Är livet meningsfullt?

Har nyligen kommit i kontakt med lyckoforskning. I princip särskiljer man inom forskningstraditionen på tre sorters lycka. Den första är hur lycklig man är just nu. Den andra är hur lycklig man uppfattar sig vara generellt. Den tredje är om man uppfattar sig ha en större mening med sitt liv.

Jag vet inte vem detta stödjer i detta sammanhanget, tyckte bara att det var intressant för denna tråd. Poängen, som jag tolkar det, är att man kan vara lycklig i nuet och generellt men ändå sakna mening i livet. Det motsatta bör också vara sant. Man kan finna mening med sitt liv men ändå inte känna sig lycklig.

Livet är i sig meningslöst men man kan fylla det med en mening , då blir livet meningsfullt, och ibland får man fylla det utav fan eller till och med byta eller ta bort det som varit meningsfullt.
Tar någon bort en enda sak i ens liv som skapar en slags meningsfullhet så kan livet helt plötsligt bli totalt värdelöst.

jag tycker livet är meningsfullt , vist kommer dagar som är otroligt dåliga i ens liv , men över lag så uppskattar jag verkligen livet

Mening antyder någon form av narrativ med ett tilldelat eller skapat värde.
Vi måste då dels begrunda:
1. Vad är narrativet?
2. Vad är värdet?

Man kan vara löjlig och fråga sig vad ett subjekt är också, men då anser jag att man förtar "meningen med diskussionen om mening" en aning, om man inte utgår från det den absoluta merparten av oss upplever, d.v.s. att vi är levande och individuella individer som genomgår upplevelser.

Narrativet är, i den gudlösa världen, precis vad människan själv hittar på, tillika upplever allt eftersom det händer. Ett rent mishmash av atomer som flyttar sig och värderingar som tillskrivs helt arbiträrt och godtyckligt, och narrativet är således inget mer än fantasier.
Atomer som begrundar atomer, genom någon märklig mekanism som åsyftar till att upprätthålla strukturer som i sig inte har något egenvärde. Döda ting som låtsas vara levande.
Lika märkligt som intetsägande, anser jag, om än väldigt fascinerande om det bara skulle vara så.

Det krävs därtill ett subjekt för att tillskriva ett värde i existentiellt avseende. Vi har förstås värden i form av skalärer också, vilka kan nedtecknas och dessutom tilldelas något: 0, 3 och 5000 för att nämna några.
Även binära värden finns, på eller av, ja eller nej, gott eller ont, osv.
Vad gäller den sista så kan man förstås diskutera huruvida det finns grader av godhet och ondska, men det kommer jag till.

I en värld där vi alla är rena produkter av evolution och blind slump ända från subatomär nivå så finns inte heller det existentiella värdet.
Det är något abstrakt, men ändå kännbart. Något alla egentligen kan vara överens om är verkligt, men så overkligt att det inte kan bära sig själv.

I det andra scenariot, där allt som existerar är en produkt av en transcendent skapare med en vilja (jag utgår från bibeln då jag varken kan eller vill radda upp hela världens heliga böcker som dessutom har mindre spridning), då finns även meningen om han behagar det.
Då finns narrativet upplagt i form av "nu finns du, gör så här".

Med det så finns det även ett absolut form av värde, om godhet skulle vara det högsta gudomlig idealet för människan. Låt säga att det idealet kort och gott är tillbedjan, utan att närmre specificera exakt vad tillbedjan innebär.
Denna tillbedjan är hursomhelst väl definierad, eftersom det ju är ett gudomligt ideal och ett "absolut" narrativ det handlar om.
Ondska skulle således vara att neka denna gud tillbedjan, t.ex. till förmån för någon skapad entitet.
Med det så blir även godheten väldefinierad, och har således ett absolut värde. Antagligen även ett binärt sådant, eftersom en gud som kräver "odelad hängivenhet" med största sannolikhet inte gillar att man tillber något annat med 20% av sin tillbedjan, så det skulle inte resultera i 80% godhet.
Värdet existerar utanför det upplevande subjektivet, och en mening kan formas.

Jag vill även poängtera filosofins ständiga retur till meningen med livet som icke-existent som avhängigt på filosofins tendenser att utgå från individen som det primära subjektet.
Det blir helt enkelt inte mer än vad man gör det till, eller bestämmer sig för, och då är meningen per definition även påhittad.
Då är det klart som korvspad att det inte heller finns någon verklig mening med livet.

Filosofer är lite som bloggare med högre retorisk förmåga, allt börjar ändå med "mig" eller det "jag" gillar, i något avseende.
Åtminstone om det ska bli någon meningsfull diskussion, haha.