Har nu för tredje onsdagskvällen legat i badet, och varje kväll lyssnat på en av de tre skivorna med Gudrun Schymans inläsning av Det Går An. Måste bara säga det, vilken underbar liten bok! Man blir beklämd då man läser om hur dåtiden moralojade sig över denna. Den är en fantastiskt erotisk, sinnlig bok, mennan två personer som inte hymlar med varandra.
Ni som liksom jag läst:
det som hände där är nog mer troligt nu... Att de två tjugoplussarna träffas under en resa, blir kära, och kommer överens om att dona med sitt och ses lite nu och då för glad älskog... Men den gode CJL tar inte upp detta i deras framtidsplaner... Vad som skulle hända var att Albert nog tittade in till sin Sara, och Sara skulle nog känna något biologiskt inom sig, vilket nog skulle komlicera den tänkta tillvaron. Det där livet är ju möjligt nu, men ungar ställer till det. Undrar ifall någon vidsynt kritiker då kunde höja sig över moral och se att det är ungar som är bekymret
__________________
Senast redigerad av karakoima 2012-02-15 kl. 23:08.
En vacker sammanfattning av Videbeck från bokens inledning:
Citat:
Vi träffa här vårt tidehvarfs Noli-tangere. Seklets blomma är en finkänslig mimosa hvars lättretliga nerver rysa och hastigt sammandraga sig kring blomkronan för hvarje hand, nog djerf, kall och ohemul, att vilja med sjelfva fingrarna åtkomma så kyska blad. Hon älskar att förstås, men icke att beröras.
Jag "läste" den just för att den kom med på den där kulturkanonlistan. Det var den sämsta bok jag läst. Jag skummade förbi en hel del sidor mot slutet. Deras dialog var obegriplig. Att Sara och Albert skulle vara förälskade såg jag inget av. Det enda intressanta var att få veta att de tydligen hade ångbåtar i Mälaren så tidigt som 1839 och att det tog sex dagar att resa från Stockholm till Lidköping.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
