stog (språkspalt)

Jag säger, och tror bara att den enda varianten jag hört i normalt talspråk är, stog, inte sto. Jag och mor min tycker att sto låter mycket konstigt.

Även förstog säger jag.

Jag nekar visst inte till att "stog" förekommer flitigt. Men jag är spiksäker på att "sto" är betydligt vanligare. Många som tror att de säger antingen "stog" eller "stod" jämt säger säkerligen "sto" för det allra mesta utan att vara medvetna om saken. Och jag har mycket svårt att inse att inte uttalet "stog" skulle ha gått tillbaka till följd av de senaste två decenniernas kraftiga utvidgning av läsuttalen. Som man märker också här på Flashbacks språkforum finns det idag många unga människor som anser att det är fullkomligt självklart att ett skrifttroget uttal har högst prestige, oavsett vilket ord det rör sig om.

Detta borde också gälla "stod/stog". Så det är nog lite för sent på dagen, skulle jag tro.

Metaforiskt sent kan det vara. Klockan 00:08 var annars tidigt denna fredag.

Tänk om det är varken ett d-ljud eller ett g-ljud som skiljer preterium »stod«
från hästdamen »sto«. Tänk om det, särskilt i dialekter, finns ett ljud som
motsvarar det gamla ð-ljudet. Då satsar jag på det alltför ofta förnekade w.

Särskilt när verbet »stod« följs av vokal hör jag mig antyda en halvkonsonant.

— {det sto-w-ett sto i hagen}

Alltså verbet »stod« med ett uttal som ligger nära det engelska verbet "stow"
(stuva [undan]). Däremot uttalas bildstod med tydligt d. Vi närmast undviker
substantivet stod utan specialiseringen bildstod. Nåja, i korsord är STOD ofta
en räddning för konstruktören.

Säkert. Men det tror jag mer är ett inneboende drag i varje svenskt vokalmöte med o initialt, än någon rest från ett ursprungligt ð.

Initalt i mötet, ja. Med exemplet ville jag också antyda att fraseringen innebär
att o inte möter i lika nära som o möter e, i {det sto-w-ett sto i hagen}. Det
skulle rent av kunna vara komma efter sto, eftersom »i hagen« är bestämning
till en hel fras.

Vad gäller snabbt (dvs normalt) tal så kan uttal och frasering till sist bara visas
med en inspelning. Ingen skugga över IPA för det.

Varför då? Infinitivformen för antog är antaga, medan det är stå (äldre stånda) för stod.

Nå likfullt så gitte man kunna se att ordet 'stå/stod' är befryndat med ordet 'stånd' i alla dess betydelser.

Därtill gitter orden 'täkt,tagen,tagna's släktskap med ordet 'taga/tog' framkomma.

Så att ta bort dessa stumma 'g/d/v' som fornom voro glidande ljud vore synnerligen ovettigt.

Jämte detta så skola vi också uppmärksamma den etymylogiska orsaken till dessa stumma bokstäver, för att ej förgäta 'dj,hj,lg,lj,rg,rs,sj,skj,stj,tj m.m.' ity de ej heller dela stavning med sina ljudvärden.

(Årå stog ja värklien å snakka me hann som tjöpte juren av na)
Viljen verkligen godkänna en sådan skrift?

Skreve alla såsom de tala skulle störstdelen av eder ej skönja orden minas innebörd.

Vänare skrifterna vorde eljest å tungomålet frå fordom vi skreve!

Stör mig så in i helvete på de som skriver/säger stog istället för stod. Varför envisas man med att säga så när det låter fel?

Stör mig så in i helvete på personer som tror att allt är fel bara för att det a) inte stämmer med deras egen språkkänsla/dialekt/varietet och b) uttalas på ett sätt som skiljer sig från stavningen. När ska folk fatta det?

Jag tycker att det är ganska komiskt att språkkänsliga individer förfäktar en snäv användning av språket med en överdriven argumentation. Alla vet väl i alla fall att det heter "ståade".

Ja ståade å tatt på fölke häåkring.

Läste en artikel där framkom att stod är och har varit korrekt, men stog har använts i talspråk länge och väl. Folk vill helt enkelt inte ge upp "stog". Man skulle kunna säga att det är som centum-satem; Olika sidor av samma sak.

Tillåt mig framföra en hypotes som är inspirerad av danska ordoken: det är preteritum »stod« som är den främmande fågeln, inte »stog«. Preteritum »stog« följer ett mönster som finns i »ligga« / »låg« och »se« / såg« och »le« / »log«. Formen »stod« är en korsning mellan »stog« och »ståndade«. Alternativt är formen »stod« influerad av tyska „stand” med infinitiv „stehen”.

Danskt riksspråk tar upp två mjuka uttal: [ˈsdoˀ] eller [ˈsdoðˀ]. Även i dag i Sverige uttalas »stod« med så försvagad slutkonsonant att den kan upplevas som en förlängning av o:et eller svarande mot *»stoh«.

– { där stoh ja’ mä’ min tvättade hals }