Kön: Man
Ålder: 19-22
Tidigare erfarenheter: Gräs, Svamp, LSD
(Detta är en lång berättelse om ett fantastiskt dygn. Fokus ligger inte endast på drogruset, utan är mer en del av hela berättelsens atmosfär. En betydande del dock…)
Sitter och lyssnar på Boris Blenns övertrippade och ofattbart vackra album som Paradise Connection. Får mig att tänka på trancefester i soluppgång med långhåriga, skäggiga och frisläppta hippies. Barfota. Vild dans. Barrdoft. Psykedeliska konstverk i träden. Gräs. LSD. Svamp…
Det senaste året har jag rest runt stora delar av Jorden. Tanzania/Kenya, Sydostasien, Oceanien. Bodde i en lägenhet med många härliga backpackers under några månader vid Byron Bay i Australien. Det är därifrån denna berättelse kommer utgå från.
Har sedan 13-14 års ålder lyssnat och samlat på ”modern” psykedelia, d.v.s. trance, ambient, dub etc. Med på de oändligt många skivköpen har jag fått mer och mer kunskaper kring kulturen, om ideologierna, om konsten, om de uppenbara droginfluenserna. Började därför utforska allt mer kring de hallucinogena drogerna redan vid 15-16 års ålder. Lyckligtvis var aldrig mina vänner lika ”äventyrslystna” som jag, utan min thc-debut kom först vid 17 års ålder. Detta är jag mycket tacksam för när jag mer än en gång har sett hur gräset har fuckat upp folk som börjat alltför tidigt.
Hur som helst, tillbaka till Australien. Mitt sug för äventyr och mitt intresse för den psykedeliska kulturen förde mig så småningom till Australiens svar på badboll.nu: oztrance.com. Där letade jag upp en fest som verkade intressant och lyckades fixa lift. Ville inte komma helt oförberedd till festen utan gick till min nyfunna vän i butiken Happy High Herbs, det närmaste en laglig smartshop man kan komma i Australien. Droger är lika olagligt i Australien som i Sverige, och jag ville absolut inte råka i problem med polisen där nere. Därför lät jag bli dealers. Köpte istället två satser Philosopher’s Stone i butiken. Jag vet, PS innehåller också psilocybin, men då detta inte på långa vägar ser ut som svamp så tror typ staten att det inte är olagligt. Även Fly Agaric, muskimolsvampen, säljs lagligt där. Och, det sjukaste av allt, man kan till och med köpa rent DMT där. Det kallas DreaMTime och är väldigt hysch hysch. (Åkte även till Nya Zeeland efter denna vistelse. Där såldes Salvia Divinorum helt lagligt i butiker.) Då jag har läst att Philosopher’s Stone är mycket avslappnande och närmast sedativt köpte jag även ett koncentrat av taurin (en ingrediens i Red Bull), tror jag. Det skulle ju ändå dansas…
Allright, fredagen var kommen och jag blev upphämtad av en Lily. Hon bodde i Brisbane och åkte på doof (=rave) mest hela tiden. Klädde sig som en hippie, fast på ett rätt oattraktivt sätt. Utsvängda jeans och cirkulära, blåa solglasögon hör ju till de mindre lyckade attributen i det annars så, enligt mig, klanderfria hippiemodet. Efter en stund visade hon mig sin lilla ”knark-ask” innehållandes en handfull plattor syra, lite amfetamin (usch) och en 5-7 gram gräs. ”Feel free to take some if you want to”, sade hon. Den australiska gästfriheten är inte berömd för ingenting… Men LSD har jag ganska dåliga erfarenheter av och tjack skulle jag aldrig vilja röra. Gräs är dock alltid mysigt.
Efter kanske 2,5-3 timmars bilfärd kom vi till slut till festivalområdet. Klockan var kanske 6pm och solen började så sakteliga gå ned. Det hade regnat under dagen vilket hade resulterat i den där härliga renheten – ”after the rain comes the sun”.
Musiken var igång, men fortfarande höll arrangörerna på med de sista förberedelserna. Lily och jag tog en sväng runt området, snackade lite med de flesta vi mötte. Festivalområdet var verkligen perfekt beläget. Campingen och festområdet låg på en stor och jämn gräsplätt i en dal belägen av branta, trädbevuxna kullar. En större camping fanns på andra sidan kullen. Vi bestämde oss för att gå dit. På grund av branten kom vi snabbt upp på en betydande höjd. Vi tittade ut mot festivalområdet och omgivningen och slogs över hur bra det här var. Lily tog fram sin magiska ask och började rulla en liten optimistjolle. Vi satt däruppe och pratade nästan uteslutande om resor, innan flummet tog över vill säga.
När vi skrattat uppskattningsvis en timme gick vi ned till den andra, större campingen. Där var förfesterna i full gång. Det var slående vad besökarna skiljde sig från de svenska skogsfester jag har besökt. Säkert 90% såg verkligen ut som klassiska hippies. Smala. Långt, ovårdat, solblekt, lockigt hår, ofta dreadlocks. Barfota. Mystiska kläder med kåpor. Lite alvliknande, fast på ett väldigt naturligt sätt. Och alla var så fantastiskt vackra. Ni som har varit i Australien och slagits av hur osnygga nästan alla är här har helt enkelt varit på fel ställen. Vilka fantastiskt vackra kvinnor! Synd bara att männen var minst lika vackra…
Joints skickades runt, en gitarr spelades, droger köptes och såldes. Vi satt runt en eld väldigt länge. Jag pratade med en söt australiska en bra stund och blev definitivt intresserad, men samtidigt kluven. Jag var ju inte där för att ragga. Lily ropade på mig från andra sidan elden. Hon skulle ta en lapp. ”Are you sure you don’t want some”, frågade hon. Det var lugnt för mig, men det påminde mig ändå om att det var dags för mig att prova mina nyinköpta Philosopher’s Stone-tryfflar. Eftersom jag blivit instruerad om att låta tryfflarna ligga kvar i munnen i en halvtimme var jag helt enkelt tvungen att hålla tyst en stund. Koncentrerade mig istället på den duktiga gitarristen som verkligen gick in för sitt spelande. Då han nästan bara spelade okända låtar för oss var det som om han höll en liten intim konsert för oss. Riktigt mysigt…
Det var verkligen bäcksvart ute i den australiska vildmarken. Och enormt stjärnklart. Man hörde basdunket tydligt från andra sidan kullen. Jag hade lyckats knapra i mig de inte allt för mumsiga tryfflarna och var förväntansfull. Jag var fortfarande lite småflummig från allt gräs som skickades runt och riktigt sugen på att höra spejsad musik från en maffig ljudanläggning. De andra vid elden verkade också sugna på att gå i samma veva så vi gick i samlad trupp genom skogen och över kullen. Att se hur det lyste upp från festplatsen var häftigt och, inte minst, inspirerande. Nu skulle det dansas!
Kanske 50 meter innan dansgolvet var jag så uppslukad av det intensiva basdunket att jag helt enkelt började springa. Ägnade inte en tanke på resten av mitt följeslag, för det här var min dans. Började blunda för att kunna behålla fokus. Sedan var jag fast…
Efter kanske 30-45 minuters dansande började saker och ting hända inom mig. Allt kändes så mycket klarare, hörseln, lukten, synen. Tryfflarna hade kickat in. Jag fortsatte dansa och älskade hur allt i musiken hade fått ett nytt, mer levande djup. Alla synthesizer-ljud/melodier, som enligt klassiskt psytrance-manér ändrade skepnad, tog tag i mig. Lekte med min kropp. Jag märkte hur mina dansrörelser ändrades; från att tidigare ha rört alla delar av kroppen i takt med musiken på ett väldigt energiskt och hetsigt började jag nu istället ”flyta” med i musiken. Som om kroppen bytte fokus från de stadiga rytmerna i 145 bpm till de svepande melodierna och de psykedeliska effekterna. Så fort det blev något breakdown i musiken fick jag gåshud av lycka, lät mig själv flyta med i cyberrymden. Märkte att jag log konstant och till och med började skratta högt lite då och då. En gammal barndomsbekant, som jag inte sett eller pratat med på minst fem år, dök oförklarligt upp i mitt sinne och log stolt. Varför just han? Vad var syftet? Vad ville han säga? Jag fick inget svar, utan började skratta åt det hela istället. Bisarrt…
Framåt natten blev musiken allt mörkare och galnare. Kände att jag behövde lugna ned mig. Gick och köpte en kit-kat och pratade lite med det vackra paret i kiosken. Lärde dem lite om psytrancens historik, om Goa etc. Förvånade mig att jag kunde bete mig rätt så nyktert, trots att jag egentligen var väldigt lost.
Gick till det mindre, alternativa dansgolvet. Betydligt lägre tempo och mer avskalat. Fastnade direkt för groovet och trodde jag lyssnade på en helt ny musikstil, en ny typ av psykedelisk musik. Insåg dock efter en bra stund att det ändå var klassisk minimal techno jag dansade/flöt till. Insåg först nu storheten med minimal. Sjukt trippat! Kände mig så jävla cool bland alla 30+-hippies och med min kit-kat i handen. Älskade…
Ålder: 19-22
Tidigare erfarenheter: Gräs, Svamp, LSD
(Detta är en lång berättelse om ett fantastiskt dygn. Fokus ligger inte endast på drogruset, utan är mer en del av hela berättelsens atmosfär. En betydande del dock…)
Sitter och lyssnar på Boris Blenns övertrippade och ofattbart vackra album som Paradise Connection. Får mig att tänka på trancefester i soluppgång med långhåriga, skäggiga och frisläppta hippies. Barfota. Vild dans. Barrdoft. Psykedeliska konstverk i träden. Gräs. LSD. Svamp…
Det senaste året har jag rest runt stora delar av Jorden. Tanzania/Kenya, Sydostasien, Oceanien. Bodde i en lägenhet med många härliga backpackers under några månader vid Byron Bay i Australien. Det är därifrån denna berättelse kommer utgå från.
Har sedan 13-14 års ålder lyssnat och samlat på ”modern” psykedelia, d.v.s. trance, ambient, dub etc. Med på de oändligt många skivköpen har jag fått mer och mer kunskaper kring kulturen, om ideologierna, om konsten, om de uppenbara droginfluenserna. Började därför utforska allt mer kring de hallucinogena drogerna redan vid 15-16 års ålder. Lyckligtvis var aldrig mina vänner lika ”äventyrslystna” som jag, utan min thc-debut kom först vid 17 års ålder. Detta är jag mycket tacksam för när jag mer än en gång har sett hur gräset har fuckat upp folk som börjat alltför tidigt.
Hur som helst, tillbaka till Australien. Mitt sug för äventyr och mitt intresse för den psykedeliska kulturen förde mig så småningom till Australiens svar på badboll.nu: oztrance.com. Där letade jag upp en fest som verkade intressant och lyckades fixa lift. Ville inte komma helt oförberedd till festen utan gick till min nyfunna vän i butiken Happy High Herbs, det närmaste en laglig smartshop man kan komma i Australien. Droger är lika olagligt i Australien som i Sverige, och jag ville absolut inte råka i problem med polisen där nere. Därför lät jag bli dealers. Köpte istället två satser Philosopher’s Stone i butiken. Jag vet, PS innehåller också psilocybin, men då detta inte på långa vägar ser ut som svamp så tror typ staten att det inte är olagligt. Även Fly Agaric, muskimolsvampen, säljs lagligt där. Och, det sjukaste av allt, man kan till och med köpa rent DMT där. Det kallas DreaMTime och är väldigt hysch hysch. (Åkte även till Nya Zeeland efter denna vistelse. Där såldes Salvia Divinorum helt lagligt i butiker.) Då jag har läst att Philosopher’s Stone är mycket avslappnande och närmast sedativt köpte jag även ett koncentrat av taurin (en ingrediens i Red Bull), tror jag. Det skulle ju ändå dansas…
Allright, fredagen var kommen och jag blev upphämtad av en Lily. Hon bodde i Brisbane och åkte på doof (=rave) mest hela tiden. Klädde sig som en hippie, fast på ett rätt oattraktivt sätt. Utsvängda jeans och cirkulära, blåa solglasögon hör ju till de mindre lyckade attributen i det annars så, enligt mig, klanderfria hippiemodet. Efter en stund visade hon mig sin lilla ”knark-ask” innehållandes en handfull plattor syra, lite amfetamin (usch) och en 5-7 gram gräs. ”Feel free to take some if you want to”, sade hon. Den australiska gästfriheten är inte berömd för ingenting… Men LSD har jag ganska dåliga erfarenheter av och tjack skulle jag aldrig vilja röra. Gräs är dock alltid mysigt.
Efter kanske 2,5-3 timmars bilfärd kom vi till slut till festivalområdet. Klockan var kanske 6pm och solen började så sakteliga gå ned. Det hade regnat under dagen vilket hade resulterat i den där härliga renheten – ”after the rain comes the sun”.
Musiken var igång, men fortfarande höll arrangörerna på med de sista förberedelserna. Lily och jag tog en sväng runt området, snackade lite med de flesta vi mötte. Festivalområdet var verkligen perfekt beläget. Campingen och festområdet låg på en stor och jämn gräsplätt i en dal belägen av branta, trädbevuxna kullar. En större camping fanns på andra sidan kullen. Vi bestämde oss för att gå dit. På grund av branten kom vi snabbt upp på en betydande höjd. Vi tittade ut mot festivalområdet och omgivningen och slogs över hur bra det här var. Lily tog fram sin magiska ask och började rulla en liten optimistjolle. Vi satt däruppe och pratade nästan uteslutande om resor, innan flummet tog över vill säga.
När vi skrattat uppskattningsvis en timme gick vi ned till den andra, större campingen. Där var förfesterna i full gång. Det var slående vad besökarna skiljde sig från de svenska skogsfester jag har besökt. Säkert 90% såg verkligen ut som klassiska hippies. Smala. Långt, ovårdat, solblekt, lockigt hår, ofta dreadlocks. Barfota. Mystiska kläder med kåpor. Lite alvliknande, fast på ett väldigt naturligt sätt. Och alla var så fantastiskt vackra. Ni som har varit i Australien och slagits av hur osnygga nästan alla är här har helt enkelt varit på fel ställen. Vilka fantastiskt vackra kvinnor! Synd bara att männen var minst lika vackra…
Joints skickades runt, en gitarr spelades, droger köptes och såldes. Vi satt runt en eld väldigt länge. Jag pratade med en söt australiska en bra stund och blev definitivt intresserad, men samtidigt kluven. Jag var ju inte där för att ragga. Lily ropade på mig från andra sidan elden. Hon skulle ta en lapp. ”Are you sure you don’t want some”, frågade hon. Det var lugnt för mig, men det påminde mig ändå om att det var dags för mig att prova mina nyinköpta Philosopher’s Stone-tryfflar. Eftersom jag blivit instruerad om att låta tryfflarna ligga kvar i munnen i en halvtimme var jag helt enkelt tvungen att hålla tyst en stund. Koncentrerade mig istället på den duktiga gitarristen som verkligen gick in för sitt spelande. Då han nästan bara spelade okända låtar för oss var det som om han höll en liten intim konsert för oss. Riktigt mysigt…
Det var verkligen bäcksvart ute i den australiska vildmarken. Och enormt stjärnklart. Man hörde basdunket tydligt från andra sidan kullen. Jag hade lyckats knapra i mig de inte allt för mumsiga tryfflarna och var förväntansfull. Jag var fortfarande lite småflummig från allt gräs som skickades runt och riktigt sugen på att höra spejsad musik från en maffig ljudanläggning. De andra vid elden verkade också sugna på att gå i samma veva så vi gick i samlad trupp genom skogen och över kullen. Att se hur det lyste upp från festplatsen var häftigt och, inte minst, inspirerande. Nu skulle det dansas!
Kanske 50 meter innan dansgolvet var jag så uppslukad av det intensiva basdunket att jag helt enkelt började springa. Ägnade inte en tanke på resten av mitt följeslag, för det här var min dans. Började blunda för att kunna behålla fokus. Sedan var jag fast…
Efter kanske 30-45 minuters dansande började saker och ting hända inom mig. Allt kändes så mycket klarare, hörseln, lukten, synen. Tryfflarna hade kickat in. Jag fortsatte dansa och älskade hur allt i musiken hade fått ett nytt, mer levande djup. Alla synthesizer-ljud/melodier, som enligt klassiskt psytrance-manér ändrade skepnad, tog tag i mig. Lekte med min kropp. Jag märkte hur mina dansrörelser ändrades; från att tidigare ha rört alla delar av kroppen i takt med musiken på ett väldigt energiskt och hetsigt började jag nu istället ”flyta” med i musiken. Som om kroppen bytte fokus från de stadiga rytmerna i 145 bpm till de svepande melodierna och de psykedeliska effekterna. Så fort det blev något breakdown i musiken fick jag gåshud av lycka, lät mig själv flyta med i cyberrymden. Märkte att jag log konstant och till och med började skratta högt lite då och då. En gammal barndomsbekant, som jag inte sett eller pratat med på minst fem år, dök oförklarligt upp i mitt sinne och log stolt. Varför just han? Vad var syftet? Vad ville han säga? Jag fick inget svar, utan började skratta åt det hela istället. Bisarrt…
Framåt natten blev musiken allt mörkare och galnare. Kände att jag behövde lugna ned mig. Gick och köpte en kit-kat och pratade lite med det vackra paret i kiosken. Lärde dem lite om psytrancens historik, om Goa etc. Förvånade mig att jag kunde bete mig rätt så nyktert, trots att jag egentligen var väldigt lost.
Gick till det mindre, alternativa dansgolvet. Betydligt lägre tempo och mer avskalat. Fastnade direkt för groovet och trodde jag lyssnade på en helt ny musikstil, en ny typ av psykedelisk musik. Insåg dock efter en bra stund att det ändå var klassisk minimal techno jag dansade/flöt till. Insåg först nu storheten med minimal. Sjukt trippat! Kände mig så jävla cool bland alla 30+-hippies och med min kit-kat i handen. Älskade…
Kanske för att jag själv älskar ravefester. Brukar dock hålla mig narkotikafri på sådana fester här i Sverige eftersom polisen alltid tycker att jag ska pissa i deras muggar. Mina pupiller är stora oavsett om jag är nykter eller ej 
Känner igen mig mycket väl i, "Så fort det blev något breakdown i musiken fick jag gåshud av lycka" Och det är när jag inte är påverkad av något. Så jag kan ju bara tänka mig hur underbart det skulle vara tillsammans med dom droger du tagit. Jag brukar också le och skratta när jag dansar till trance. En helt underbar musik! 5/5 Får din rapport