2008-05-29, 07:10
#13
Citat:
Får ta tillfället i akt att lyfta fram den subjektiva försoningsläran och Gudomliggörandet, vilket är den ortodoxa kyrkans mer tillfredsställande tolkning med vilken man undviker både apati och svavelos. Västkyrkan har detta om bakfoten, är min absoluta åsikt.
Ursprungligen postat av Olaus Magnus
För katolicismen är skärselden viktig. Före 1000-talet (?) fanns det bara två vägar för den avlidnes själ: himlen eller helvetet. Och kraven för att hamna i himlen var hårda. Så kyrkans uppfattning var att många egentligen goda kristna, men som gjort något misstag här och där, skulle brinna i helvetet tills den yttersta dagen.
Detta sågs som ett problem. Inte minst därför att de som redan var måttligt syndfulla helt saknade motivation för att alls fortsätta leva som goda kristna. Därför hittade man helt enkelt på skärselden. Detta var en tredje instans mellan himlen och helvetet, eller snarare en stoppstation på vägen till himlen.
Endast de absolut renaste av själar kunde räkna med att direkt fara till himlen efter att de lämnat jordelivet. Många människor har däremot något i syndväg med sig i baggaget och dessa behövde således först renas i skärselden innan de kunde träda in i himmelriket.
Och här kom det, från kyrkans maktposition sett, kluriga in. Handlingar på jorden kunde förkorta tiden, och förminska lidandet, för själen som renades i skärselden. Detta genom att den döende skänkte pengar och jordegendomar till kyrkan, eller lät uppföra kyrkor, kloster, kapell, etc. Men även den avlidnes levande fränder och släktingar kunde hjälpa själen i skärselden, genom förböner eller gåvor till kyrkan. Krasst sett kan man kanske se skärseldskonceptet som en konstruktion för att hålla de avlidnas själar som gisslan, där det krävs en lösensumma för att de ska frisläppas/slippa lidande.
Efter att skärseldstanken inlämmats med katolicismen, så menade man att endast de värsta syndarna, de mest förtappade, var helt bortom räddning, och därmed fick en enkelbiljett till helvetet. Så för det mesta fanns det skäl för en syndare att bättra sig (och skänka rikedomar till kyrkan).
Inom de flesta protestantistiska inriktningarana saknas skärselden. Detta då denna inte omnämns i bibeln. Så alternativen är då endast himlen eller helvetet.
Detta sågs som ett problem. Inte minst därför att de som redan var måttligt syndfulla helt saknade motivation för att alls fortsätta leva som goda kristna. Därför hittade man helt enkelt på skärselden. Detta var en tredje instans mellan himlen och helvetet, eller snarare en stoppstation på vägen till himlen.
Endast de absolut renaste av själar kunde räkna med att direkt fara till himlen efter att de lämnat jordelivet. Många människor har däremot något i syndväg med sig i baggaget och dessa behövde således först renas i skärselden innan de kunde träda in i himmelriket.
Och här kom det, från kyrkans maktposition sett, kluriga in. Handlingar på jorden kunde förkorta tiden, och förminska lidandet, för själen som renades i skärselden. Detta genom att den döende skänkte pengar och jordegendomar till kyrkan, eller lät uppföra kyrkor, kloster, kapell, etc. Men även den avlidnes levande fränder och släktingar kunde hjälpa själen i skärselden, genom förböner eller gåvor till kyrkan. Krasst sett kan man kanske se skärseldskonceptet som en konstruktion för att hålla de avlidnas själar som gisslan, där det krävs en lösensumma för att de ska frisläppas/slippa lidande.
Efter att skärseldstanken inlämmats med katolicismen, så menade man att endast de värsta syndarna, de mest förtappade, var helt bortom räddning, och därmed fick en enkelbiljett till helvetet. Så för det mesta fanns det skäl för en syndare att bättra sig (och skänka rikedomar till kyrkan).
Inom de flesta protestantistiska inriktningarana saknas skärselden. Detta då denna inte omnämns i bibeln. Så alternativen är då endast himlen eller helvetet.
