Tips på asiatisk film

Håller med, okej film som helhet men lämnade som du skriver en del att önska trots allt.

Är Sonos Trokyo Tribe något att se? Jag har ju gillat varenda Sono film jag sett hittills men denna känns inte direkt som dom andra (och då menat som nåt negativt), sen brukar aldrig filmer som är baserad på en manga upplaga bli bra.. Sen verkar de Rappa en jävla massa va false?.. vad säger ni?

En av de sämsta filmer som jag har sett i år tillsammans med Fear Clinic, det är en "MTV-musikal" utan någon som helst röd tråd eller så, bara en massa sjungande och rappande, undvik är mitt tips.

Jag gillar Sono och håller flera av hans filmer mycket, mycket högt. Tokyo Tribe däremot, har ingenting alls som tilltalar mig och möjligen ser jag den någon gång i framtiden bara för att jaga "the completionist achievement".

Hur som haver, Rakii; jag vet att du är avigt inställd till Sono men jag vill varmt rekommendera hans finstämda drama Be Sure To Share som finns att se i god kvalité om man vet vart man ska leta. Vilket du gör. Jag tycker att filmen står ut som Sonos kanske varmaste film och den påminner mer om Koreeda än om Sono, även om den inte når Koreedas filmers höjder. Ändå är den mycket sevärd - ett finstämt och väl avvägt drama om familj, förlust och försoning. Jag tror absolut att du skulle gilla den.

Kul att se dig i tråden igen och ursäkta att jag inte svarat i PM; är inte särskilt frekvent på forumet och i längre PM föredrar jag kvalitet framför kvantitet så svar kan dröja.

Angående den horribelt usla Miike-filmen som diskuteras så går det inte ens försvara Miike med att han leker om våra föreställningar om våld och hur vi reagerar på den. Han dedikerade en hel film till detta nyligen i form av Lessons Of The Evil och hans poäng är ganska smart utlagt i den filmen men det är också en av få ljusglimtar i en väldigt medioker film. Det andra bra exempel där Miike använder grafiskt våld för att manipulera våra förväntningar men jag tycker att ovannämnda film är mest intressant för detta eftersom det dels är den enda(?) egna adaptionen av ett manus från Miike samt att den är ganska ny, vilket gör skräp som As The Gods Will överflödig. Sammankopplat med att den både är oerhört fånig och extremt dålig så är det en av de sämre filmer jag sett på länge.

Jag tycker att Miike borde fundera på om han vill göra subtila sociala kommentarer eller om hans faktiskt vill göra film som man orkar titta på. Han har sjunkit som en sten i mitt tycke och jag börjar oroa mig över att han aldrig var så bra som jag trodde.

Jag hoppas att han hittar den formen han hade för några år sedan när han gjorde en mycket bra remake på Harakiri: Death Of A Samurai och den ännu bättre 13 Assassins. När Miike inte försöker kommentera om våld i samhället och satsar på film och underhållning i synergi så blir det riktigt bra. Han kanske borde tänka på det en extra gång för mannen har gått från en ljusglimt i mörkret till en dyngspridare i etern fort.

Hårda bud! Jag håller med om att As the Gods Will inte är bra däremot tycker jag inte han behöver bestämma sig vad han ska för slags film. Han har alltid haft bredd och alltid varit en director-for-hire, så jag tror mer att han behöver välja sina projekt överlag lite mer varsamt. Samtidigt så har han ju aldrig gjort det. Men eftersom jag håller Lesson of the Evil högt så tycker jag ju inte att svackan varit så lång, det är i princip bara Shield of Straw och As the Gods Will som jag verkligen ogillat, Ninja Kids och Ace Attorney känns mest bara som barnfilmer. Kommentarer om våld o.s.v. kryllar det ju av i så gott som samtliga av hans filmer, inte minst 13 Assassins och Hara-Kiri men As the Gods Will tycker jag får lite mer liv i ljuset av Big Bang Love, Juvenile A och God's Puzzle som också handlar mer om religion och vetenskap. Vilket val de olika två får människor att göra o.s.v.

Det är inget försvar för Miike, gör han en skitfilm så gör han och det har han gjort med As the Gods Will, men han är fortfarande absolut en av de regissörer där jag tycker det är intressant att sätta in hans filmer i ett sammanhang med hans andra filmer. Kanske främst för att han gjort så många och otroligt olika men ändå nästan alltid behåller sina teman, även om han inte alltid utvecklar dem.

Skulle vilja lägga in ett tips på en koreansk tv-serie: Misaeng. Misaeng är baserad på en populär webtoon och handlar om livet för ett antal nyanställda på ett stressigt koreanskt företag. Jag har sett ett antal koreanska serier de senaste två åren och det här är den första som jag faktiskt tycker är bra på riktigt. Man slipper det mesta av det som vanligen sänker koreanska serier (handlingar som involverar minnesförlutster, "roliga" karaktärer och allmänt låg nivå för att nämna något). Så även till er som har dåliga erfarenheter sen tidigare skulle jag rekommendera det här.

Ska ge den en chans, behöver ha någon serie att följa så.

---

Såg precis Kon Ichikawa's The Burmese Harp (1956) som jag gillade skarpt. Den är på gränsen till att bli översentimental men jag tycker den hamnar på rätt sida om den gränsen och den hanterar trots allt japans sista dagar under andra världskriget så det får den vara. Filmen innehåller mycket musik och sång och den fungerar nästan som en serenad och tröst till det Japanska folket och jag var inte speciellt långt ifrån att böla under de mörkaste stunderna. 4/5 fick det bli.

Har den i riktig bluraykvalitet hemma, så jag måste verkligen se den någon dag. Ska ju enligt många till och med vara bättre än Fires on the plain.

Såg Tokyo Tribe häromdagen. Sono har ju äntligen gjort en film. Trots att han som vanligt är sent ute med att hoppa på tåget när det gäller vilken genre han arbetar i så har han för en gångs skull överträffat de som kom innan honom. Han har tagit Walter Hills The Warriors, japansk pinky violence, 90-talets v-cinema, 2000-talets rapfilmer och vandrande musikfilmer och en mix av sin egen guerillastil och de högre budgetar han har nu och gjort något som faktiskt håller hela vägen. All berättarglädje och galenskap som funnits inom japansk film de senaste 30-åren finns samlat i Tokyo Tribe och Sono levererar utan att det blir påklistrad fanservice som i tidigare filmer. Alla hans vanliga element som familjen, religion o.s.v. finns här utan att de kläms in med skohorn. Tokyo Tribe är äkta, Tokyo Tribe är glädje, Tokyo Tribe är en film och kanske den bästa från Japan de senaste 15 åren.

Skriv gärna någon rad om vad du tyckte sen. Jag vet inte om du sett någon koreansk serie innan, men om du inte sätter förväntingarna för högt tror jag det blir bra.

Det ska jag göra. Mitt första intresse för koreansk kultur utöver att jag bara gillade filmer från landet var när jag började följa professionell Starcraft och i samband med det har jag tittat på ett par MBC Game och OnGameNet-producerade reality-serier som handlar om den kulturen. Utöver det har jag inte tittat på tv-produktioner från Korea så det ska bli kul att ge en chans men jag inbillar mig att jag har ett hum om hur de brukar vara.