Kärlek

Man förundras att samhällets kärleksbegrepps-"förståsigpåare" så envetet mest hela tiden vill hålla fast vid den godtrogna och enkelriktade föreställningen att kärlek vore något människan i [nödvändig] teleologisk mening skulle mogna fram till ifall dess utvecklingsväg bara inte kantades av alltför många patogeniserande svårigheter och besvikelser.
Det förvånar att man söker en diskurs om kärlekens grundläggande eller inneboende "harmoni",
där det istället borde vara uppenbart att det vi kallar kärlek i bästa fall är ett symptom,
bakom vilket människan finner sig vara itusliten av självmotsägande och olikartade krafter.

Kärlek är hemmakänsla, att ligga naken hårt mot min man, se honom i ögonen och känna att han ämnar samma sak med oss som jag. Den totala ömsesidiga vetskapen om att vi gör allt för att göra varandras liv bättre.

Kärlek är temporär galenskap vars enda syfte är att få individen tillräcklig förvirrad för att kunna fråga sig: 'Är den här personen rätt för mig'. Varför? Därför det då blir enklare att föra vidare generna.

Rent fysiskt är kärlek den känslan som uppstår av oxytocin i hjärnan.

Forskning visar att denna kemikalie utsöndras i stora mängder under cirka 18 månader. Den tiden det tar att skaffa barn. Sedan blir man 'kär' i barnet istället, skulle man inte fått barn så brukar man separera eftersom man nu kan se situationen utan kärlekens glasögon. "Va fan är vi tillsammans för, vi passar ju inte ens ihop".

Mår du dåligt ta kodein, vill du ha muskler ta kreatin, är du törstig drick vatten, svårt att bli kär ta oxytocin. Kärlek är endast en kemikalie - finns inget poetiskt eller vackert om det...

Det är ju kroppens egen poesi för att den ska kunna njuta så innerligt underbart! Det är väl vackert om något...

Kunde inte förmedla det bättre själv, kärlek är en produkt som ser till att vi för vidare gener och bevarar den mänskliga rasen.

Du har nog rätt i din objektiva beskrivning. Jag finner det däremot märkligt att du i slutet hävdar att det inte finns en poetiskt eller vackert sida. Antingen ser du ingen splittring mellan subjektivitet och objektivitet eller så förkastar du subjektivitet helt och hållet. Vore intressant att höra vilket av de det är och varför.

Nu är jag nihilist och förkastar subjektivet och hävdar att objektivet inte existerar eller åtminstone är ouppnåeligt för oss subjektiva varelser.

Men det var dock inte så jag menade. Jag la nihilismen åt sidan för en stund och menade att det subjektivt inte är vackert för mig. Det är ju trots allt bara en känsla orsakad av kemikalier som alla andra känslor är. Skulle jag kalla denna känsla för 'vacker' så skulle jag behöva göra det med alla andra känslor också. Vackert förlorar alltså sin betydelse här.

Ta 10 likadana stolar och kalla en av dem för vacker, begreppet förlorar liksom sin mening så det var i princip därför jag skrev så. Eller nått i den stilen alla fall, kommer inte riktigt ihåg då jag varit hög på kodein och alkohol sen lunch tid nån gång...

Inte för att vara petig, eller jo ;P, men motsäger du inte dig själv när du hävdar en objektiv grund för kärlek (baserad på kemiska reaktioner) samtidigt som du inte tror på objektivitet?

Jo visst, därför jag skrev att jag la nihilismen åt sidan för stunden. Ett mycket dåligt försökt att komma runt mitt hyckleri. Ja det blir fel på så många plan, nästan paradoxalt. Jag tror jag försökte göra det enklare genom att göra det svårare. Idiot men andra ord. Min grundide var dock att ni andra skulle finna det första inlägget av värde när ni själva ska försöka fundera 'objektivt' över ämnet.

Förstår att mitt svar skulle kunna vara svårtolkat så citera gärna om du inte riktigt förstår, knappt så jag själv förstår...

Då är jag med . Själv föredrar jag att fundera subjektivt över ett sådant ämne.

Off topic: Jösses, gulligt. Är själv kvinna, men har aldrig förstått hur det där fungerar riktigt. Hur länge har ni varit gifta? Har ni alltid känt den där samhörigheten?


On: Sympatiserar annars med "Soffbord", trots hans flummigt nihilistiska inställning till omvärlden.

Off T. Lät ju hyfsat högtravande när jag läste det nu... men känslan är sån även om det lät Victoria & Daniel-pretto. Inte gifta. Nu lever jag tyvärr inte i nåt lyckorus men vi har rätt grund.