Svenskar, är ni stolta över eran identiet?

Tycker att hela grejen med att vara stolt över att ha ett visst ursprung känns väldigt konstig, jag menar det är ju inte precis en prestation att födas på en viss sida om en gräns?
Gäller även i andra sammanhang, jag har väldigt svårt att förstå hur t.ex fotbollsfjantarna kan känna en sån oerhörd stolthet när "deras" lag har vunnit.
Att dem som har spelat och verkligen presterat nåt, känner stolthet och är nöjda med sin insats kan man ju förstå.
Men stolthet utan nån verkligt påtaglig anledning begriper jag inte

Jag är svensk med svenska föräldrar men farfar från ett katolskt land på kontinenten och morfars släkt en invandrad vallonsläkt med, t.o.m för valloner, väldigt mörka drag som mer är åt medelhavshållet än åt bara mörkhårigt kontinentalt.

Själv betraktar jag mig inte som svensk, min ras är inte särskilt nordisk och jag tycker mer att min utseendetyp syns i Spanien och Frankrike. Har aldrig känt mig som svensk, har alltid skämts över mitt svenska ursprung och hatat andra svenskar men av oförklarliga anledningar kommit överens med sydeuropéer i betydligt högre grad.
En del av mitt beteende klassas i Sverige som "stört" och "borderlineliknande" men väldigt många sydeuropéer verkar inte alls reagera på hur jag är utan snarare acceptera och respektera.

Har känt mig nedtryckt och fientligt bemött av svenskar hela mitt liv. Har svarat med att bygga upp en uppblåst narcissistisk personlighet och angripit, skrämt och hånat folk.
Jag hatar verkligen svenskar, generellt sett. Visst har jag svenska bekanta och visst finns det svenskar jag kan respektera men majoriteten av svenskarna är helt enkelt folk jag stör mig på. Utseende, sätt, personlighet, attityd, beteende, mentalitet. Jag hatar svensken.

Vissa påstår nog gärna att jag skyller mina egna "misslyckanden" på svenskar och det svenska samhället, men det förklarar inte varför jag sen födseln haft problem med svenskar men alltid kommit bättre överens med mer sydliga eller östliga folk.
När jag som barn bråkade i skolan ville alla svenskar, både lärare och elever, stämpla, bestraffa och smutskasta mig. De flesta var rädda för mig också. Endast invandrarlärare verkade se mig som något annat än ett monster och kunde försöka förstå eller försvara mina handlingar.
Kanske gjorde de detta på grund av identifikation med det egna utanförskapet som invandrare, men jag har även långt senare och i många andra situationer märkt att jag har MYCKET lättare för invandrare rent allmänt, och i synnerhet då folk från sydeuropa/latinska kulturer och en del östeuropéer.

Har också märkt att det finns vissa folk jag är nästan ännu sämre på att komma överens med än svenskar, britter är ett sådant. Även om det självklart även här finns individuella undantag så är britter generellt nog det folk på jorden jag hatar mest. Det är som om vi var från olika planeter. Trots att jag jämt får höra att de aldrig träffat en skandinav, eller någon annan utlänning heller för den delen, som uttrycker sig bättre och mer korrekt på engelska än vad jag gör, kommer vi nästan aldrig överens när saker lämnar det formella.

Generellt tror jag dock att problemet jag har med svenskar och britter har likartade orsaker och förstärks av en eventuell personlighetsstörning. Tror dock inte att man kan negligera de genetiska faktorerna.

Det enda som ger mig någon form av behärskning är medlidande med vissa svenskar. Jag känner sympati med en del snälla svenskar, trots att vi inte pratar samma sociala språk egentligen. Jag kan spela med för att göra dem glada trots att jag någonstans "ser ned" på dem. Mår dåligt över detta då många människor egentligen inte gjort mig någonting, direkt. De bara tillhör fel ras.

För att du är Svensk och att du har blivit formad av Sverige.

Edit

Det som är pinsamt med diskussioner av den här typen är att de flesta av er inte förstår vad stolthet är. Ni förväxlar stolthet med glädje bara för att ni vill vara en del i ett större sammanhang.

Bygg ett hus, se det på avstånd och tänk "det där gjorde jag j-vligt bra", det är något att vara stolt över. Träna stenhårt i fem år och vinn Stockholm Marathon, det är något att vara stolt över. Skaffa en unge och uppfostra honom/henne till en god människa, det är något att vara stolt över. Men "jag är stolt över min morfar som kämpade i Vinterkriget"? Det är väl f-n inte din förtjänst att han kämpade i Vinterkriget eller att han är din morfar? Eller "jag är stolt över landslagets senaste seger". Jaha, du var du som gjorde målen, eller? Eller "jag är stolt över att vara svensk". Jaha, var ligger prestationen? Om du har ålat under taggtråd, blivit beskjuten av gränsvakter, vandrat i veckor genom en öken och slutligen korsat medelhavet med en flotte byggd av ett par plankor - ja, då börjar det likna något. Men att födas av en svensk mor på S:t Görans sjukhus. Vilken otrolig insats, har du kollat om du kan få en bragdmedalj av kungen?

Själv är jag glad att jag är född i Sverige. Jag gillar naturen, jag gillar kulturen, vi har sällan några naturkatastrofer att tala om, vi har ett väl utbyggt socialt skydsnät, o.s.v. Men stolt? Aldrig.

Jag tror du blandar ihop stolthet med något annat begrepp,
man jag är inte säker.
För en mor kan ju vara stolt över sitt barn.
Stolthet är en känsla, inte ett argument.
Däremot kan man ju ifrågasätta varifrån känslan kommer.
Varför känner sig någon stolt.
Då skulle man nog kunna applicera Schema Teori,
analysera stolta personer.
Fråga dom när dom känner sig stolta, se vilka situationer det är,
jämföra med situationer då dom inte känner sig stolta
men ändå uppvisar ett liknande beteende.
Då kan man på något sätt kategorisera situationerna,
och se vad som finns i dom som fungerar som villkor
för att man ska kunna känna sig stolt.

Såsom jag ser det, är en möjlighet för att man ska känna sig stolt
att det finns något som hänt som visat på att någon gör något "bra".
Det kan visa på att personen lärt sig något viktigt.
Till exempel en brottsling som överlämnar sig själv till polisen,
eller ett barn som ber om ursäkt.

Att ett fotbollslag gör mål, är ju bra om det är "rätt" lag.
Man blir ju inte stolt om motståndarna gör mål,
fastän dom i praktiken gjort samma sak.
Så det handlar om empati som intention,
att man kan identifiera sig själv med den som gjort något bra.
Man identifierar sig inte med motståndarlaget,
det är ju en "Dom-grupp", som man identifierar sig mot, inte med.

Svensk, är en nationell identitet, något som man tydligt "kan" identifiera sig med.
Men vad är det hos dom som man kan känna sig stolt över,
som metafor kan man säga
har svenska fotbollslandslaget vunnit några viktiga matcher?
Man känner sig ju inte stolt över ett fotbollslag som förlorar,
då kan man lika gärna känna sig stolt över att motståndarlaget vinner.
Så det handlar mycket om Vi och Dom,
hur man skapar identiteter.

Det finns ju som sagt många olika identiteter,
så att känna sig stolt över att Norge vinner en fotbollsmatch
är inte konstigt. Skandinavisk identitet
Det handlar om minsta gemensamma nämnare,
det gemensamma mellan olika grupper.
"Mer" stolt över Svensk identitet än över Kazakhstansk identitet,
"Mer" stolt över Kazakhstansk identitet än över Paramaribiansk identitet,
kanske. Det beror på vem man är, vilken identitet man har.

Ja visst är stolthet en känsla, en känsla som för mig är kopplad till att ha presterat nåt bra, att en mor känner stolthet över sitt barn är ju inte så konstigt hon har ju fött och uppfostrat barnet och kan anses delaktig i barnets framgångar.
Det är den biten jag har svårt att förstå eftersom lagets vinst inte är din prestation, jag tror inte att det handlar om stolthet utan snarare ett behov av att tillhöra en grupp. En grupp som man på något vagt sätt uppfattar som bättre än andra. Sen vill jag absolut inte ta ifrån någon den glädje dem känner när "deras" lag vinner, jag har bara väldigt svårt att förstå den.

Vill du utveckla det lite mer?