Såg nyss internationellt orienterade
Memoirs of a teenage amnesiac. En av de bättre feelgood filmerna som utspelar sig i Highschoolmiljö jag sett. Musik osv känndes väldigt amerikansk och i vanliga fall mår jag lite småilla såfort jag hör klämkäck akustisk gitarr akopanjerat av någon halvdjup sångares röst allmedans montagesekvenser spelas, tycker denna filmen lyckades balansera saker och ting rätt.
Tyckte att storyn var smart uppbyggd genom minnesförlusten för att ytterligare gestalta coming of age temat som ligger i bottnen för filmen, och att visa tonårens lättvindliga, impulsprorineterade läggning. Ken'ichi Matsuyama gav mig dåliga vibbar ungefär på samma sätt som när jag såg norwegian wood, inte i lika hög grad dock.
Övrlag var det en ganska mysig film att titta på, ganska lättsmält och med ett ytterst tillfredsställande slut. Anton Yelchin förstärker i mina ögon sig själv som en av de yngre generationens mest underskattade skådespelare. Även huvudaktrisen lyckades ge lite nyans åt den ganska slätstrukna naomi. Lite småkul att Misa Shimizu från the eel har en liten roll också. Emma Roberts spelar... Emma Roberts och är fullständigt ointressant.
-----
Kommer inte ihåg om jag tagit upp den innan, men såg även koreanska
the recipe för någon vecka sedan. Oehört vackert fotograferad film med en väldigt fin story om kärlek med tragisk utgång. Kanske inte jättedjärvt att låna berättarelementet från Citizen Kane och tyckte det känndes lite väl oorginellt och ganska onödigt. Tyckte mest runtvalsandet som reportern i storyn ägnar sig åt var trist att följa.
http://www.imdb.com/title/tt1330229/
http://www.imdb.com/title/tt1773083/