CuO är ett exempel på en oxid som gärna snor åt sig vatten för att bilda ex. CuCO3*Cu(OH)2, fler exempel är salter såsom Na2CO3, MgCO3, CaSO4, då i form utav kristallvatten. Ska du binda 900ton koldioxid men inte 300kg vatten så får du nog problem i vilket fall som helst.
Vad gäller Marsytan, så tyder förekomsten av den röda Fe2O3 på att atmosfären varit oxiderande, och det är egentligen rimligt då de första offren för solvinden bör ha varit vattenmolekyler som slås sönder i väte och syre, varav vätet är mest lättfotat. Det är alltså möjligt att "uppnå" en abiogen oxiderande atmosfär om man gör sig av med de egentliga reducerande gaserna, vilka egentligen aldrig funnits i någon större mängd.
F.ö tackar jag för att du ifrågasatte kväveinnehållet, Birch (
www.paulbirch.net) verkar i sin "terraforming Mars quickly) utgå ifrån att nitrater bildats, vilket min (tydligen begränsade) kunskap i kemi vid vidare examinering finner underligt.
Få processer ger sig på N2, även i en oxiderande atmosfär krävs extrema temperaturer i form utav åska eller meteoritnedslag för att bilda kväveoxiderna som sen kan bindas.
Kanske medför den extra UV-strålningen och det (låga) syreinnehållet ett ozoninnehåll i övre delen av den då reducerande atmosfären som sen käkade upp CH4, H2S, NH3 etc.... Fast kvävet tros ju idag ha funnits i form av N2, ett av de få ämnen som går säkert för O3.
Fan, det verkar alltså som att vi måste kasta Ceres på Mars ändå för att få ett resultat.
Hur snabbt blåser egentligen gaser bort ifrån en oskyddad planet med given gravitation? Hm.