Långvariga skadeeffekter genom religionen med lycklig utgång efter avprogrammering

Forumet inrymmer debattörer av många chatteringar - hela skalan från den som tillskriver religion och Gudstro, allt annat överlägsen, helande verkan på psyket, till den som anser religiöst tänkande undantagslöst vara direkt skadligt. Som i de flesta sammanhang - sanningen brukar ligga någonstans mellan extremerna.

Från medicinsk synpunkt kan man hitta fina belägg på religiös påverkan som ibland medfört bättre resultat, t.ex. när det gäller drogavvänjning, än det som varit kliniskt möjligt.

Tyvärr kan religiös påverkan ge direkt skadliga effekter - från min egen praktik vill jag beskriva följande:

Tjugo år tillbaka - intelligent 16-årig något känslig (läs=lättpåverkad) normal flicka. En religiös sekt (kristen) lyckades vinna henne till sig. Den psykiska påverkan blev henne övermäktig. Successivt drogs hon ner i grubblerier, vilket tvingade föräldrarna att låta henne genomgå psykiatrisk undersökning/behandling. Tyvärr med stora svårigheter vilket ledde till en tjugoårig, tragisk period av övermedicinering in/ut på anstalt etc. En utveckling som, för så många i liknande situation, var på väg att sluta i förtidspensionering - hela tiden under strikt religiös övervakning - Gud klarar allt! En människa - en grå varelse, neddrogad av såväl religion som medicinering - närmast "en levande mumie", verbalt oklar, förvirrad av paniska attacker svår att få intellektuell kontakt med - ett totalt samhällsmisslyckande såväl från ideologisk som medicinsk synpunkt.
__________________________________________________ ____________

När jag för drygt ett halvår sedan fick hand om fallet, blev min första åtgärd

- att intensivt diskutera med den nu nu vuxna kvinnan om vikten av att isolera sig från den religiösa sekten (ingen av de värsta) och dess fortsatt, skadliga inverkan - en svår social förändring

- att sätta ut tidigare tunga medicinering

- studera effekten

- sätta in annan lättare medicinering av relativt låg dos (nu nertrappad som "hjälp till självhjälp"!)
__________________________________________________ _____________

Resultat efter sex månader: En lysande, intelligent, logisk, strukturerad, förtjusande kvinna, som till omgivningens förvåning nu börjat arbetsträna. Enligt den på arbetsplatsen ansvariga utan minsta tecken på problem. En metamorfos som, när sådan inträffar, alltid verkar mirakulös, såväl för den som tidigare drabbats som för omgivningen.

Skälet till detta inlägg är att få klart om forummedlemmarna har egna liknande erfarenheter eller sett människor i omgivningen som hamnat snett av eller upplevt religionen utgöra stöd eller hjälp ur problemen - alternativt fått hjälp ut ur religionen?

Önskar jag kunde redogöra min story här, men det är lite känsligt. Jag har en liknande bakgrund. Jag dedikerade därefter mitt liv i att studera om detta med sikte på att forska seriöst.

Jag tror inte de som farit illa av religionen vågar berätta, för man skäms.

Om yttre omständigheter orsakat problem, som ligger utanför den drabbades möjlighet att råda över, finns aldrig anledning att skämmas. Det finns säkert många debattörer på detta forum som sett människor i sin omgivning positivt eller negativt påverkade av religionen. Min erfarenhet säger att bägge kategorier finns rikligt representerade. En sansad inställning till för- och nackdelar med religion borde kunna ge intressant information, för den som just befinner sig i positionen att välja väg.

Härlig historia (eller rättare sagt slutet). Det måste kännas otroligt skönt att ha kunskapen och förmågan att kunna hjälpa till vid sådana situationer (jag antar att det är i din professionella verksamhet).

Själv tillhör jag de som anser att religionen generellt är av ondo (men dock inte nödvändigtvis tron).

Jag har haft en släkting och en nära bekant samt en klasskamrat som gått in i religiösa sekter. Alla tog skada, två är fria nu men den tredje är kvar (JV) och är helt förändrad och får inte umgås med sina gamla kompisar.

Jag tror allt handlar om känslan av sitt eget värde i kombination med en brist på kunskap.

Vissa församlingar kan symbolisera ett positivt värde:
* Att vara med i gemenskapen, gruppidentitet
* Att någon bryr sig om en, Gud, församlingen etc
* Känslan av en uppgift i livet
* Att kunna hjälpa ökar känslan av sitt eget värde

Samtidigt kan de trycka på ett negativt värde:
* Skuldbeläggande, du är född "syndare"
* Endast Gud ger ditt liv en mening
* Du föddes trasig, arvssynden etc
* Underkastelse

När jag satte mig i Borås stora stadskyrka sist på en söndagsmässa så handlade majoriteten av alla sånger om att man inte var något värd och att endast Jesus gjorde att man kände sig bra.

För den som redan mår dåligt ger detta en konstant smärta och håller såren öppna. Eftersom bön i sig inte hjälper för att fixa sina problem så lämnas bekymren obemötta och kanske aldrig löser sig.

Med lite kunskaper går det lätt att studera religion utifrån, men de som befinner sig i den har oftast ingen större förståelse för hur psykologin fungerar eller de kunskaper som krävs för att ha en självdistans till innehållet av det som lärs ut. Religion är därmed ett tankesystem som är självförökande genom att ta över människor innan de lärt sig för mycket. Mycket av tron går ut på att kognitivt omassociera känslor och begrepp så att världen formas utefter deras tro. Nästan vilken naturlig känsla eller drift som helst kan omprogrammeras för att leda individen tillbaka till sekten/religionen.

Trots att man mår dåligt av religionen är man rädd för att lämna den. Man är rädd för att man tror man inte är något värd utan den och religionen ger en iallafall lite värdighet, trots allt självförakt. Dessutom har man en känsla av stolthet och man kan inte med att visa att man hade fel. Vi tycker inte om att känna oss dumma och lurade så vi håller gärna fast vid lögnerna och försvara dem för att bevara vår värdighet. Vi kan tillochmed gå till angrepp till dem som avslöjar oss, vetenskapen, kritiker etc.

Dessutom blir man ofta paranoid. Man lärs upp att tro på demoner, helvetet, satan etc, vilket gör allt utanför församlingen/sekten skrämmande och hotande.

Mångt och mycket är en religion väldigt lik stammar och gäng. Den lutar sig på känslan av gruppidentitet och regler man inte får ifrågasätta. Den nyttjar repetativa ritualer, traditioner och symboler för att bevara medlemmarnas fokus så att ingen börjar tänka på annat. Dessa religioner är subkulturer som visserligen framstår som vanliga människor, men samtidigt lever i en helt annan värld. Denna värld kan för omvärlden vara svårt att förstå. Beteendet är ytterst primitivt och bygger på att alla föds med tomt medvetande och naturliga drifter. Att omvärlden kommit långt med erfarenhet och utveckling så kan den enskiljda individen isoleras från allt detta och växa upp med exakt samma mentalitet som våra förfäder för flera tusen år sedan. För den som inget vet fungerar religionen precis lika bra nu som då.

Jag är kritisk till ett samhälle som respekterar att dessa subkulturer föds upp och inte utsätts för moderna erfarenheter, i synnerhet när enskiljda individer har rösträtt och medlemmarna riskerar att bli våldsamma mot de som inte tillhör deras stam.

Yttrandefrihet och demokrati betyder rätten att tala fritt och göra sina egna val, men de fungerar inte när åsikter respekteras utan anledning.

Ja, vad ska man börja.
Problemet ser jag desvärre inte i religionen, och det känns som det är den du anklagar.
Likt att anklaga alkohol för allt elände som händer på gatorna. Det är när religionen hamnar i fel händer som det kan gå illa.
Du nämner sekt. Oftast innebär följandet av sekten en avskärmning från samhället i stort, och redan här dyker problemen upp.
Man tar avstånd till människor man vanligtvis umgås med, man avböjer att besöka platser man tidigare besökt. Allt för att man låter sekten styra ens liv.

Det är just detta som oroar mig och säkerligen även många andra.
När församlingen/sekten tar överhand.
Och det är ortoligt vilken stor påverkan den har på individen. Och dessvärre är den sällan god.
Jag antar att det är många, och inte bara den kvinna du berättar om som lider av just detta.

Lyckligtvis vet jag av egen erfarenhet att Kristus går att följa på egen hand. Och det är så mitt religiösa liv fungerar. Låter man blinda ledare styra, faller man även själv i gropen.

Då jag inte har egna erfarenheter av människor med dessa bekymmer väljer jag att ställa en fråga om det inte är till för mycket besvär.

Vad har kvinnan för relation till religionen idag?

Av tidigare inlägg av dig att döma, så är hon idag fri från allt vad Gud heter? Inte sant?

Nåja, intressant läsning.

Allt gott

/D.F

Med all respekt, för detta verkar vara ett känsligt ämne, så jag har några frågor:

Men kan det inte vara ett problem att samhället är så hatiskt mot "sekter"? Gör inte det att dom sluter sig ännu mer och det är väl just slutenheten som är det största peroblemet?

Kan man inte säga att den svenska socialdemokratin på sätt och vis är som en sekt som förbjuder sina undersåtar att ha några andra gudar?

I detta fallet är det tveklöst fråga om religionens tillskyndare (maskineriet bakom) som åstadkommit skadan. Det betyder inte att jag skjuter undan erfarenheterna genom människor för vilka religionen varit av värde - det har inget med min personliga inställning till religionen att göra (den positiva och negativa). Tyvärr finns också fog för bedömningen att en församlings starkt demoniska effekt på unga sinnen kan ge klara skadeeffekter - svåra att värja sig mot. Som jag påpekade hör den aktuella "sekten" inte till de mer utpräglade - för att minimera identifikationsrisken, vill jag inte nämna vilken. Du resonerar på liknande sätt som terrieterrie, som jag annars brukar framhålla tillhöra de sansade bland forumets troende. Låt mig beskriva förändringarna från hennes egen synpunkt:

- Det var svårt till en början, känslan av att svika församlingen och dess förböner och stöd

- Församlingens styrande personligheter hade tidigare alltid framhållit att man helhjärtat måste överlämna sig åt Gud för att få hjälp

- Efter täta samtal lyckades konststycket som det innebar att klippa av församlingssträngen

- Från att ha levat innesluten i en bubbla, kom plöstligt reaktionen på intryck utifrån (som inte filtrerats av församlingen).

- Nu väller nya fantastiska intryck in i hjärnan (natur, politik, samhälle, vänner, föräldrar...)

- Träningen i förmåga att fokusera på viktig information (sortera bort oväsentlig) är i full gång

- Tidigare, dagligen återkommande, panikångest och oförmåga att sortera begrepp och intryck under dagen har helt försvunnit - en dramatisk förändring

- Den totala kraftlösheten och ständiga tröttheten har utbytts mot en utåtriktad energi som inte upplevts sedan barndomsåren

Även om bitterheten över de förlorade tjugotalet åren bryter fram ibland har tidigare inåtvända, grubblande personlighet nu utbytts mot en strålande gladlynt och logiskt tänkande personlighet. Om denna i framtiden kan komma att inrymma någon form av religiositet är svårt att sia om - återknytning till församlingslivet ser jag som närmast osannolikt.

Trots allt är Sverige ett sekulärt land (sannolikt världens mest utpräglade). Vad enskilda människor eller journalster ellerfolk på Onternetforum uttrycker är en annan sak.

Vad gäller "sekter" ligger en stor fara i vissa av dessa, som binder upp unga människors sinnen på ett otillständigt sätt, gör medlemmarna mer eller mindre osynliga för familj och tidigare vänner och ibland också ställer orimliga, ekonomiska krav. Eftersom jag själv aktivt engagerat mig i avprogrammering av sektmedlemmar som fått psykiska störningar, är jag väl förtrogen med problemen som kan uppstå.

Från psykiatrisk synpunkt är min personliga uppfattning fullkomligt klar: Religiös idoktrinering (t.ex. som i aktuellt fall) av ungdomar i tonåren ger alltför ofta psykiska skador, med mångåriga, negativa effekter, svåra att bedöma farorna med på lång sikt. Än värre är det med yngre barn. Därav mitt absoluta motstånd mot religiös indoktrinering i skolan. Jag vågar nog påstå att ungdomar före tjugo års ålder alltför ofta har svårigheter att logiskt/känslomässigt värja sig mot religiös indoktrinering.

Nickep du kanske skulle ta och jobba lite på Tom Cruise

Jag skulle bara vilja skjuta in att lättpåverkad är ett nyckelord i anamnesen. Man vandrar in i religiösa sammanhang med olika ryggsäck. Är sekter en realitet - i allra högsta grad. Men gemene man tror jag fjärmar sig från sekter. Är sekter farliga för lättpåverkade är en annan fråga än är religion farlig för alla människor. Jag tror inte någon försvarar sekter och dess påverkan på männsikor, men jag tror inte heller alla människor söker sekten - och det är en stor skillnad på sekter och religiositet även om det överlappar bitvis. Sedan är det fruktansvärt att barn föds in i sammanhang med jagsvaga galningar runt en karismatisk ledare, men orsak och verkan är svårt att tala om. Föräldrarna har med sig saker i sin genetik och i sina anknytningsmönster vilket gör att barnet potentiellt hade blivit någon som sökt den sektlika gemenskapen, den "egentliga sanningen" osv. ändå. Det är klart att det kan finnas fall där omständigheterna gjort tjuven (t.ex. tillfällig svaghet pga kriser) men jag tror inte att man kan bortse från personlighet, åtminstone i de fall personen kommit med i sekten i vuxen ålder. Alltså sekten fyller ett behov.

Han verkar vara förlorad - inte minst för att han valts ut som reklampelare! Han skulle bli förföljd om han nu svek!