red anm

Två andra sätt att förtydliga att det är du och inte den du citerar som säger något är att använda dina initialer eller "[förf. anm.]" om du står som ensam författare till texten.

Lite långsökt så finns det ju två författare att syfta på.

I ett sammanhang av given typ riskerar nog rent av andra varianter att vara en smula uppseendeväckande.

Gör man däremot en rent typografisk ändring i texten, t.ex. kursiverar ett ord som inte är kursivt i originalet, brukar man ju informera om ingreppet med ”[min kursivering]” och liknande.

Det intressanta med (red anm) är att detta trots sin något nedsänkta framtoning kan vara viktigt. Det kan vara en bakgrundsfakta som är väsentlig för helheten, likaväl som det kan vara en ren sidoinformation.

Det fanns en tidigare diskussion om motsatsen till med emfas (understruktet) som väl närmast skulle kunna vara parantetiskt (red anm). Trots sitt skenbara motsatsförhållande skulle de kunna ha samma syfte.

Jämför även [sic!] där skribenten reserverar sig (för grammatsika fel) utan att ändra i texten.

Ytterligare en annan markering är N.B. (Nota Bene - Märk väl) som är en ännu tydligare emfas.

Du skulle väl egentligen kunna kalla dig själv redaktör för din egen text? Därför borde det väl, som Egon3 påpekar, gå att använda 'red anm'.

Hade en förundran som passar väl in i denna tråd.

Antag att ni har intervjuat någon och sedan visar citatet för den intervjuade. Den citerade förtydligar då en aspekt av citatet utan att formulera om citatet. Anmärkningen är alltså inte författarens eller redaktörens, utan den citerade.

Om ni inte har möjlighet att be den intervjuade att formulera om meningen och själv inkorporera dennes anmärkning, hur skulle ni göra?