äro andliga vältalare, svarar man. Äro Billing, Rudin och Rundgren vältalare, för det första? Är det vältalighet att skriva ner ett tal, lära det utantill, och läsa det högt? För det andra: vill ett så ömtåligt samvete som Rudins räkna sin profetiska verksamhet under kategorien vitterhet, och menar han att det Gudsord han förkunnar skall höra under skönlitteratur och dömas på samma dag som Anatole Frances »frivoliteter» eller epikuréen Sully-Prudhommes »gudlösheter»?4 (Att professor Rudin velat sitta på antikristen Rydbergs tronstol, det blir hans ensak med sitt ömma samvete.)
Nej, vältalighet är något annat, och är en sällsynt gåva här i landet; träffas någon gång i riksdagen, ofta i klubbar, aldrig i predikstolen. Får man vid en öppnad grav höra andlig vältalighet, så är det från en lekman. Alltså kunna vi saklöst stryka de andliga vältalarne ur akademien. Skriven vältalighet kunna alla skriftställare prestera, och mycket bättre, men den räknas inte dit!
Varför sitta språkforskarne där? De skola vårda och odla svenska språket, säges det. Nej, go’ herrar; språket är ett levande väsen som växer fram ur tiden. Språket uppstår, men görs icke. Det är hos samtidens människor det uppstår, och diktarna upptaga det, fixera det och lämna det åter slipat och infattat. Ordboksförfattarna samla och ordna det sedan ur diktarnes skrifter; och de äro tjänare, icke herrar. Samtidens svenska språk med sin stora rikedom på ord och former är icke hämtat ur akademiens ordlista, utan det är riktat ur alla klassers egenspråk, ur industriens och näringarnas, och nyligen uppfriskat med landsmålen. Alltså bort med ordrotarne!
Varför sitter professor Retzius i vitterhetsidkarnes förening? Själv har han väl icke så stora vittra fordringar på sig, som elakheten velat säga; men som vetenskapsman sitter han i Vetenskapsakademien, och med rätta. Det är ju nog!
Är det som för detta statsrådet von Ehrenheim sitter där? Det tros. För detta statsråd blevo fordom landshövdingar; numera begagnas akademien till reträttplats åt dem, liksom postkontoren förr i världen åt majorer.
Och så är det envoyén B.? Känner inte!
Slutligen är det fyra vitterlekare, som känna sig orimligt hedrade av sällskapet.
Detta är Svenska akademien!!!
Svenska akademien var omkring 1880 en löjlig tillställning, som man icke fäste något avseende vid i vittra kretsar. Men när på 1890-talet denna institution upphöjdes till domstol över samtida världslitteraturen, då blev akademien något. Men då skulle den själv ha, om den haft någon heder i sig, avgivit sin inkompetensförklaring och jävat sig som forum. Ty domare må icke döma i okänd sak, och icke på hörsagor. Hur många av akademiens ledamöter läsa litteratur? Hur många besöka teatrar? Har professor Rudin eller biskop Billing läst Zolas romaner eller sett Ibsens pjäser? Jag vet inte; men våga professorn och biskopen sitta som jurymän utan att ha tagit del av handlingarna i målet, då är deras lättsinne och obetänksamhet straffvärt.
Akademiens första fällda dom, till förmån för den mindre värdiga Sully-Prudhomme var en orättvisa; akademiens andra dom till förmån för Mommsen var en olaglighet, ty historia är vetenskap och icke vitterhet.
En mansålder av orättvisor i sina prisbelöningar har akademien på sitt samvete. Till dessa har den nu lagt olagligheter, då den tummat och förtolkat sina statuter, och då den nyss våldfört sig på död mans sista vilja, ty Alfred Nobels testamente är icke respekterat.
Denna institution har givit den uppväxande ungdomen ett dåligt exempel, då den visat att olagligheter och orättvisor åtnjuta ett högsta beskydd, och den har ådragit sig ansvar genom att öva mannamån och väld; men genom fortsatta prisutdelningar i samma riktning som de förra, Nobelska, skall den ådraga vårt land vanära. Alfred Nobels tanke var vacker, då han ville ge vårt obemärkta fädernesland en hegemoni inom litteraturen; men han kände varken litteratur eller akademi. Samtidens litteratur är romanen och dramat; men ibland akademiens fyra vittra bisittare finns icke en romanförfattare, icke en dramatiker. Aderton illitterata rådmän, och icke en kompetent domare! Det är icke domstol! Det är ingenting!

Svenska Dagbladet 18. 9 1903


(Från band 71 nationalutgåvan, litteraturbanken)

Pär Lagerkvist diskuterades 'som en tänkbar pristagare inom akademin redan under 1940-talet (han hade valts in i kretsen 1940). Han var under dessa år själv tveksam till det, men författarskapet har en inre enhet och konsekvens som gör det ovanligt, och han måste ju ha känt stolthet, även med tanke på sin bakgrund. När Barabbas kom 1950 blev den en stor succé, översatt till flera språk, och året efter fick Lagerkvist ta emot priset, Han var mycket stolt och förtjust över det, har hans söner berättat, och det syns också på fotografier från den dagen.

Lagerkvist hör dessutom till de författare som grundligt har visat att "regeln" att Nobelpristagare i litteratur är kreativt slutskrivna efter att de fått priset inte stämmer. Han återkom med flera starka böcker under 50- och 60-talen.

Tanken på att man idag skulle lägga tid och resurser på att prisbelöna sedan länge döda författare låter helt befängd.

Strindberg fick i slutet av sitt liv det som kallades Folkets Nobelpris när folk inom arbetarrörelsen visade sin uppskattning och samlade in en ansenlig summa pengar som gavs till författaren på det som kom att bli hans sista födelsedag 1912. Ett betydligt större och finare erkännande kan tyckas än att bli godkänd av 18 på den tiden ofta inkompetenta personer i Svenska Akademien.