Hur tar psykiatrin hand om patienter med både psykiska problem och missbruk, s.k. dubbeldiagnos (heter det så)?
I drogforumen har jag sett folk skriva att det är svårt att få hjälp både med läkemedel och med samtalsterapi om sjukvården känner till att de missbrukar. Att de har svårt att få ut läkemedel antar jag i första hand beror på att vården befarar att patienterna ska missbruka dessa. Att de har svårt att få psykologhjälp har jag lite svårare att begripa. De berörda personerna i drogforumen verkar antyda att det beror på att de betraktas som hopplösa fall, opålitliga, och verkar ha fått intrycket att vården inte tar deras psykiska problem på allvar utan hänger upp allting på missbruket. Men jag vet också att loungepuppy, som är psykiatriker, skrivit här i psykforumet att missbrukare på hans klinik inte får påbörja terapi innan de kan bevisa att de varit rena i 3 månader (med alternativet att de påbörjar urinprovstagning samtidigt med den psykiatriska behandlingen), och att det beror på att drogerna helt enkelt hindrar missbrukare från att tillgodogöra sig terapin.
I den här tråden skulle jag vilja att ni som har dubbeldiagnos berättar om era erfarenheter. Hur har ni blivit bemötta av psykiatrin? Har missbruket resulterat i att behandlingen av er psykiatriska diagnos fått stå tillbaka? Tycker ni i så fall att det var bra eller dåligt? Tycker ni att läkarna har gjort bra bedömningar?
Jag skulle också vilja veta hur psykiatrin reagerar om läkaren får reda på att en patient börjar missbruka mitt under pågående behandling. Avbryter ni terapi och/eller medicinering då, i väntan på att patienten ska bli ren? Den här frågan vänder sig kanske främst till loungepuppy, men även andra läkare här i forumet och för all del även er som gått den här vägen.
I drogforumen har jag sett folk skriva att det är svårt att få hjälp både med läkemedel och med samtalsterapi om sjukvården känner till att de missbrukar. Att de har svårt att få ut läkemedel antar jag i första hand beror på att vården befarar att patienterna ska missbruka dessa. Att de har svårt att få psykologhjälp har jag lite svårare att begripa. De berörda personerna i drogforumen verkar antyda att det beror på att de betraktas som hopplösa fall, opålitliga, och verkar ha fått intrycket att vården inte tar deras psykiska problem på allvar utan hänger upp allting på missbruket. Men jag vet också att loungepuppy, som är psykiatriker, skrivit här i psykforumet att missbrukare på hans klinik inte får påbörja terapi innan de kan bevisa att de varit rena i 3 månader (med alternativet att de påbörjar urinprovstagning samtidigt med den psykiatriska behandlingen), och att det beror på att drogerna helt enkelt hindrar missbrukare från att tillgodogöra sig terapin.
I den här tråden skulle jag vilja att ni som har dubbeldiagnos berättar om era erfarenheter. Hur har ni blivit bemötta av psykiatrin? Har missbruket resulterat i att behandlingen av er psykiatriska diagnos fått stå tillbaka? Tycker ni i så fall att det var bra eller dåligt? Tycker ni att läkarna har gjort bra bedömningar?
Jag skulle också vilja veta hur psykiatrin reagerar om läkaren får reda på att en patient börjar missbruka mitt under pågående behandling. Avbryter ni terapi och/eller medicinering då, i väntan på att patienten ska bli ren? Den här frågan vänder sig kanske främst till loungepuppy, men även andra läkare här i forumet och för all del även er som gått den här vägen.
