Angående lidandet i världen

Det är ganska uppenbart att det existerar lidande i världen. Sjukdom, svält, olyckor osv. Ligger detta lidande på en konstant nivå? Jag menar - finns det nån slags naturlig balans inbyggd, som alltid försäkrar att en viss lidandenivå måste finnas. Den här frågan är rätt relevant, eftersom exempelvis humanitärt arbete ofta går ut på att minska lidandet i världen. En del människor kanske till och med har som mål att helt eliminera lidandet i världen? Man skulle kunna argumentera för att det är meningslöst att försöka minska/förhindra lidande, om det nu är så att det inte går (i ett stort perspektiv). Men man skulle också kunna säga att det finns ett egenvärde i att försöka förhindra lidande - på någon slags religiös eller svårförklarlig grund, oavsett om resultatet utav dessa handlingar de facto inte leder till ett minskat lidande.

Har ni några idéer kring detta?

Spränger man hela jorden med kärnvapen upphör lidandet, alltså kan det inte vara konstant.

Mer seriöst så borde det inte vara några problem att förebygga fysiskt lidande. Varpå vi kommer att kompensera med psykiskt lidande.

Finns det något som helst skäl att tro att den totala mängden lidande skulle ligga på samma nivå över tid? Nej, knappast.

Den som formulerar ett märkligt påstående har också bevisbördan.

Det kan ju verkar så, eller? Att lidandet är en del utav livet som måste finnas där. Men det är såklart omöjligt att bevisa att den totala mängden lidande legat på samma nivå över tid. Men om man vill vara lite djärv kan man argumentera för att det verkar som att en bestämd mängd lidande (i förhållande till en bestämd mängd välbehag) varit en realitet i människans tillvaro så länge hon varit självmedveten. Eller?

Mängden lidande hör rimligen ihop med levandsstandarden. Ju högre materiell standard desto mindre lidande.

Ju bättre sjukvård desto mindre lidande.

Ju bättre psykiatrisk vård desto mindre psykiskt lidande.

I våra delar av världen borde rimligen det totala lidandet ha minskat under de senaste århundradena?

Frågeställningen är meninglös eftersom lidande inte går att definera eller mäta, precis som glädje inte går att definera eller mäta. Vad är lidande? Är smärta lidande? Vilken nivå av smärta? Hur starka nervsignaler krävs för att obehag ska bli till smärta, smärta till lidande, lidande till tortyr? Räknas metafysiskt lidande? Är det lidande att ha tråkigt? Hur tråkigt måste man då ha? Är hunger lidande? Är svält lidande? Var går gränsen mellan hunger och svält? Är sorg lidande? Hur ledsen måste man då vara? Om endast fysisk smärta räknas, hur ska denna mätas? Vad händer om smärtan kombineras med njutning?

Et fucking cetera.

Du skulle kunna ha en poäng. Fast det verkar ändå inte riktigt som att det funkar så. Exempelvis kan ju ökad livslängd leda till ökat lidande, om de extra åren blir innehållslösa/meningslösa. Egentligen borde man kanske avgränsa frågeställningen. Det finns ju dels en fråga om det individuella lidandet, och dels en fråga om det sammantagna lidandet i världen. Och sen skulle man behöva komma överens om en definition utav begreppet lidande. Det hela kompliceras ytterligare av att lidande och välbefinnande ibland verkar kunna rymmas i samma korg; man kan ju t ex prata om att något är bitterljuvt. Det kanske finns lidande som man bör "bekämpa", samtidigt som det finns lidande som man bör acceptera, samtidigt som det finns lidande som man bör bejaka?

Jo. Men det känns ändå meningsfullt att använda begreppet lidande. Man behöver nåt i språket för att kunna syfta på någonting som har att göra med smärta, ångest, olycka, vedermöda och vånda. Men det går självklart inte att dra någon absolut gräns där någonting övergår till att vara lidande. Skulle ändå tro att de flesta åtminstone har en vag idé om vad lidande är för något.

Man kan väl ändå påstå att det globalt sett är en balans mellan lycka och lidande bland människor, i politik går ju allt ut på att någon vinner på någons lidande, och alla länder är ju politiskt styrda :P

En vag idé om lidandets innebörd ger inget sätt att mäta lidandet, inte heller ett sätt att uppskatta det. Det är därför omöjligt att bedöma huruvida världens lidande ökar eller minskar.

Jag tycker att det verkar ganska uppenbart att lidandet bland människor såväl som djur är parallellt med antalet människor på jorden.

Utgår man från att livet och jaget (individen) har en mening överhuvudtaget så är det självklart att lidandet också har har en (personlig) mening eftersom allt i livet då har en mening. Tänker man så är det irrelevant hur mycket lidande det finns i världen eftersom varje liv levs i perfekt harmoni med individens själsliga behov och önskemål (om man klarar av att se sig utanför sin fysiska existens). Jag finns därför är jag perfekt.