30-årskris?

Tjena.

Tänker använda mig av Fb för att få ut lite av min frustration och förhoppningsvis få lite perspektiv på det som tynger mig. Jag insåg dessutom att det rann iväg och blev väldigt långt…

Till att börja med så kan jag förklara lite mer om mig själv. Har sedan 1 ½ år tillbaka ett jobb som jag trivdes med i drygt åtta månader. Då jag saknar relevant erfarenhet för att gå vidare så jag har nu suttit här i 1 ½ och samlat på mig lite arbetslivserfarenhet. Jobbsökandet går bra. Jag har blivit kallad till en hel bunt olika intervjuer när jag nu börjat söka nytt arbete men väl där går det åt helvete. Främst för att jag i slutändand inte är intresserad av något av de jobb jag sökt. Det har mest fungerat som så att jag har sökt ett gäng olika tjänster för att se hur gångbar jag är på arbetsmarknaden, vilket har visat sig vara över min förväntan och positivt. Tyvärr orkar jag inte engagera mig på intervjuerna till de flesta jobb som jag sökt och således har jag fått avslag, två av tjänsterna har dock varit intressanta, men dit har de tillsatt personal som har mer arbetslivserfarenhet. Känner för övrigt dessa två som fått jobben och jag har inget att komma med i jämförelse med dem då de har 10 år eller mer avseende arbetslivserfarenhet tror dessutom inte jag hade trivts på någon av dessa arbetsplatser i mer än några år. Nästa vecka skall jag dock på ett jobb som jag vill ha och dit kommer jag komma motiverad.

Min träning har fått lida rätt mycket på grund av att jag inte känner någon motivation och jag jobbar hårt med att försöka komma igång nu. Det går långsamt, men jag gör ett tappert försök. Det samma gäller snus, har lovat mig själv att bli nikotinfri, men det funkar riktigt uselt. Jag röker så fort jag kommer över en cigg och snusar så fort jag får tag på snus. Kan helt enkelt inte säga nej vilket äcklar mig som fan då jag för första gången i mitt liv upplevt att jag inte kan tacka nej. Jobbar hårt på det och har i dagsläget lyckats vänja mig av vid att undvika nikotin i någon större utsträckning. Jag klarar av att hålla mig ifrån skiten i ca 24 h sen är jag som en liten torsk och springer iväg till någon kollega som snusar/röker…

Men så till nästa dilemma; jag har blivit så djävla uttråkad på det mesta i mitt liv. Analysera det gärna och dra paralleller till postmodernism, men jag har börjat få mindre och mindre saker i livet som intresserar mig. Dessutom känner jag en viss ekonomisk press i och med att jag vill ha ett nytt jobb och mitt nuvarande suger samt att kontraktet löper ut om sju månader.

Om sju månader står jag med andra ord utan jobb och med ett bostadslån på ca 1,2 miljoner, därtill en bunt studieskulder. På något sätt försöker jag bortse från att det skall stressa mig, men jag kan fan inte låta bli (tror jag).
Ytterligare problem att jag träffat en tjej som jag tycker är helt djävla underbar och som jag verkligen känner att jag vill vara med. Problemet är att när vi har sex så funkar det inte riktigt, det finns liksom ingen gnista, eller den finns, men så försvinner den och det är bara ett fåtal gånger som jag kan känna att det här är riktigt grymt. Allt för ofta känns det som att det bara blir monotomt och ett envist nötande...

Ibland undrar jag om jag lyckats förstöra den sexuella delen genom att knulla runt som en idiot när jag varit singel. Listan är allt för lång och jag kan inte påstå att jag gärna pratar om det med folk.

Nästa sak som bråkar i mitt huvud är att den här tjejen jag har träffat har lyckats ge mig brutala känslosvängningar. Jag har seriöst aldrig varit så glad som jag är med henne och samtidigt har jag aldrig kunnat bli så ledsen för ingenting känns det som. I vanliga fall brukar jag inte känna överdrivet mycket utan jag kan väll krasst konstatera att min vardag oftast är grå, i olika nyanser. Men med den här tjejen kan jag skratta och känna mig så grymt lycklig, tyvärr så kan jag även bli otroligt ledsen. Senast när vi hade en diskussion då hon känt av att jag inte riktigt funkar med henne sexuellt i alla lägen. När hon tog upp det så kändes det som om allt bara skulle rasa för mig. Jag har lite smått försökt vänja mig vid tanken att det kanske inte blir bättre sexuellt och funderat över att i vissa fall kanske man måste välja, antingen bra sex och ett sämre förhållande i övrigt eller tvärt om. Jag har gjort mig av med var enda brud som jag vet jag kunnat ringa till om jag vill ha sällskap för natten och det kändes tungt till en början men nu börjar det bli bättre och jag har i stort släppt det. Den här tjejen, eller snarare sagt kvinnan är den första i mitt liv som jag seriöst känner att jag skulle vilja ha barn med. Det är dessutom djävligt knepigt då jag aldrig velat ha barn tidigare. Till råga på allt så lyckades vi med den delen tidigt i vår relation på grund av diverse omständigheter och vi valde att genomföra en abort. Vi har pratat en del om det men ibland undrar jag om det var det som gjorde att det blev annorlunda i vårt förhållande och med mig själv. Kan fortfarande tänka på det, vilket inte är allt för ofta, nu för tiden och bli riktigt sorgsen och näst intill gråtfärdig.

Det största problemet i mitt liv är dock att det på sista tiden dvs. sedan i mars däromkring har börjat dyka upp tankar om suicid. Jag har brottats med liknande tankar när jag var yngre, runt de 20, i samband med att min dåvarande dog i en bilolycka.

Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med allt som jag skrivit, men det visar sig väll, tack ni som orkar ta er tid och läsa i alla fall..

Du är helt klart deprimerad och bör fan omedelbart söka hjälp, detta är ingen 30-års kris.

Oj, ja det var mycket på en gång. Fast är inte det ganska typiskt? Man börjar ifrågasätta en del av sitt liv, och vips sitter man där med ett ifrågasättande av hela livet.
Det som är direkt oroande är suicidtankarna. Har du någon psykologkontakt? Om inte bör du överväga att ta en sådan. (Minns inte riktigt alla aspekter i ditt inlägg, så en del av det jag skriver blir kanske irrelevant, men jag skriver i alla fall. Du kan ju sålla.)
En bra sak, däremot, är väl ändå att du ser, eller i alla fall är på spåren, dina problem.
Teckna ner allting i lugn och ro: problem, potentiella lösningar. Sätt upp ett mål; det behöver inte vara av typen "Bestiga Mount Everest", utan mindre saker: " I dag ska jag göra åtminstone en sak som jag tycker om, nämligen... etc."
Våga vara ensam med dina tankar, men märker du att lätt hamnar på suicidspåret, för 17 ta en psykologkontakt snarast.
Ta det lugnt med alkoholen.

Tänk också på att alla saker kan man nog inte lösa på en gång: en kris tar tid att ta sig igenom. Typiskt är också att allt liksom brakar samman. Därför: var systematisk och ta det lugnt. Läs t.ex. Johan Cullbergs Kris och utveckling om utvecklingskriser. För en sådan låter det faktiskt som att du har.
En sak till: var inte för hård mot dig själv! (till exempel detta som gäller snuset.) Förändring tar tid.

Håller med Janne_Taikon, låter som klockrena symptom på depression. Prata med din husläkare för ev vidareremittering till terapeut/kurator. Hoppas det löser sig.

Håller med Janne-Taikon fullständigt. Du är deprimerad. Det är därför du har dessa känslostormar och inte orkar ta tag i ditt liv. Det är därför du inte engagerar dig på arbetsintervjuerna och låter livet rinna dig genom fingrarna. Jag tror också att depressionen och din inre stress gör att du inte har gnistan när det gäller det sexuella. Då spelar det ingen roll att du är rejält kär i henne.

Att fundera på självmord är inte alls vad jag karaktäriserar som 30-årskris. Så gör dig och din flickvän en tjänst genom att söka professionell hjälp. Det är inte alls en svaghet att be om hjälp när man inte har ork att själv dra upp sig ur det mörka hålet. Det är modigare än att begå självmord.

*Gaaahhhh*

Du har alldeles för mkt i huvudet!
Du behöver hjälp att börja bena och prioritera innan du hamnar i en igloo för snöbollseffekten har redan startat.

Jag hoppas *hoppas-hoppas* att du följer ovan nämnda råd och söker upp ett neutralt proffessionellt bollplank inom vården (privat/primär).

Eftersom du är man känns det som du kanske skiter i det MEN ge det en chans.
Se det som en investering

Däremellan, någon stabil att bolla med i umgänget?
Flickvännen borde du absolut försöka prata med

Lycka till!

Psykolog låter drastiskt..

Ska ta ett längre snack med kvinnan i mitt liv först. Men jag har i alla fall kollat runt i stan efter vettiga psykologer och även sett hur man skall göra om man vill ha tag på en genom att gå den lite bökigare vägen vi vårdcentralen osv...

Vad glädjer dig här i livet? Fundera på det.
Skit i alla samhällsnormer "skaffa familj, göra karriär, köpa lägenhet/hus, ödsla tid på gymmet" osv. osv.

Hitta något som DU tycker om. Du måste hitta lite glädje i livet, varför annars leva? Vad som glädjer dig vet bara du, ingen annan.

Jadu, det låter inge vidare. Att ha dessa tankar när det är sommar, du har en bra brud osv är tecken på att du är på väg i något djupare än en vanlig 30-års kris. Personligen har jag fått för mig att dessa ålderskriser handlar mer om att man ångrar saker man gjort/inte gjort och får panik för det. Det verkar inte vara fallet hos dig, du verkar ha lekt av dig och gjort mycket av det som man förväntas göra mellan 20-30. Det här verkar som sagt handla om något annat.

När det gäller sexbiten är det svårt att sätta fingret på exakt VAD som felar. Jag kan känna igen mig lite i just det faktum att ens knullande under singellivet, sabbar lite när man sen hamnar i förhållande. När man är singel kan man knulla runt med lite vad som helst, leva ut sina fantasier och framför allt får man variation. Har man som dröm att sätta på en tonåring i rumpan för att sen spruta henne i ansiktet och FÅR uppleva den drömmen, är det lite svårt att vänja om tanken när man sen hamnar i ett förhållande och ska knulla samma fitta dag ut och dag in. Blir lätt att man tänker "shit, jag som hade den där tighta 17-åringen på kuken för bara ett par veckor sen". Man vill ju gärna att ens sexuella upplevelser ska trappas upp med åren, att det alltid ska bli bättre å bättre. Men verkligheten kanske är den att det inte fungerar så. Man kanske får acceptera att sexlivet dippar lite med vissa tjejer. Lösningen är ju somvanligt kommunikation och variation, men tro mig, jag vet hur svårt det kan vara.

Jag tror också att depressionen och din inre stress gör att du inte har gnistan när det gäller det sexuella. Då spelar det ingen roll att du är rejält kär i henne.



Håller med Nakenchock när det gäller sex. Du verkar älska den här tjejen och det låter som om ni tänder på varandra eftersom du säger att det finns gnista (men den försvinner) och att ni funkar ihop eftersom du ändå vissa gånger känt att det varit riktigt grymt. Att det inte fungerar beror med största säkerhet på att du är under isen och därför har svårt att slappna av och känna att det är skönt och kul och att vara i stunden.
Ett tips kan vara att inte ta det så allvarligt. Se till att ni båda är med på att det inte behöver bli ”guld och gröna skogar” varje gång och att varje samlag faktiskt inte måste leda till orgasm. Det kan vara skönt att bara vara i varandra och ”med ”varandra en stund. Även lätt att hamna i en ond cirkel när det gäller just sex eftersom det är så pass viktigt att det fungerar bra. Man tänker att: nu måste det bli bra ,och därmed är det nästan dömt att misslyckas. Att ni båda är med på att sänka kraven ett tag tror jag kan vara en bra grund till att bygga ett riktigt bra sexliv ihop

Varför ställer ni alla diagnosen att det just är en deprission TS har? Alla känner väl sig lite nere periodvis - att nu TS gör det runt hans 30-års dag är väl bara otur.

Jag kan även känna som TS gör ibland, orkar inte ta tag i saker, orkar knappt va social men att anse att man är deprimerad och måste käka piller anser jag inte det beror på.

Det jag vill säga är att allt inte löser sig bara för man käkar piller och man borde vara mer försiktig med att ställa en diagnos som deprission så snart livet känns lite tungt.

Jag kan säga så här, till mitt eget försvar, under de 36 höstar jag funnits på denna jord så har jag aldrig känt så som det är beskrivet från TS, det behöver inte vara en depression naturligtvis, men chansen är att det är det och man bör söka hjälp istället för att sitta som dig och anse att saker och ting säkerligen inte är.