Varför är dubbla förnamn vanliga i Norge?

Dubbla förnamn har vad jag kan förstå INTE varit så vanliga i Sverige genom tiderna. Var väl ett uppsving mellan 1940-talet och 1960-talet för att sedan i stort sett dö ut. Men i Norge heter var och varannan dubbelnamn utan att det är så mycket på utdöende som här. Hur hänger det ihop?

En annan skillnad som jag tycker mig se är att när det gäller dubbla förnamn ä i Sverige så finns det bara ett visst antal kombinationer av förnamn med några hemsnickrade undantag. Men i Norge känns det som att det är mer vanligt med att sätta ihop förnamnen på egen hand. Att man snickrar ihop egna lösningar på hur förnamnen ska låta. Hur kommer det sig?

Någon fler som reflektrat över detta fenomen och har tankar om hur det kan ligga till?

Vad är dubbla förnamn?
Två olika namn?
Jag har tre, om man räknar tilltalsnamn och andranamn.
Eller menar du namn med bindestreck?
Finns väl ganska många såna?
Fler i Norge kanske i och för sig.

Namn med bindestreck känns gammalt och pedant.
Som Stig-Helmer i Sällskapsresan (Typisk svensk?)
Fast nuförtiden är det en symbol för homosexualitet/bonnighet.
Någon slags markör för subkulturell identitet.
Kenth-Christian och Karl-Wilhelm till exempel.
Är man inte homo så byter man namn,
väljer ett av namnen som tilltalsnamn.
Man MÅSTE inte förstås,
men det låter tillrådigt

Jag menar namn som Ann-Britt och Nils-Erik. Men dubbla förnamn var ju mest vanliga från 40-talet till 60-talet i Sverige. I Norge är det fortfarande vanligt med dubbla förnamn även bland de som är födda efter 60-talet. Varför?

Det finns nog inget direkt svar på det, tror jag.
Men om jag skulle säga något om det,
så skulle jag säga att det beror på norrmännens nationalism.
Dom har en helt klart präglad nationalistism,
jämfört med sverige.
Där är "suttonde maj" en tok-galen fest,
medan 6 juni är ett datum i kalendern.

Varför jag kopplar nationalism till bindestrecksnamn kan vara lite konstigt.
Men det är som hela deras kultur egentligen.
Om man ser till helheten så funkar det.
Dom tycker fortfarande att yllekoftor är helt ok,
och dom använder gamla "gulliga" ord som
"icke" och "gut"
När en norrman talar låter det,
och ser ut som,
en norrlänning från 1800-talet.
Det är som att vågen av nationalism
som drog över europa under sena 1800-talet
fastnade i norrmännens hjärta.
Med sin sociala välfärd från oljerikedomarna har
dom aldrig behövt känna sig underlägsna.
Det har aldrig funnits någon tid under dessa 100-150år
som dom behövt känna sig skamsa eller skyldiga för någonting.
Inte ens Jantelagen är speciellt inpräntad där,
och när den väl är det så är dom stolta över det.
Absurt.

Tillsammans med "gutt" och röd-gröna yllekoftor
sätter jag bindestrecksnamn.
Det är en del av hela den imagen.
En del av ett set.
Karl-jan och Eva-maria,
oavsett om dom bär rosa pumps eller kravatt,
har på någon nivå detta arv att bära.

Det är som man tänka sig ett helt folk,
flera miljoner människor,
går runt och ser Stig-Helmers pappa som vinnare av Idol

Nu är jag inte norrman, så jag kan inte säga
om ideal och norm krockar här.
För det kan ju vara så att dom ogillar sin nationalistiska image,
men att dom fortsätter döpa sina barn med bindestrecksnamn ändå.
Det skulle man nog behöva lite tid i Norge för att undersöka.
Men det verkar som att dom gillar det,
vifta runt med sina små norska flaggor,
prata nynorsk och skratta åt svenskar

Det är helt enkelt ett uttryck för deras efterblivenhet. Det humoristiska är att de själva tycker vissa dubbelnamn är hysteriskt roliga "bondenamn", samtidigt som de mer urbana norrmännen bär minst lika fula namn. Senast denna vecka gjorde sig en lustigkurre vid namn Alf-Egil sig lustig över något namn som jag pga. den bisarra situationen inte lyckades memorera.
Några godbitar som jag kommer att tänka på när fenomenet diskuteras: Trond-Sverre, Jarleif-Johan, Trym-Vemund, Gert-Berit.

Vill bara säga att dubbla förnamn inte alls är så pass ovanligt.. Jag känner tex. minst tre Karl-Johan