Inledning: Vid 14 års ålder rökte jag min första spliff, var ok, rökte ett par till, körde sedan från och till tills det att jag var 16. Blev aldrig nåt större fan av röka, hade max 5 riktigt sköna trippar. Skaffade flickvän och la av med allt vad droger hette och blev lite av en anti-drog typ, mycket pga vad mina kompisar blev för slags människor av det dom fortsatte att (miss)bruka
Jag:
Ålder: 18
Vikt: 75
Längd: 184
Rapport:
Jag och ett par kompisar hade varit nere på EM, vi drack ganska stora mängder alkohol ca 8 dagar i rad. Kom hem onsdag och var hemma och tog det allmänt lugnt, torsdagen tar det slut med flickvän efter drygt 3 års förhållande. Fredag ringer min kompis som vi kan kalla för Erik och frågar hur planerna för kvällen lyder. Erik var med på EM resan och snackade där en hel del om droger, tog han på alltför stort allvar och sa lite halvhjärtat åt han att lägga av. Hursomhelst, Erik ber mig titta förbi under kvällen, då han är ensam och tänkte att vi skulle dricka ett par öl. Självklart, låter kul. Knäcker ett par öl hemma vid 16 tiden och beger mig till honom runt 19. Hemma hos Erik är då en bekant till mig, vi kallar honom Martin. Martin är en trevlig kille, har dock en del problem. Vi dricker väl en 3-4 starköl ivar tills det att klockan närmar sig 21.30. Jag är då på topphumör och är sugen på både det ena och det andra. Erik plockar då fram en snusdosa, med uppskattningsvis 3g tjack. Han och Martin ska minsan dra sig en varsin lina, och frågar om jag vill testa, jag säger till en början nej men ändrar mig sedan för att testa lite grann, tar en ytterst lite, känner knappt av det och ber om mer. Drar då en normalstor lina och känner mig genast pigg och fokuserad. Alkoholruset med dess bieffekter (allmänt ofokus och slarvig) försvinner. Jag är på topp, vill prata om allt. Martin och Erik skämtar glatt om mig, men jag bryr mig inte, jag känner inte efter, får inga skuldkänslor, jag mår ju bra?
Runt 23 tiden bestämmer vi oss för att dra oss ner till stan, vi hakar in på en pub och dricker snabbt 2 öl ivar. Martin frågar då om jag är sugen på mer, jag säger givetvis ja, drar en relativt liten på toan och kommer ut påtopp igen. Nu börjar vi bli sugna på att hitta på något, så vi drar oss mot en nattklubb. På vägen träffar jag en tjej jag känner till, vi pratar lite och slår sedan följe. På väg dit får jag och tjejen för oss att vi inte vill gå till nattklubben, så vi går till nån enslig park där vi sitter och pratar och har det allmänt trevligt. Erik ringer då och säger att det är drags att dra sig tillbaka till hans ställe, låter skojj, jag tar med mig tjejen och går för att möta dom. När vi går mot Erik så känner jag en sån sjuk avtändning, tjejen vill jag bara dränka, mig själv vill jag hänga. Kände mig oerhört olustig, Skulle tro personligen att det beror på att ruset börjar gå ur. Klockan är drygt 03.00 när vi kommer hem till Erik. Erik kastar då upp en spliff han rullat tidigare under kvällen, han säger, rök så du kan sova, jag tänker, whatever. Har redan gjort tillräckligt med skit, kan lika gärna puffa lite också, kanske får mig att må bättre. Ruset slår till, på fel sätt, blir inte alls glad, skrattar inte, känner mig bara ännu mer olycklig. Känner illamåendet komma smygande, så jag går och lägger mig.
Vankar dagen efter vid 10 tiden, bredvid tjejen som jag knappt vill se. Ångest, ångrar hela gårdagen och känner mig miserabel, oduglig som människa, jag lät drogerna ta överhand, trots att jag lovat mig själv att aldrig mer hålla på med något sådant. Tar sedan en promenad hem till mig, tar drygt 40 minuter men det gör oerhört gott, får rensa tankarna lite. Dock lyckas jag inte ta kål på skuldkänslorna.
Framåt kl 17 på lördagen börjar jag återigen få tillbaka suget efter att hitta på något, eller gör jag de? Är det bara för att fly ångesten och skuldkänslorna? Det spelar ingen roll, har en 70is som väntar på att bli uppdrucken. Ringer Erik som även idag är ensam hemma, åker hem till honom vid 20 och börjar hälla i mig av spriten. Blir ganska snabbt full, tappar omdömet och nu åker en ny påse upp, återigen är det Martin som står för grejjerna. Idag är det kola på schemat, drar i mig en normalstor fort, känner knappt av skiten, inbillar jag mig. Blir ganska klar i huvudet, väldigt svårdefinerad känsla, också väldigt svårt att säga om ruset skiljer sig gentemot tjack. Spelar ingen roll, misären och olyckan ska festas bort. Vid drygt 23 rör vi oss återigen mot stan, utan något direkt mål. Vi är påtända, vi har kul i vår ensamhet. Vi stöter på några grabbar som kollar konstigt på oss, vi kollar tillbaks, rätt var det är så smäller det. Har totalt glömt vad som föranledde bråket, men där befann jag mig, var bara att slåss för glatta livet. Efter en kort stund tar dom vi slogs med till flykt, och vi hör hur sirener är på väg. Vi lägger benen på ryggen och springer hem till en tjejkompis som bor i närheten. När vi kommer dit är klockan drygt 01.00, återigen kommer avtändningen smygande. Men natten är ännu ung så vi drar ett par groggar ivar, sen åker påsen med kola upp igen, vi kör en varsin lina, och den här slår verkligen på fel sätt, mår sjukt illa, vill bara somna, börjar läsa dagens tidning, kommer på mig själv när jag inte uppfattar ett ord av vad som står. Jag säger till mina vänner att jag ska ut och träffa en tjej, jag ljuger, springer ut genom dörren, snubblar i trappan och faller handlöst 2 meter rakt ner. Orkar inte känna efter, knuffar upp porten och ranglar in i en buske. Spyr ur mig det jag har, sätter mig för att ta det lugnt, håller på att somna på plats. Jag tar tag i mig själv och börjar gå hemåt, träffar på vägen 2 barndomsvänner som undrar vad som är fel på mig. Ramlar säkert 2-3 gånger påväg hem, har tappat verklighetsuppfattninge, synen är rubbad, hörseln likaså.
När jag kommer hem så somnar jag nästan direkt, allt blir svart, tillsdess att jag vaknar morgonen efter vid 12 tiden. Kommer inte ihåg hur jag kom hem, när jag kom hem osv. (Minnena från kvällen kom först senare) Ångesten är obeskrivlig, morsan kommer in och frågar hur jag mår, om jag håller på att bli sjuk. Jag har lust att be henne skjuta mig, jag vill inte ha någon omtanke. Jag vill dö i min egen misär. Jag är ett misslyckat kapitel.
Så här en 2-3 veckor efter har jag fått lite distans till det hela, trodde aldrig att skiten kunde framkalla sån ångest, men tydligen, eller om det var mitt osunda levende som helhet som satt stopp för min moral.
Helg i helhet: 2/5
Tjack: 4/5
Kola: 1/5
Brunt: 2/5
Alkohol: 5/5
Sensmoral från upplevelsen; ska nog aldrig mer ta i störe mängder än vad jag kan kontrollera, måste hålla koll på övermodet som drogerna för med sig. Troligen håller jag mig till enbart alkohol framöver, visst kan man må skit av det, men känns som jag har större kontroll över det. Framkallar inte ens i närheten av all den ångest och smutskänsla jag fick av drogerna.
Over an out, that's all for me
Jag:
Ålder: 18
Vikt: 75
Längd: 184
Rapport:
Jag och ett par kompisar hade varit nere på EM, vi drack ganska stora mängder alkohol ca 8 dagar i rad. Kom hem onsdag och var hemma och tog det allmänt lugnt, torsdagen tar det slut med flickvän efter drygt 3 års förhållande. Fredag ringer min kompis som vi kan kalla för Erik och frågar hur planerna för kvällen lyder. Erik var med på EM resan och snackade där en hel del om droger, tog han på alltför stort allvar och sa lite halvhjärtat åt han att lägga av. Hursomhelst, Erik ber mig titta förbi under kvällen, då han är ensam och tänkte att vi skulle dricka ett par öl. Självklart, låter kul. Knäcker ett par öl hemma vid 16 tiden och beger mig till honom runt 19. Hemma hos Erik är då en bekant till mig, vi kallar honom Martin. Martin är en trevlig kille, har dock en del problem. Vi dricker väl en 3-4 starköl ivar tills det att klockan närmar sig 21.30. Jag är då på topphumör och är sugen på både det ena och det andra. Erik plockar då fram en snusdosa, med uppskattningsvis 3g tjack. Han och Martin ska minsan dra sig en varsin lina, och frågar om jag vill testa, jag säger till en början nej men ändrar mig sedan för att testa lite grann, tar en ytterst lite, känner knappt av det och ber om mer. Drar då en normalstor lina och känner mig genast pigg och fokuserad. Alkoholruset med dess bieffekter (allmänt ofokus och slarvig) försvinner. Jag är på topp, vill prata om allt. Martin och Erik skämtar glatt om mig, men jag bryr mig inte, jag känner inte efter, får inga skuldkänslor, jag mår ju bra?
Runt 23 tiden bestämmer vi oss för att dra oss ner till stan, vi hakar in på en pub och dricker snabbt 2 öl ivar. Martin frågar då om jag är sugen på mer, jag säger givetvis ja, drar en relativt liten på toan och kommer ut påtopp igen. Nu börjar vi bli sugna på att hitta på något, så vi drar oss mot en nattklubb. På vägen träffar jag en tjej jag känner till, vi pratar lite och slår sedan följe. På väg dit får jag och tjejen för oss att vi inte vill gå till nattklubben, så vi går till nån enslig park där vi sitter och pratar och har det allmänt trevligt. Erik ringer då och säger att det är drags att dra sig tillbaka till hans ställe, låter skojj, jag tar med mig tjejen och går för att möta dom. När vi går mot Erik så känner jag en sån sjuk avtändning, tjejen vill jag bara dränka, mig själv vill jag hänga. Kände mig oerhört olustig, Skulle tro personligen att det beror på att ruset börjar gå ur. Klockan är drygt 03.00 när vi kommer hem till Erik. Erik kastar då upp en spliff han rullat tidigare under kvällen, han säger, rök så du kan sova, jag tänker, whatever. Har redan gjort tillräckligt med skit, kan lika gärna puffa lite också, kanske får mig att må bättre. Ruset slår till, på fel sätt, blir inte alls glad, skrattar inte, känner mig bara ännu mer olycklig. Känner illamåendet komma smygande, så jag går och lägger mig.
Vankar dagen efter vid 10 tiden, bredvid tjejen som jag knappt vill se. Ångest, ångrar hela gårdagen och känner mig miserabel, oduglig som människa, jag lät drogerna ta överhand, trots att jag lovat mig själv att aldrig mer hålla på med något sådant. Tar sedan en promenad hem till mig, tar drygt 40 minuter men det gör oerhört gott, får rensa tankarna lite. Dock lyckas jag inte ta kål på skuldkänslorna.
Framåt kl 17 på lördagen börjar jag återigen få tillbaka suget efter att hitta på något, eller gör jag de? Är det bara för att fly ångesten och skuldkänslorna? Det spelar ingen roll, har en 70is som väntar på att bli uppdrucken. Ringer Erik som även idag är ensam hemma, åker hem till honom vid 20 och börjar hälla i mig av spriten. Blir ganska snabbt full, tappar omdömet och nu åker en ny påse upp, återigen är det Martin som står för grejjerna. Idag är det kola på schemat, drar i mig en normalstor fort, känner knappt av skiten, inbillar jag mig. Blir ganska klar i huvudet, väldigt svårdefinerad känsla, också väldigt svårt att säga om ruset skiljer sig gentemot tjack. Spelar ingen roll, misären och olyckan ska festas bort. Vid drygt 23 rör vi oss återigen mot stan, utan något direkt mål. Vi är påtända, vi har kul i vår ensamhet. Vi stöter på några grabbar som kollar konstigt på oss, vi kollar tillbaks, rätt var det är så smäller det. Har totalt glömt vad som föranledde bråket, men där befann jag mig, var bara att slåss för glatta livet. Efter en kort stund tar dom vi slogs med till flykt, och vi hör hur sirener är på väg. Vi lägger benen på ryggen och springer hem till en tjejkompis som bor i närheten. När vi kommer dit är klockan drygt 01.00, återigen kommer avtändningen smygande. Men natten är ännu ung så vi drar ett par groggar ivar, sen åker påsen med kola upp igen, vi kör en varsin lina, och den här slår verkligen på fel sätt, mår sjukt illa, vill bara somna, börjar läsa dagens tidning, kommer på mig själv när jag inte uppfattar ett ord av vad som står. Jag säger till mina vänner att jag ska ut och träffa en tjej, jag ljuger, springer ut genom dörren, snubblar i trappan och faller handlöst 2 meter rakt ner. Orkar inte känna efter, knuffar upp porten och ranglar in i en buske. Spyr ur mig det jag har, sätter mig för att ta det lugnt, håller på att somna på plats. Jag tar tag i mig själv och börjar gå hemåt, träffar på vägen 2 barndomsvänner som undrar vad som är fel på mig. Ramlar säkert 2-3 gånger påväg hem, har tappat verklighetsuppfattninge, synen är rubbad, hörseln likaså.
När jag kommer hem så somnar jag nästan direkt, allt blir svart, tillsdess att jag vaknar morgonen efter vid 12 tiden. Kommer inte ihåg hur jag kom hem, när jag kom hem osv. (Minnena från kvällen kom först senare) Ångesten är obeskrivlig, morsan kommer in och frågar hur jag mår, om jag håller på att bli sjuk. Jag har lust att be henne skjuta mig, jag vill inte ha någon omtanke. Jag vill dö i min egen misär. Jag är ett misslyckat kapitel.
Så här en 2-3 veckor efter har jag fått lite distans till det hela, trodde aldrig att skiten kunde framkalla sån ångest, men tydligen, eller om det var mitt osunda levende som helhet som satt stopp för min moral.
Helg i helhet: 2/5
Tjack: 4/5
Kola: 1/5
Brunt: 2/5
Alkohol: 5/5
Sensmoral från upplevelsen; ska nog aldrig mer ta i störe mängder än vad jag kan kontrollera, måste hålla koll på övermodet som drogerna för med sig. Troligen håller jag mig till enbart alkohol framöver, visst kan man må skit av det, men känns som jag har större kontroll över det. Framkallar inte ens i närheten av all den ångest och smutskänsla jag fick av drogerna.
Over an out, that's all for me
__________________
Senast redigerad av valle20 2008-07-16 kl. 00:32.
Senast redigerad av valle20 2008-07-16 kl. 00:32.
