Livet och dess mening

Med lite mer än en månad kvar till den stora dagen, dyker det upp tämligen oroande och nyfikna tankar. Frågan: Vilken mening vill jag ge mitt liv? – cirkulerar ständigt runt.
Ska jag ta ett sabbatsår och resa världen runt? Ska jag skaffa mig ett jobb och se vart det tar mig? Ska jag försöka komma in på någon bra utbildning? Ska jag resa till Afrika och hjälpa fattiga barn? Ska jag flytta ifrån byn jag bott hela mitt liv i för att söka lyckan någon annanstans? Ska jag lämna trygghet, stabilitet, familj och vänner?

Hur vet man? Hur kan man ha den minsta aning om vad man vill göra med sitt liv, när det finns så mycket?

Är det inte bättre att bara följa med? Att slippa välja och ”ta dagen som den kommer” och ”leva i nuet”? Eller handlar det om att skaffa sig så pass mycket möjligheter som möjligt och utsätta sig för så pass många erfarenheter att man tillslut förstår och inser, detta är min mening och jag är nöjd med den. Den ger mig lycka.

Vad tror ni?

Börja med flexibilitet och bredd för att sedan välja vad du tycker är roligast. Detta bygger jag på att om man inte vet utgången av handlingar men kan få en hum genom att testa på lite så bör man testa på lite av varje. Mer specifikt så bör du därför resa eller jobba innan du låser fast dig vid något typ en utbildning. Att ta dagen som den kommer låter inte bra, då kommer du ingenstans om du inte är väldigt impulsiv och driftig. Stabilitet och trygghet får vika undan för nya erfarenheter.
Varje gång hjärnan säger att du borde testa något medans hjärtat fegar ur så ska du följa hjärnan

Snabb fråga. Vad känner du för att göra mest ut av allt det där du skrev? Vi kan inte säga vad du ska göra, det är upp till dig. Tänk vi säger, gö si o så, och du ångrar dig sedan, ja, det var då inte lyckat. Säg mig, vad vill du göra helst av allt det där, vad brinner ditt hjärta för.

Tänk efter, behöver du verkligen en mening?

Det existerar ingen absolut mening.
Denna enda form av "mening" är den som du skapar för dig själv.

Sen kan man ju se detta ur flera alternativ.
En mening är ju "lycka" vad är lycka för dig och genom vilket alternativ kommer det att bringa mest lycka för dig.

En bra fråga är (istället för att förneka "mening" eller "syfte) är att fråga, vad innebär ordet "mening" och "syfte" egentligen?

Om det avses, den funktion du uppfyller i världen så kan det ju vara att föra vidare dina gener till en avkomma, som en del i evolutionens "hjul".

Om det avses någon "djup" religiös mening så lär det antagligen inte finnas (man vet aldrig säkert).

Mitt tips till dig är att göra din egen mening här i livet, hämta ett ideal som du känner dig nöjd och stolt med att följa (tips - stora män såsom antika greker).

Se om du hittar något du stödjer och finner tycke för, för min del gäller idealen utav antika Grekland och transhumanism. Tycker transhumanism är det mest "eggande" och motiverande man kan tänka sig, tänk att sluta vara människa!

Det är inte förrän man börjar söka efter en mening som livet tappar intresse. Om jag jämför livet idag mot när jag var ungdom så var livet mer intressant då än vad det är idag, och jag är inte mycket äldre idag heller. Men för varje år livet går desto mer börjar man att analysera och bedöma saker. Det är det som gör att man helt enkelt inte kan leva livet på samma sätt som när man var ung.

Det är nästan så att varje dag, timme, minut och sekund är livsviktig ju äldre man blir. Man tycker inte att man har tid att kasta bort tiden på saker man kanske kan misslyckas med. Dagens samhälle med människors liv är uppbyggt efter en mall. Alla ska leva likadant, ha samma drömmar och mål i livet. Lyckas man inte skaffa det som andra har så ser man det som ett misslyckande. Tiden är därför livsviktig ju äldre man blir, för minsta misstag kan göra att du lyckas senare i livet med saker andra lyckats tidigare med. Varför det skulle vara så viktigt har jag aldrig kunnat förstå, men så är det. Alla vill vara kopior av varandra. Det finns ingen tid åt att våga gå den egna vägen och vika av från den stereotypa massan.

Men om man ser tillbaks på ungdomen så var det helt annorlunda. Där fanns det inte en enda tanke på bli som alla andra. Det var nästan som att ens hjärna ännu inte var kapabel att snappa åt sig det tankesättet. Man kastade sig in i det ena efter det andra och allting bara rullade på utav sig självt. Av allting kom ny lärdom som gjorde att man växte otroligt mycket, plus att man tyckte det var så enormt skoj att verkligen "leva livet".

Det är det där jag tror de flesta vuxna idag saknar med sin ungdom. Vart tog det tankesättet vägen? Varför är jag en lika blek kopia som min granne? Varför har jag valt att leva mitt liv efter en mall någon annan skapat?

Bara genom att till exempel ta en resa till utlandet och leva ut en vecka eller två, gör att man upplever lite av det där igen. Man gör någonting som man själv vill och det känns lite så där häftigt. Det är lite tragiskt tycker jag. Är det så det ska vara idag? Slava för att upprätthålla sin fasad och bara ha en eller två veckor om året att få vara sig själv? Inte undra på att så många hellre väljer att jobba istället. Det finns ingen tid åt att leva i nuet, som man gjorde när man var yngre.

Så mitt tips är att lev i nuet, gör det du brinner för. Ta alla chanser du har att göra det du vill. Det är då du utvecklas och känner att du lever. Det är då det blir roligt också. Att leva i nuet skapar så mycket oförväntade tillfällen och möjligheter. Men gör det på rätt sätt. Klart man vet när man väljer fel väg. Bara du vet vad som skulle göra dig glad, så gör det. Jobba ihop pengar för att kunna göra det du själv vill. Det är bara du och dina egna intressen som kan ge ditt liv en mening. Låt ingen annan förklara det för dig...

Det där är ett intressant och vanligt synsätt orsakat av dåliga ordval. I ett visst observerat mönster (evolutionen) så tycks vissa inedivider ha ett visst syfte, det är ju dock bara ett mönster, det finns inget syfte eller någon poäng i att "uppfylla" evolutionen.

Det är ungefär som att som individ försöka uppfylla bilden någon statistik visar.

Prometeus, visserligen.

Har aldrig tänkt på det på det viset. Tror du inte det fortfarande går att kalla "av naturen given poäng" t ex.