Han/hon/denne?

Låter som hon gått vilse i sitt sätt att uttrycka sig. Borde sagt något som: "Valfri invandrare får en potatis om dagen, om personen ifråga vill det". Alternativt använt denne men denne används ofta nedlåtande, som tex "Visst fan kan valfri invandrare få en potatis om dagen, om denne nu absolut måste insistera på detta."

För din egen skull hoppas jag att det där var skämtsamt menat.

Bonniers som har sitt säte i Stockholm har gett ut en hel del romaner. Konken
ger följande statistik för B.I + B.II

"denna man" : 02+03 = 05
"denne man" : 37+20 = 57 = 92 %

TS talade om seriös rapportering, inte dialekten i Fjollträsk.

Om texten talar om en valfri människa som hon, så kan man mycket väl skriva
»denna person« men inte *denna man.

Myndigheternas skrivregler (2004):

... Vid substantiverade adjektiv utan efterföljande huvudord, t.ex. den
bidragsskyldige, den sjuke, används e-formen när det är en man som
avses eller när könet inte spelar någon roll. Om det är en kvinna som
avses, används a-formen. Samma regler gäller när man väljer mellan pronomen denne(s) och denna(s) när de används tillbakasyftande. ...

www.regeringen.se/sb/d/253/a/33329

Povel Ramel skaldade:

Digga Darwin, denne man som sammanhanget fann.

Povel var okrönt svensk mästare i svenska språket fria behandling.

Det är inte jag som kommit på denna regeln. Om du läser citatet från Språkrådet i ett tidigare inlägg så kunde man förr (ca 30 år sedan) använda "han" när könet inte var känt. Att man nu tvunget måste gå ifrån detta är bara onödigt.

Annars är ju "vederbörande" alltid ett bra och verkligt könsneutralt alternativ.

Det tror jag visserligen främst handlar om att det förr i tiden oftast handlade om just män när man talade om folk, snarare än att det skulle vara mer neutralt än hon på något sätt.

Men precis som jag säger hon om klockan så säger jag hon om människan. Exempel: människan, hon har vandrat på jorden i många tusen år.

Och det var det jag menade då jag skrev

Nej, han användes helt enkelt även som könsneutralt pronomen. Det är inte särskilt ovanligt eller anmärkningsvärt, utan samma fenomen återfinns på andra håll.

Här i Småland använder "di gamle" såvitt jag vet "hon" om människan så väl som klockan.

Är det så alltså? När var det genustjofräset försvann från svenska språket? Jag har nämligen alltid fått lära mig att just människan och klockan är hon, i princip allting annat är den eller det. Och när jag tänker till så kan jag svära på att jag läst många gånger att människan blivit benämnd som "hon" i diverse texter.

Att klockan och männsikan är honor är också sant men en helt annan fråga.

När man pratar om människan som hon så menar man hela mänskligheten och inte en enskild person.

Ex: Människan, hon är en intelligent varelse.

Ex: Den siste personen ut ska släcka ljuset innan han lämnar lokalen.

I det sista exemplet menar Språkrådet att man inte bör använda han/hon eller denne i modernt språk. Jag tycker det känns naturligt med han. (Nu går det iof att skriva om så att man kan undvika pronomen helt, "Den sista personen som lämnar lokalen ska släcka ljuset", men det kan bli jobbigt i längre texter.)