Frivilligt singel hela livet

Kan inte annat än hålla med, ett förhållande innebär bara att man förlorar friheten i sitt eget hem (var illa nog när jag delade lägenhet med en polare).

Förhoppningsvis försvinner beteendet som äldre har idag där man "ser ner på" folk som är singlar eller inte har barn.Även dags för folk att förstå att man kan spendera tid med vänner utan att frugan måste följa med (vilket gör att en eventuell singel riskerar att bli omedvetet utfryst (reservhjulet)).

Kommer själv med allra största säkerhet vara singel hela livet och ser inga problem med det. Att inte ha ett förhållande är dock inte samma sak som att vara ensam, så länge man har goda vänner behövs inget annat.

Jag är singel och har varit det större delen av mitt liv. Är 26 år snart. Ibland känns det onekligen meningslöst att inte ha någon att dela saker i livet med. Dock har jag nog bränt mig lite av att ha varit i relation med tjejer som inte varit direkt psykiskt stabila. I slutändan har det kostat långt mer än vad det har smakat. Finns helt klart tjejer jag finner intressanta och attraktiva, men tyvärr har jag inte lyckats få någon genuin kontakt med dem. Tyvärr bygger man väl ofta luftslott och skapar en illusion av en person som den perfekta partnern. När jag har observerat individen ett tag och sett sidor jag inte riktigt gillar svalnar mitt intresse oftast. Sen har jag aldrig haft något intresse av att krusa för en tjej för att få henne på fall. Vill hitta någon prestigelös tjej som tycker om mig för den är jag är inte för det jag har (materiella ting, social status osv).

QUOTE=Pyewackett]Någon invänder säkert att det goda uppväger det dåliga med råge i ett sunt förhållande, och att i ett sunt förhållande behöver kanske inte ens mycket av det jag antyder härovan ens förekomma, men för att finna ett sådant förhållande tycks det som man måste prova sig igenom många dåliga, och det tar tid, och ork.

Jag delar uppfattningen.
Det finns människor man är mer "rätt" med och det är en sådan man skall ha som partner.
Men precis som du skriver är det inte så att de "rätta" duggar tätt.
Däremot spöregnar det av tillfälliga pulshöjare som enbart täcker upp attraktion och primär drift och där finner iaf inte jag någon långvarig eller äkta lycka.
Så, även om det finns någon som är "rätt", är det lätt att ta till fullständig reträtt innan man ens kommit halvvägs för man känner sig "utbränd".
Dels för att man inte orkar ge mer av sig själv och dels har man tappat hoppet om, i mitt fall, manligheten.

När man sedan inser att man själv har sådana egenskaper att man med största sannolikhet skulle passa/trivas dåligt i ett förhållande så ligger det nära till hands att välja bort att slösa några större delar av sin korta tid i denna värld på att jaga något man sannolikt i slutänden ändå mest skulle ha besvär av.

Jag har inte gett upp hoppet om mig själv som partnermaterial, jag tror mig kunna göra någon stackars sate lycklig MEN däremot är jag väldigt tveksam till om det finns någon realistisk möjlighet att träffa någon som kan göra MIG lycklig (kaxig jag låter va ).

Desto mer man hör om folks bekymmer, desto mer övertygad blir man om att man tänkt rätt..

Ja det där underlättar ju inte.
Nu har jag väldigt få besvikelser i bagaget, eftersom jag inte träffat så många som fått chansen att göra mig besviken, men alla andras solkiga skitrelationer skrämmer tillräckligt för att jag skall satsa mer på mig själv istället.

Ensamhet fungerar så länge man har en bra vänskapskrets. Men med tiden går flera över till tvåsamhet. Då står du där, ensam, i din ensamhet.

Frågan är om de hade klarat sig utan sex? Du skriver att de inte hade haft några förhållanden men de hade väl haft - el var de båda oskulder?

Det är väl bevisat att människor som har en partner lever längre?

exakt. det är ju en sak att vara 24 och ba' "jag är singel och vill aldrig ha ett fast förhållande"
Ju äldre man blir desto viktigare blir det tror jag. Det är ju också en social press man inte kan bortse ifrån. Det tittas ju snett på såna "som aldrig haft nån", särskilt kvinnor. Fel att det är så, men så är det...

Hur kul är det att sitta ensam och glo som 59-årig kvinna utan barn, i en småstad?

Isf får man väl utöka sin vän/bekantskapskrets?

Jag märker ingen större skillnad i min vänkrets när individerna övergår till tvåsamhet.

Större skillnad blir det däremot när vänner/bekanta skaffar barn MEN barnalstringen sker inte samtidigt och de som var tidigt ute börjar idag få självgående ungar.
Dessutom blir vänner och bekanta, trots familj, singlar rätt var det är så vänkretsen pendlar mellan aktivitet och periferi.

Sedan fyller jag på med nya bekanta hela tiden så ensam har jag aldrig känt mig.
Däremot inte sagt att det inte kan hända.

Om jag använder min hjärna - så vill jag vara singel livet ut utan några barn eller andra krav. Bara bra vänner, familj och jobb. Men tyvärr flyger det ibland ett något psykfall till kvinna man blir kär i (och då används som bekant inte hjärnan) och ser man hyffsat bra ut är chansen rätt liten att man kommer få dö ensam.

Så chilla ner, stressa inte är 27 och varit singel förutom sammanlaggd tid på 3 år. Men det är intressant att ju äldre man blir ju mer kräsen blir man på det intelektuella och inte det kroppsliga. Men tidigare erfarenheter sätter sina spår - min senaste flickvän var ett svarsjukepsyko, men hon var ju grymt snygg så jag gav henne en chans. Nej aldrig mer färgade blonder säger jag bara - jag var den som gjorde slut och sen dess - 2 år tillbaka nu mår jag så pass mycket bättre att tjejer nästan skrämmer mig. Men lite sex och ömhet måste man ha

Sicka fördomar du har. Varför kan inte det vara kul? Det blir ju bara så kul man själv gör det till, går livet ut på att uppfosta en öldrickande man med 6 snorungar? Tro för all del inte att alla tycker familjelivet är livet

jag uttryckte mig lite luddigt. Jag tror man kan vara lycklig utan barn men jag tror att har man en partner (med eller utan barn med den partnern) så är man överlag lyckligare än om man tillbringar hela sitt liv ensam. Det finns ju faktiskt de som är ofrivilligt singel och barnlösa, alltså de som verkligen aldrig har haft ngt förhållande. Sedan kan man ju vara frivilligt singel såklart men min point var att det är ju helt klart lätt att som 20-åring tjata om att man aldrig skall leva i ett förhållande...
Om det nu är så kul och bra att vara singel i hela sitt liv så varför finns det tusnetals matchmaking-sidor och kontaktannons-företag?

Jag har sett människor som levt ensamma och som absolut inte är lyckliga fräscha coktaildrickande smala sexiga singlar. De har jättedåligt självförtroende och har i många fall rent krasst inte haft ett fördelsaktigt utseende. De har i sitt vuxna liv blivit stämplade som torra tråkiga nuckor och blivit på ngt sätt symboler för misslyckande på köttmarknaden.

Det är ofta dessa man glömmer i diskussioner om att vara frivilligt singel.

Och? De som lever i en relation måste ödsla mer tid på att göra saker som de inte vill göra. Medan en singel kan spendera tiden helt och hållet på det som den ville göra.

En annan fråga till alla:

Skulle ni helst leva ensamma ett helt liv eller leva med fel partner ett helt liv?