Beskriv din verklighet

Ursäkta om det låter flummigt och osammanhängande. Fick lite funderingar.. Jag kommer säkert att kolla tillbaka på den här tråden senare och undra vad fan jag babblade om..

Jag vart nyss påminnen från ett annat forum om det här.
Nämligen vår verklighetsuppfattning. Det är något som alla här på jorden har, varenda en är unik.
Det finns inget felaktigt sätt att beskriva sin egen eftersom vi alla ser allt på olika sätt.
Den kan beskrivas genom händelser, insikter eller vad som helst.

Inom självutveckling så nämns det ofta att det är viktigt att vara centrerad i sin egen verklighet.
Den med mest tro på att sin egen verklighet är den rätta är också den som har mest inflytande på andra människor. Folk som alltid är väldigt säkra på det dem gör och som du instinktivt litar på pratar jag alltså om. Huruvida dem gör fel eller inte har inte med saken att göra, du litar på dem ändå ifall dem visar att dem är mer övertygade om att dem har rätt än du är om att dem kan ha fel.

Det kan vara intressant att läsa andras verklighetsuppfattningar för att kunna reflektera över sin egen, vem vet man kanske kommer till insikt med något.

Beskriv din verklighet. Hur är livet?

Det här skrev jag själv alldeles nyss.
Det är lite osammanhängande, jag beskriver det på det enda sätt jag kan.

En ständig dvala finns alltid inom mig och genom dem val jag gör. Som en grå dimma i mitt sinne, en skärm mellan mig och resten av världen. Jag försöker ju alltid göra det bästa av allt men samtidigt vet jag att det inte spelar någon roll för mig själv hur allt går, omständigheterna i mitt liv kan inte rubba mig från min innersta kärna. Jag vill bara inte att andra ska dras in i något tumult som jag kan ha åstadkommit. Livet är verkligen vackert, men jag måste själv bli påmind om detta innan jag inser det själv. Jag måste få den där solstrålen i ögonen från solnedgången innan jag känner att jag kan koppla av, titta mig omkring och le inombords när jag ser mina nära och kära bredvid mig. Så som jag lever nu skulle jag aldrig ha kunnat föreställa mig tidigare i mitt liv, så många saker som har hänt att allting känns som en gammal bok man inte orkar läsa ut. Det är svårt att minnas dem lyckligaste stunderna, konstigt nog så verkar dem dåliga stunderna vara lättare att komma ihåg. Dem har ju båda format mig till den jag är idag. Den där spända och förväntansfulla känslan i halsgropen har blivit mer intensiv och återkommande på sistonde. Lusten på äventyr och nya bekantskaper är som att spela en filmsekvens i mitt sinne av att kliva över den där gränsen, över klippkanten och ner i… vad det nu är. Jag har haft en del sorg i mitt liv hittills, vem har inte det. Jag är inte speciell, men jag är det enda som räknas för mig själv ändå och det kan vara jobbigt ibland att se tillbaka på allt. Det känns som om jag precis har börjat vakna och inse vilken värld det är jag lever i. Fenomenet ego är något som är väldigt intressant för mig. Ska jag vara ärlig så vet jag inte riktigt vad det är, även om jag har läst en del böcker om ämnet. Men vad är böcker, andras tolkningar.. jag lurar mig själv och jag vet det. Jag känner att det är något mörk, inflytelserikt och förvillande. Enda anledningen till att jag ens har blivit medveten om egot tror jag är för att jag har börjat distansiera mig ifrån det. Det är som en svart gummiboll, insmetad i klister som jag sakta börja dra mig bort ifrån, jag har precis börjat tänja på klistret. Det är en lång bit kvar innan jag har hunnit halvvägs, om det ens finns något tillfälle då det släpper… Jag är en drömmare, lite utav en framtidsperson och perfektionist. I framtiden kommer allt att vara exakt som jag vill ha det. Jag vet att jag måste lära mig att andas in och bli medveten om det jag har framför mig för stunden istället. Dock så tror jag inte att jag kommer att börja göra det förrän någon omständighet i min vardag puttar mig in på den banan. Jag försöker dock, jag gör val lite då och då i vardagen för att få möjligheten att att tillslut stanna upp, andas in och slappna av. Hålla det sinnesstadiet tills jag inte finns längre. Jag jagar efter stillheten.. den som har blivit undandtryckt inom mig och väntar på att få komma ut.

Jag söker efter alla slags problem jag kan se. Såfort några människor pratar så söker jag liksom efter att deras relation ska bli sämre eller tappa kontakt, går jag på stan så ser jag bara människor jag kommer få en dålig kontakt med runt hörnet, ser sexuella problem och paralleller till allt. Tror samtidigt med allt det här att folk vet om vad som händer mig och vad jag tänker..

Det växlar typ med att jag ser ner på folk. Det är min värld.

Visst brukar jag också fundera på detta. Hur min syn på världen är motför din osv. Jag kanske ligger på ett helt annat plan trots att det inte syns utanpå.

Jag är alltid självsäker med mig själv. Blir jag utstött eller liknande så tar jag inte illa upp. Det är inte MIG dom säger det till. Bara min bild utåt.

Jag är rädd för att dö. Hela tiden funderar jag på döden. Nästan ingen som dör är beredd på det. Det bara smäller, en massa rädsla in en sekund och sen är man bara borta. Eller jag är inte rädd, jag vill bara inte. Men den kan inträffa vem som helst när som helst.
Åh jag vet inte ens hur jag ska kunna förklara detta.

Det känns som om jag går på droger ibland. Bara flyter med. Jag vet att allt som händer i mig är fysik och kemi. Och min hjärna är igång helt okej nu, som en dator med Windows på. Men utanför Windows finns en massa annat, som fortfarande är inne i hjärnan. För trots min jämförelse är inte Windows och hjärnan lika alls. JAG är ett litet rum i hjärnan. Dit går det gångar från mina sinnen och minnen. Men det finns också okända rum och gångar. Men man tänker inte på dom, man bara går förbi.

Äsh, jag bara flummar nu ju.

Det känns som att Jag har all tid i världen på mig att blir klar med att bli Jag. Jag är helt och hållet mig själv, men jag hittar inte riktigt överallt i huvudet än.

hmm när jag tänker på mitt liv så tänker jag ofta på vad det är i mitt liv jag kan lita på.. t.ex. att jag ibland litar på forskare som pratar om atomer som vi inte kan se men som de också får betalt för att prata om. jag brukar även ofta tänka mig att jag är med i nån slags tv show som i "truman show" och då blir jag ibland lite rädd tror jag.

Mörkt, misslyckat och försent att njuta av.

Ser världen/mänskligheten som en komedi ungefär, tänker lite för mycket..
Dock har jag intressen som gör det värt att leva

Jag har aldrig mött något geni, eller någon människa vars tankesätt jag har blivit imponerad av. Det skulle vara en väldigt intressant upplevelse.

Blir sällan intresserad av saker andra har att berätta då jag tycker det är förutsägbart och saknar mening.

Brukar ofta fråga mig själv vad som gått fel när världens mäktigaste man är religiös och rådgör med gud när han känner tvivel.

Jag inte har något förtroende för världen och förväntar mig inte speciellt mycket av den.

Frågar mig ofta om någon kommer att komma ihåg mig om tusen år.
Kommer mitt avtryck på jorden att försvinna i ökensanden eller finnas förevigat i betongblock på världens torg?

Hur många av historiens största män minns vi idag med vördnad?
Alexander den Store? Nej, det finns ingen vördnad.
Gaius Julius Caesar? Nej, vi minns inte heller honom med vördnad.
Vi ser på dem som produkter av sin tid och storslagna då. Men ingen av dem lämnade något arv som höll i mer än ett par generationer efter sig.

Livet är flyktigt, och jorden är för stor för oss även idag. Kanske större än någonsin.