Nils Ferlin

Gillar han stenhårt, Vill få igång en diskussion.
Hur var han?

Hur han var är väl svårt att säga då jag aldrig träffade honom. Men han skrev om den lilla människan i alla fall, och han testade på en massa olika yrken under sin livstid. Det vet du dock säkert redan då du skriver att du gillar honom mycket.

Det verkar som Ferlin var en spännande och härligt opretentiös människa. Det som jag har läst av honom har stundom varit nästan rörande naivt (eller åtminstone naivistiskt). Går det att ha annat än varm sympati för mångsysslare och språkmänniskor av detta gambla goda märke? Klarabohem, "livskonstnär" (vad fantastiskt högtravande det låter), lindansare... Mycket fin diktare, detta.

"När klokheten kom till byn", är det inte han som skrivit den? Den gillar jag.

Skönheten! Klokheten var redan där ...

Ja, "de voro ju så förklokade alla"... Lille-Bror Söderlund är viktig i sammanhanget.

När skönheten kom till byn
T: Nils Ferlin
M: Lille Bror Söderlundh

När skönheten kom till byn då var klokheten där,
då hade de bara törne och galla.
Då sköto de efter henne med tusen gevär,
ty de voro ju så förklokade alla.
Då nändes de varken dans eller glädje och sång,
eller något som kunde vådeligt låta.
När skönheten kom till byn, om hon kom någon gång,
då ville de varken le eller gråta.

Ack, klokheten är en gubbe så framsynt och klok,
att rosor och akveleja förfrysa.
När byfolket hade lärt sej hans ABC-bok,
då upphörde deras ögon att lysa.
Hårt tyngde de sina spadar i åker och mull,
men fliten kom bara fliten till fromma.
De räknade sina kärvar för räkningens skull,
och hatade för ett skratt och en blomma.

En gång skall det vara sommar ha visorna tänkt,
en dag skall det tornas rymd över landen.
Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt,
men männskorna skola lyftas i anden.
Nu sitter de där och spindlar så smått och så grått,
och kritar för sina lador och hyllor.
En dag skall det varda sommar, har visorna spått,
men visorna äro klena sibyllor.

" Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist.

Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit -
Men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit."



Mästerligt!

I Lena Anderssons mästerliga satir "Duck City" dyker Nils Ferlins namn lite oväntat upp. Hon verkar minst sagt oberörd av hans livsverk och hon ger honom en liten subtil känga halvvägs in i historien. Följande rader handlar om Harold Bells, Duck Citys främsta litteraturvetare, relation till Nils Ferlin.

"Han hade nätt och jämnt hört talas om vinnaren, Nils Ferlin, än mindre läst honom. Det sa en del om vederbörandes betydelse eftersom Harold Bell hade läst alla som var viktiga och till och med var den som bestämde vilka som var viktiga.

En rad, tydligen från en av hans dikter, stod tryckt bredvid skaldens bild.
»...och snart i min grop skola maskarna finna att jag är ganska mager om bena, tillika om armar och ben.«

Harlod Bell stönade. För första gången i sitt liv funderade han på exil.

L. Andersson, Duck City, s. 73

Vad jag förstår var han lite mager om bena.
Men han fick ju ur sig ett bra gäng med verser, även om Dan Andersson är mer i min smak.

Ferlin är tung, var tung och lär förbli tungviktig. Hans volymer är ju ganska fåtaliga, de är lättolkade och respekteras av såväl litteraturvetare som vem som helst. Detta naturligtvis med all rätt.

Vill man närma sig privatpersonen N.F. - och han var i stor utsträckning mycket privat - kan man med fördel läsa Erik Asklunds Bröderna i Klara, vilken är en tidigt författad multigrafi / nyckelroman om alla de författare som slog igenom i Stockholm under tidigt 30-tal.

Men riktigt nära kommer man inte Fabian (NF), som bodde hemma hos mamma upp till hög ålder, och när mamma dog äntligen gifte sig.

Både Ferlin och hans tidige biograf Asklund fick det besvärligt på slutet av sina respektive livsbanor, men det är ju en helt annan historia. Eller två.

Sven-Gustaf Staake

Ivar Lo Johansson berättar flera dråpliga episoder om skalden NF (Nils Ferlin) i sina memoarböcker. De båda var författarkollegor i Klarakvarteren. Framgår bl a att den magre Ferlin likväl var en mästare på armbrytning, en konst som han emellanåt utövade vid sena stunder på mytomspunna bohemstället Cosmopolite.