Citat:
Citat:
Ursprungligen postat av blomvattnare
Kunde ha skrivit vartenda ord själv. Precis så är det! Alla ni som ännu inte har några barn - det är väldigt lätt att säga att man borde tala lugnt och sansat med sina barn. Jag håller med, men vem kunde förutse att ett av ens barn skulle bli en slarver? Ett mycket älskat barn, men man kan faktiskt bli GALEN ibland som förälder.
Citat:
Ursprungligen postat av Eatmyshorts
Jag tror de flesta hade tyckt att det varit skönt om ens mamma kunde vara lite nöjd och glad någon gång. Det finns ju alltid något att klaga på så ibland ska man kanske undvika.
Detta säger jag i erfarenhet av son till tjatig/gapig morsa. Jag har bra betyg men visst, jag är inte perfekt, det är ju ingen.
Ett litet tillägg bara för att inte bli missförstådd. Som mamma är jag både nöjd och glad - ofta. Jag menade inte att framstå som ständigt gnällig. Vad jag menade var att man blir gnällig, tjatig, arg, besviken osv. när man för femtioelfte gången inser att barnet t.ex glömt läxorna i skolan, återigen slängt smutskläder på golvet, inte plockat undan kylvaror från diskbänken mm.
Om man då påpekar detta (i vänlig ton), och det inte blir någon bättring, så är det väl klart att man upprepar det. Vad blir det då? Jo - tjat.
Jag har verkligen försökt förklara för mina barn att jag VILL inte vara tjatig och gnällig. Det skulle vara mycket bättre stämning om jag slapp tjata. De håller med, men på något sätt glöms det sedan bort...
De är som de är, och jag älskar dem ändå - vad de än gör och inte gör.
