2008-06-30, 23:26
#1
Substans: 4-ho-met
Dos: 20 mg (+/- 2 mg)
Ålder: Kön: Vikt: Drygt 30 år, Man, 80 kg.
Tid: 5,5 timmar (onset 0,25 tim, on 4 tim, afterglow 1,25 tim)
Beskrivning: Det är snart midsommar och jag har rest till en mångårig väns relativt enskilt belägna sommarstuga. Under våren har jag läst om och införskaffat 100 mg 4-ho-met, pratat med min kompis och fått hennes tillåtelse att ta min första tripp i hennes trädgård. Hon har lovat att ta hand om mig om något skulle spåra ur och jag tror att det är ett gott val av sitter, eftersom hon såväl har medicinsk kunskap som har egna erfarenheter av hallucinogener.
Vilar under dagen och tre timmar före intag äter jag en lätt måltid. Gör i ordning en bra plats på baksidan av huset; ett ställe där jag kan se blommor, träd och säkert kan sitta ifred. Sätter upp ett litet tält också att gå in i om intrycken blir för häftiga.
Har berättat lite kort för min sitter om 4-ho-met men vi pratar inte särskilt ingående, något som oroar mig – borde vi inte förbereda oss liiite mer, finns det verkligen inget mer att ta hänsyn till och vad händer om om händer…?
Nej, det finns inget mer att tillägga. Det här är min tripp och jag måttar upp 20 mg så gott det går. Mitt 4-ho-met ligger i en zip-bag och jag försöker få det vit/grå pulvret så jämnt fördelat på botten som möjligt, delar i fem lika stora delar och plockar upp en del med skaftet på en tesked. Inte så exakt som det borde vara, men ganska säkert med tanke på andras doser som varierat mellan 15-100 mg utan några rapporterade fysiska skador.
Blandar pulvret i ett halvt glas med vatten; pulvret löser sig dåligt och flyter runt på ytan som små klumpar. Sveper och fyller direkt i lite mer vatten för att säkert få i mig allt. Det smakar bara vatten. Inga problem att få i sig det. Säger till de andra som är i huset (det är bara tre personer och alla vet att jag kommer trippa) att jag tagit det och går ut till baksidan och min ”välvilliga plats”.
Jag är självklart nervös och känner hela tiden efter. Händer det något? Slår hjärtat som det ska? Ca tio minuter efter intag tycker jag att min blick har skärpts: jag ser klarare och det jag tittar på framträder mer i detalj. Ser stinnt på en gren i toppen av ett körsbärsträd och tycker att grenen liksom böjer sig ner mot mig, kommer närmare. Samma känsla då jag tittar på en blomma. En fågel flyger förbi och skriar till när jag tittar på den. Tänker att jag kan ”fånga” med mina ögon och att jag stör det som lever omkring mig. Blir lite rädd och bestämmer mig för att inte ”leka” med krafterna. Det här är något som kräver respekt!
Fysiskt mår jag bra. Har tagit med mig block och penna i syfte att dokumentera trippen. Skriver att jag känner mig avspänd bortsett från ett lätt illamående som går över då jag lägger mig ner på rygg. Lite senare och även ett dygn efteråt bränner det i övre delen av magen, som sura uppstötningar men mer ihållande. Kroppen känns tung men sinnet lätt, som om jag hade rökt riktigt bra gräs! Blir gladare och gladare; det här är en uppåt-rush.
Det har varit en mulen dag men nu på kvällen har det klarnat upp. Molnen gått från mörka och kompakta till vita och rullande. Ligger på rygg och tittar upp i himlen när det slår det till på allvar. Jag ser plötsligt molnen mycket nära och tydligt, som om jag hade lämnat min tunga, bedövade kropp och svävat upp till fem-tio meter under molnen. Olika figurer tar form och löses upp. Jag känner igen en del men kan inte sätta namn på figurerna. Det är sagoväsen, mytologiska djur. Inget ovanligt när man molnskådar, bortsett från att allt nu går mycket snabbare. Varelserna fullständigt ramlar fram ur molnet! Flera gånger under trippen upplever jag det som att mina intryck kommer till mig i mycket tydliga och finfördelade detaljer; att jag vanligtvis bara lägger märke till ”brottstycken” av världen men nu är jag medveten om allt det som hjärnan faktiskt matas med. Om jag annars bara ser ”molnet” ser jag nu varje liten strimma och tuss och det är något så levande och fantastiskt! Det är det här som är verkligheten på riktigt, sådan den är när alla mina sinnen fungerar optimalt; när inget blockeras, förvanskas eller rationaliseras bort.
En bra sak med 4-ho-met är att det går i vågor. I perioder är jag nästan klar och kan intellektualisera och börja bearbeta det jag nyss har upplevt. Glömmer att jag är trippad ibland och ligger bara och myser; känner mig stenad och glad. Min inre monolog blir en inre dialog: jag är flera jag som talar till varandra. Ett jag är alltid lugn och rationell och kan förklara vad som händer. Det känns tryggt.
Under de här ”klara” perioderna hinner jag också fokusera om – det är som om jag kan välja motiv för att sedan, när drogen slår på igen, studera det med ett helt annat medvetande som verktyg. Under trippens gång väljer jag ömsom att titta på grönskan omkring mig, molnen, träden och mig själv i en spegel. Ibland blundar jag och lyssnar på musik i hörlurarna. Ibland försöker jag tänka på mig själv, vem jag är och vad jag vill med livet.
Det som finns runtomkring mig framträder skarpare och mer detaljerat. Färgerna är djupare, mer mättade. Men det är musiken som förvandlas mest! Har gjort en blandning med Entheogenic, Shulman, Kuba m.fl. psy- eller chilltrance. Låtar som jag lyssnat på många gånger den senaste tiden och jag känner nog igen dem, men ljudlandskapet som växer fram mellan mina öron är ett annat. Det är där det händer! Lager på lager av ljud som harmoniserar med varandra, växer in i varandra och omvandlas till ett enda stort, dupt levande, pulserande liv. Basljuden är så tunga att jag omöjligt kan röra mig åt något annat håll än bakåt, ner i marken! Det är en fysisk upplevelse av musik som jag aldrig har känt förut.
Vid ett tillfälle provar jag med mer gitarrbaserad rock, som är den genre jag annars föredrar, men det går inte. Där finns bara enskilda intressanta ”ljud” men allt däremellan är störande. Tycker det är konstigt men inser sedan att trance-musiken är gjord för just detta. Den består av många fler lager och artisterna har ansträngt sig för att fylla alla tomrum. Tanken stör mig, jag blir lite paranoid. Flera av låtarna innehåller röster med budskap (Terence McKenna bl.a.). Vad säger de egentligen? Kan de styra mig? Innehåller den här musiken subliminala budskap som förändrar mitt tankesätt mot min vilja? Hade Siewert Öholm rätt? Lägger den tanken åt sidan så länge (i en av de mer klartänkta stunderna!) och kryper in i mitt tält.
Inne i tältet börjar jag istället att gå inåt. Det är svårt att fokusera på mig själv på samma sätt som jag fokuserat på världen omkring mig. När en tanke dyker upp försöker jag hålla fast den och ”tänka” på vad den betyder. Tänker t.ex. att jag ofta känner mig värdelös och prövar att förstå varför jag tänker så. Det blir ett sammelsurium av ”röster” (jag hör inte röster, men varje tanke stannar kvar en stund och hänger där bredvid nästa tanke som är en reaktion på den förra, sida vid sida, och en kort stund kan jag "se" dem och studera länkarna i min tankekedja) och jag kan inte riktigt få grepp om det. Upptäcker förvånat att jag måste ha gråtit för jag har tårar på kinderna. Förstår först inte varför men inser sedan lättat att det var ju för att jag tänkte att jag är värdelös – då gråter man ju så klart! Accepterar tårarna som en självklarhet utan att känna mig ledsen, de var mer som en rent fysisk reaktion på en tanke.
Det har gått drygt tre timmar. Trippen är inte lika intensiv, jag behåller kontrollen längre stunder. Det här med att gå inåt blir det inte så mycket av. Jag har ”förbrukat” större delen av trippen med att titta på världen och lyssna på musik. Det har inte varit dåligt på något vis, men nästa gång skulle jag vilja börja med att tänka. Nu packar jag istället ihop och går in i huset. Har varit inne en gång tidigare för att kissa. Då gick jag ostadigt (återigen: som på gräs) och hade svårt att förstå vad de andra sade och tyckte att de uttryckte sig så låååångsamt. Var väldigt egocentrerad under hela trippen och kopplade ihop allt som jag hörde med mig själv, trodde att allt som sades handlade om mig. En lätt paranoia som jag kunde få grepp om. Och kanske en god lektion i att slappna av mer också, att vara lite mer ödmjuk och tro gott om människor. När jag inte förstår folk eller uppfattar någon som nedlåtande är det hos mig problemet ligger och jag kan bevisligen ta kontrollen över sådana tankar!
Tog en promenad på afterglowen tillsammans med min ”sitter”, som mest hållit sig undan (vilket var bra eftersom jag var så känslig för andra människor). Kände mig pigg och utvilad, som om jag sovit gott och drömt många vackra drömmar. Gick till sängs på riktigt vid midnatt, sov gott och vaknade utan någon ”baksmälla” bortsett från en sur mage (har jag inte vanligtvis och jag kopplar det därför direkt till 4-ho-met).
Utvärdering: Jag hade förväntat mig något mer visuellt med ”hallucinationer” på det vis som tripper brukar framställas i film (ex. Jack Black i ”Tenacious D”), men var samtidigt lättad och glad över att jag kunde ha så pass bra kontroll trippen igenom. Mer hade kanske bara blivit för mycket! En för mig mycket trevlig upplevelse som jag ser lite som en övning inför en starkare och mer visuellt omvälvande LSD-tripp.
När jag skriver det här klarnar upplevelsen. Det blev en lång rapport. Och kanske inte så speciell, men det kändes bra att skriva den!
Dos: 20 mg (+/- 2 mg)
Ålder: Kön: Vikt: Drygt 30 år, Man, 80 kg.
Tid: 5,5 timmar (onset 0,25 tim, on 4 tim, afterglow 1,25 tim)
Beskrivning: Det är snart midsommar och jag har rest till en mångårig väns relativt enskilt belägna sommarstuga. Under våren har jag läst om och införskaffat 100 mg 4-ho-met, pratat med min kompis och fått hennes tillåtelse att ta min första tripp i hennes trädgård. Hon har lovat att ta hand om mig om något skulle spåra ur och jag tror att det är ett gott val av sitter, eftersom hon såväl har medicinsk kunskap som har egna erfarenheter av hallucinogener.
Vilar under dagen och tre timmar före intag äter jag en lätt måltid. Gör i ordning en bra plats på baksidan av huset; ett ställe där jag kan se blommor, träd och säkert kan sitta ifred. Sätter upp ett litet tält också att gå in i om intrycken blir för häftiga.
Har berättat lite kort för min sitter om 4-ho-met men vi pratar inte särskilt ingående, något som oroar mig – borde vi inte förbereda oss liiite mer, finns det verkligen inget mer att ta hänsyn till och vad händer om om händer…?
Nej, det finns inget mer att tillägga. Det här är min tripp och jag måttar upp 20 mg så gott det går. Mitt 4-ho-met ligger i en zip-bag och jag försöker få det vit/grå pulvret så jämnt fördelat på botten som möjligt, delar i fem lika stora delar och plockar upp en del med skaftet på en tesked. Inte så exakt som det borde vara, men ganska säkert med tanke på andras doser som varierat mellan 15-100 mg utan några rapporterade fysiska skador.
Blandar pulvret i ett halvt glas med vatten; pulvret löser sig dåligt och flyter runt på ytan som små klumpar. Sveper och fyller direkt i lite mer vatten för att säkert få i mig allt. Det smakar bara vatten. Inga problem att få i sig det. Säger till de andra som är i huset (det är bara tre personer och alla vet att jag kommer trippa) att jag tagit det och går ut till baksidan och min ”välvilliga plats”.
Jag är självklart nervös och känner hela tiden efter. Händer det något? Slår hjärtat som det ska? Ca tio minuter efter intag tycker jag att min blick har skärpts: jag ser klarare och det jag tittar på framträder mer i detalj. Ser stinnt på en gren i toppen av ett körsbärsträd och tycker att grenen liksom böjer sig ner mot mig, kommer närmare. Samma känsla då jag tittar på en blomma. En fågel flyger förbi och skriar till när jag tittar på den. Tänker att jag kan ”fånga” med mina ögon och att jag stör det som lever omkring mig. Blir lite rädd och bestämmer mig för att inte ”leka” med krafterna. Det här är något som kräver respekt!
Fysiskt mår jag bra. Har tagit med mig block och penna i syfte att dokumentera trippen. Skriver att jag känner mig avspänd bortsett från ett lätt illamående som går över då jag lägger mig ner på rygg. Lite senare och även ett dygn efteråt bränner det i övre delen av magen, som sura uppstötningar men mer ihållande. Kroppen känns tung men sinnet lätt, som om jag hade rökt riktigt bra gräs! Blir gladare och gladare; det här är en uppåt-rush.
Det har varit en mulen dag men nu på kvällen har det klarnat upp. Molnen gått från mörka och kompakta till vita och rullande. Ligger på rygg och tittar upp i himlen när det slår det till på allvar. Jag ser plötsligt molnen mycket nära och tydligt, som om jag hade lämnat min tunga, bedövade kropp och svävat upp till fem-tio meter under molnen. Olika figurer tar form och löses upp. Jag känner igen en del men kan inte sätta namn på figurerna. Det är sagoväsen, mytologiska djur. Inget ovanligt när man molnskådar, bortsett från att allt nu går mycket snabbare. Varelserna fullständigt ramlar fram ur molnet! Flera gånger under trippen upplever jag det som att mina intryck kommer till mig i mycket tydliga och finfördelade detaljer; att jag vanligtvis bara lägger märke till ”brottstycken” av världen men nu är jag medveten om allt det som hjärnan faktiskt matas med. Om jag annars bara ser ”molnet” ser jag nu varje liten strimma och tuss och det är något så levande och fantastiskt! Det är det här som är verkligheten på riktigt, sådan den är när alla mina sinnen fungerar optimalt; när inget blockeras, förvanskas eller rationaliseras bort.
En bra sak med 4-ho-met är att det går i vågor. I perioder är jag nästan klar och kan intellektualisera och börja bearbeta det jag nyss har upplevt. Glömmer att jag är trippad ibland och ligger bara och myser; känner mig stenad och glad. Min inre monolog blir en inre dialog: jag är flera jag som talar till varandra. Ett jag är alltid lugn och rationell och kan förklara vad som händer. Det känns tryggt.
Under de här ”klara” perioderna hinner jag också fokusera om – det är som om jag kan välja motiv för att sedan, när drogen slår på igen, studera det med ett helt annat medvetande som verktyg. Under trippens gång väljer jag ömsom att titta på grönskan omkring mig, molnen, träden och mig själv i en spegel. Ibland blundar jag och lyssnar på musik i hörlurarna. Ibland försöker jag tänka på mig själv, vem jag är och vad jag vill med livet.
Det som finns runtomkring mig framträder skarpare och mer detaljerat. Färgerna är djupare, mer mättade. Men det är musiken som förvandlas mest! Har gjort en blandning med Entheogenic, Shulman, Kuba m.fl. psy- eller chilltrance. Låtar som jag lyssnat på många gånger den senaste tiden och jag känner nog igen dem, men ljudlandskapet som växer fram mellan mina öron är ett annat. Det är där det händer! Lager på lager av ljud som harmoniserar med varandra, växer in i varandra och omvandlas till ett enda stort, dupt levande, pulserande liv. Basljuden är så tunga att jag omöjligt kan röra mig åt något annat håll än bakåt, ner i marken! Det är en fysisk upplevelse av musik som jag aldrig har känt förut.
Vid ett tillfälle provar jag med mer gitarrbaserad rock, som är den genre jag annars föredrar, men det går inte. Där finns bara enskilda intressanta ”ljud” men allt däremellan är störande. Tycker det är konstigt men inser sedan att trance-musiken är gjord för just detta. Den består av många fler lager och artisterna har ansträngt sig för att fylla alla tomrum. Tanken stör mig, jag blir lite paranoid. Flera av låtarna innehåller röster med budskap (Terence McKenna bl.a.). Vad säger de egentligen? Kan de styra mig? Innehåller den här musiken subliminala budskap som förändrar mitt tankesätt mot min vilja? Hade Siewert Öholm rätt? Lägger den tanken åt sidan så länge (i en av de mer klartänkta stunderna!) och kryper in i mitt tält.
Inne i tältet börjar jag istället att gå inåt. Det är svårt att fokusera på mig själv på samma sätt som jag fokuserat på världen omkring mig. När en tanke dyker upp försöker jag hålla fast den och ”tänka” på vad den betyder. Tänker t.ex. att jag ofta känner mig värdelös och prövar att förstå varför jag tänker så. Det blir ett sammelsurium av ”röster” (jag hör inte röster, men varje tanke stannar kvar en stund och hänger där bredvid nästa tanke som är en reaktion på den förra, sida vid sida, och en kort stund kan jag "se" dem och studera länkarna i min tankekedja) och jag kan inte riktigt få grepp om det. Upptäcker förvånat att jag måste ha gråtit för jag har tårar på kinderna. Förstår först inte varför men inser sedan lättat att det var ju för att jag tänkte att jag är värdelös – då gråter man ju så klart! Accepterar tårarna som en självklarhet utan att känna mig ledsen, de var mer som en rent fysisk reaktion på en tanke.
Det har gått drygt tre timmar. Trippen är inte lika intensiv, jag behåller kontrollen längre stunder. Det här med att gå inåt blir det inte så mycket av. Jag har ”förbrukat” större delen av trippen med att titta på världen och lyssna på musik. Det har inte varit dåligt på något vis, men nästa gång skulle jag vilja börja med att tänka. Nu packar jag istället ihop och går in i huset. Har varit inne en gång tidigare för att kissa. Då gick jag ostadigt (återigen: som på gräs) och hade svårt att förstå vad de andra sade och tyckte att de uttryckte sig så låååångsamt. Var väldigt egocentrerad under hela trippen och kopplade ihop allt som jag hörde med mig själv, trodde att allt som sades handlade om mig. En lätt paranoia som jag kunde få grepp om. Och kanske en god lektion i att slappna av mer också, att vara lite mer ödmjuk och tro gott om människor. När jag inte förstår folk eller uppfattar någon som nedlåtande är det hos mig problemet ligger och jag kan bevisligen ta kontrollen över sådana tankar!
Tog en promenad på afterglowen tillsammans med min ”sitter”, som mest hållit sig undan (vilket var bra eftersom jag var så känslig för andra människor). Kände mig pigg och utvilad, som om jag sovit gott och drömt många vackra drömmar. Gick till sängs på riktigt vid midnatt, sov gott och vaknade utan någon ”baksmälla” bortsett från en sur mage (har jag inte vanligtvis och jag kopplar det därför direkt till 4-ho-met).
Utvärdering: Jag hade förväntat mig något mer visuellt med ”hallucinationer” på det vis som tripper brukar framställas i film (ex. Jack Black i ”Tenacious D”), men var samtidigt lättad och glad över att jag kunde ha så pass bra kontroll trippen igenom. Mer hade kanske bara blivit för mycket! En för mig mycket trevlig upplevelse som jag ser lite som en övning inför en starkare och mer visuellt omvälvande LSD-tripp.
När jag skriver det här klarnar upplevelsen. Det blev en lång rapport. Och kanske inte så speciell, men det kändes bra att skriva den!
