2008-04-21, 22:29
#1
Snortade upp den finpulveriserade kemikalien med kraft. Iofs så var jag redan påverkad av det härliga mephedronet men jag kände direkt ett stigande pirr i magen. Jag mådde ju redan så bra, kunde jag må bättre?
Välbehaget steg gradvis och jag tyckte mig känna likheter med LSD när armar och ben inte längre var närvarande och hjärnan bombarderades med intryck från min omgivning. Min gardin pumpade ut en röd aura som till synes såg ut att expandera mot mig för att sedan sjunka in igen. Lycklig över att vara tillbaka i ett trippat tillstånd, för det var ett tag sen, flög jag fram till datorn och ändrade musik, mina fingrar visste exakt vart de skulle trycka, tur det för själv kunde jag inte tyda de konstiga symbolerna på tangentbordet. En livemix av Hallucinogen tänkte jag skulle vara en passande inledning på denna resa.
”It's, you know it's like that, man, I, I, I, I've been in jail, you know, in a lot of countries, you know because they don't like the way I hang out, they don't like my lifestyle, you know, I smoke a little shit... and I just hang out, man[…]”.
Basgången klickade direkt med den dynamiska omgivning jag just nu befann mig i. En tygaffisch med en avmålad Shiva i psykedeliska färger dansar framför mig. ”Skruvat” tänkte jag och kände nu att det var dags att utforska den inre världen bakom stängda ögonlock.
En fontän av färger sprutade från en fjärran dimension och utmynnade i ett storslaget fyrverkeri med fraktaler i alla dess former. Omöjliga konstruktioner. Skruvat runt varandra i oändligt med dimensioner. ”Hur fan lyckas man? Det här är helt galet.” sa jag för mig själv.
Från soffan till sängen och ännu inga tecken på mindfuck. Jag drog tygaffischen med shivan över mig som ett täcke och förundrades över spektaklet på datorskärmen. En skärmsläckare vid namn Electricsheep hade satts igång och gav mig en rejäl föreställning men det var fortfarande ingenting mot vad som fanns bakom ögonlocken.
Nu var det dags för en cigg och jag drog på mig jackan snabbt och låste dörren. Väl utanför porten var det helt knäpptyst och marken lyste med en blå nyans. Jag tänkte att det inte var helt omöjligt att man skulle kunna använda det här som nightvision i armén. Tittandes upp mot stjärnorna med galaxer och stjärnsystem flygandes i en himla fart förbi mig tänder jag min cigg och drar ett bloss. Röken är len och fin men jag glömmer emelleråt att suga i mig mer så jag får tända ciggen om och om igen för nu har tankeverksamheten satt igång rätt hårt. Jag snurrade in mig själv i tankar och tänkte vad jag egentligen gjorde här. ”Hur lång tid har det gått?” led till ”Vad är tid?” Osv osv. Så jag begav mig in igen.
Men väl inne visste jag inte vad jag skulle göra. Vad gör man nu? Jag stod helt still i hallen och tänkte: ”Vad brukar man göra när man kommer in i hallen?”. Efter en lång fundering tänkte jag att det var lika bra att ta av sig skorna och jackan då jag måste se ut som ett fån med utomhuskläder inomhus. Jag står nu i hallen och tänker ”Varför kan jag inte tänka?”. Att det var en hallucinogen med i bilden var som bortblåst och jag står och tar en lång fundering men jag kommer på mig själv stirrandes ut i vardagsrummet. Nä såhär kan jag ju inte stå tänkte jag och ville aktivera mig så jag satte mig vid datorn och tittade runt lite på FB. Juste jag har ju tagit en hallucinogen och vad gör man när man har tagit en sån? Jag kom på att i tidigare trippar hade jag tittat på film så jag satte på 300 för den är ganska extrem när man rökt. Men obehaget satt kvar och jag var väldigt kluven i frågan om jag skulle gå och lägga mig eller titta på FB. Tankarna studsade fram och tillbaka. Efter cirka 20mins tittande på 300 tänkte jag att jag skiter i det här, jag vill bara att det ska sluta så att jag kan tänka normalt igen.
Väl gjort ligger jag i sängen och som alltid har jag min mediaspelare och hörlurar bredvid sängen då jag tycker det är skönt att aktivt lyssna på musik om jag har svårt att sova. Jag satte på Aphex Twin – Stone in focus då den brukar få mig väldigt trött (Låten består av 10min klocktickande).
Jag koncentrerade mig endast på musiken och inget annat. Om det så mycket kom nån annan tanke så dödade jag den direkt. Det var bara musiken som gällde. Jag blev på bättre humör och satte på Sigúr Ros albumet Takk. Jag hade aldrig lyssnat på albumet aktivt och jag upptäckte efter första låten att det här var det bästa valet jag gjort i mitt liv. Nu var jag vid mina sinnens fulla bruk. Jag hade full kontroll uppe i hjärnkontoret. Min kropp domnade av och jag upplevde ett tillstånd som jag aldrig vart med om förut. Man kan kalla det ett upphöjt medvetandetillstånd. Jag brukar annars vara ganska tankspridd och frånvarande när man umgås bland folk. Men nu hörde jag minsta lilla ljud, uppfattade minsta lilla ändring i toner och detaljer. Man kan beskriva det som att man är ett med sig själv. Jag vet vad jag vill, Jag vet vem jag är och jag har full kontroll.
Euforin nu är oslagbar, det här måste vara bättre än heroin. Jag behöver inget mer just nu. Jag vet vem jag är och jag vet hur jag ska reagera. Jag fick för mig uppenbarat den ultimata insikten. Det är såhär man lever fullt ut. Med full sinnesnärvaro, konstant. Livet baseras på dina handlingar och inte vad du har i huvudet. Jag tar några djupa andetag och känner mig som Neo i Matrix när han blir ”The One” och böjer på verkligheten. Luften som jag drar ner i lungorna har aldrig smakat såhär gott, mitt hjärta dunkar stabilt och en värme sprider sig runt till alla mina leder och extremiteter. Jag öppnar mina ögon och tittar med stenhård blick rakt i taket. Ingen tvekan alls på livet. Inte den minsta misstro för jag har nu sett hur man verkligen lever livet. Jag fäller faktiskt en liten tår till det finaste stycket musik som någonsin existerat och ordet perfektion har nu fått en helt ny mening. Det här är livet och det är så jag tänker fortsätta leva det intalar jag mig själv som ett mantra och precis sånär på som i samma sekund tar musiken slut och jag somnar strax där efter.
Dagen efter är en annan berättelse men jag tog mig tid att utöva min nya insikt och bearbeta den på nya människor, vilket var väldigt givande.
Reflektioner på min upplevelse:
Om man kan tygla hallucinogener på rätt sätt så kan man få ut något så mycket mer än bara coola färger och fraktaler. Jag känner att efter den här trippen har jag blivit mer närvarande än innan och jag har sett människor reagera på ett mer positivt sätt än tidigare. Jag kan kommunicera lättare med individer och självförtroendet har skjutit i topp. Det var verkligen en givande tripp och jag är nu rädd för att ta hallucinogener igen. Tänk om jag blir återställd?
Uppskattar konstruktiv kritik och svarar gärna på frågor.
Välbehaget steg gradvis och jag tyckte mig känna likheter med LSD när armar och ben inte längre var närvarande och hjärnan bombarderades med intryck från min omgivning. Min gardin pumpade ut en röd aura som till synes såg ut att expandera mot mig för att sedan sjunka in igen. Lycklig över att vara tillbaka i ett trippat tillstånd, för det var ett tag sen, flög jag fram till datorn och ändrade musik, mina fingrar visste exakt vart de skulle trycka, tur det för själv kunde jag inte tyda de konstiga symbolerna på tangentbordet. En livemix av Hallucinogen tänkte jag skulle vara en passande inledning på denna resa.
”It's, you know it's like that, man, I, I, I, I've been in jail, you know, in a lot of countries, you know because they don't like the way I hang out, they don't like my lifestyle, you know, I smoke a little shit... and I just hang out, man[…]”.
Basgången klickade direkt med den dynamiska omgivning jag just nu befann mig i. En tygaffisch med en avmålad Shiva i psykedeliska färger dansar framför mig. ”Skruvat” tänkte jag och kände nu att det var dags att utforska den inre världen bakom stängda ögonlock.
En fontän av färger sprutade från en fjärran dimension och utmynnade i ett storslaget fyrverkeri med fraktaler i alla dess former. Omöjliga konstruktioner. Skruvat runt varandra i oändligt med dimensioner. ”Hur fan lyckas man? Det här är helt galet.” sa jag för mig själv.
Från soffan till sängen och ännu inga tecken på mindfuck. Jag drog tygaffischen med shivan över mig som ett täcke och förundrades över spektaklet på datorskärmen. En skärmsläckare vid namn Electricsheep hade satts igång och gav mig en rejäl föreställning men det var fortfarande ingenting mot vad som fanns bakom ögonlocken.
Nu var det dags för en cigg och jag drog på mig jackan snabbt och låste dörren. Väl utanför porten var det helt knäpptyst och marken lyste med en blå nyans. Jag tänkte att det inte var helt omöjligt att man skulle kunna använda det här som nightvision i armén. Tittandes upp mot stjärnorna med galaxer och stjärnsystem flygandes i en himla fart förbi mig tänder jag min cigg och drar ett bloss. Röken är len och fin men jag glömmer emelleråt att suga i mig mer så jag får tända ciggen om och om igen för nu har tankeverksamheten satt igång rätt hårt. Jag snurrade in mig själv i tankar och tänkte vad jag egentligen gjorde här. ”Hur lång tid har det gått?” led till ”Vad är tid?” Osv osv. Så jag begav mig in igen.
Men väl inne visste jag inte vad jag skulle göra. Vad gör man nu? Jag stod helt still i hallen och tänkte: ”Vad brukar man göra när man kommer in i hallen?”. Efter en lång fundering tänkte jag att det var lika bra att ta av sig skorna och jackan då jag måste se ut som ett fån med utomhuskläder inomhus. Jag står nu i hallen och tänker ”Varför kan jag inte tänka?”. Att det var en hallucinogen med i bilden var som bortblåst och jag står och tar en lång fundering men jag kommer på mig själv stirrandes ut i vardagsrummet. Nä såhär kan jag ju inte stå tänkte jag och ville aktivera mig så jag satte mig vid datorn och tittade runt lite på FB. Juste jag har ju tagit en hallucinogen och vad gör man när man har tagit en sån? Jag kom på att i tidigare trippar hade jag tittat på film så jag satte på 300 för den är ganska extrem när man rökt. Men obehaget satt kvar och jag var väldigt kluven i frågan om jag skulle gå och lägga mig eller titta på FB. Tankarna studsade fram och tillbaka. Efter cirka 20mins tittande på 300 tänkte jag att jag skiter i det här, jag vill bara att det ska sluta så att jag kan tänka normalt igen.
Väl gjort ligger jag i sängen och som alltid har jag min mediaspelare och hörlurar bredvid sängen då jag tycker det är skönt att aktivt lyssna på musik om jag har svårt att sova. Jag satte på Aphex Twin – Stone in focus då den brukar få mig väldigt trött (Låten består av 10min klocktickande).
Jag koncentrerade mig endast på musiken och inget annat. Om det så mycket kom nån annan tanke så dödade jag den direkt. Det var bara musiken som gällde. Jag blev på bättre humör och satte på Sigúr Ros albumet Takk. Jag hade aldrig lyssnat på albumet aktivt och jag upptäckte efter första låten att det här var det bästa valet jag gjort i mitt liv. Nu var jag vid mina sinnens fulla bruk. Jag hade full kontroll uppe i hjärnkontoret. Min kropp domnade av och jag upplevde ett tillstånd som jag aldrig vart med om förut. Man kan kalla det ett upphöjt medvetandetillstånd. Jag brukar annars vara ganska tankspridd och frånvarande när man umgås bland folk. Men nu hörde jag minsta lilla ljud, uppfattade minsta lilla ändring i toner och detaljer. Man kan beskriva det som att man är ett med sig själv. Jag vet vad jag vill, Jag vet vem jag är och jag har full kontroll.
Euforin nu är oslagbar, det här måste vara bättre än heroin. Jag behöver inget mer just nu. Jag vet vem jag är och jag vet hur jag ska reagera. Jag fick för mig uppenbarat den ultimata insikten. Det är såhär man lever fullt ut. Med full sinnesnärvaro, konstant. Livet baseras på dina handlingar och inte vad du har i huvudet. Jag tar några djupa andetag och känner mig som Neo i Matrix när han blir ”The One” och böjer på verkligheten. Luften som jag drar ner i lungorna har aldrig smakat såhär gott, mitt hjärta dunkar stabilt och en värme sprider sig runt till alla mina leder och extremiteter. Jag öppnar mina ögon och tittar med stenhård blick rakt i taket. Ingen tvekan alls på livet. Inte den minsta misstro för jag har nu sett hur man verkligen lever livet. Jag fäller faktiskt en liten tår till det finaste stycket musik som någonsin existerat och ordet perfektion har nu fått en helt ny mening. Det här är livet och det är så jag tänker fortsätta leva det intalar jag mig själv som ett mantra och precis sånär på som i samma sekund tar musiken slut och jag somnar strax där efter.
Dagen efter är en annan berättelse men jag tog mig tid att utöva min nya insikt och bearbeta den på nya människor, vilket var väldigt givande.
Reflektioner på min upplevelse:
Om man kan tygla hallucinogener på rätt sätt så kan man få ut något så mycket mer än bara coola färger och fraktaler. Jag känner att efter den här trippen har jag blivit mer närvarande än innan och jag har sett människor reagera på ett mer positivt sätt än tidigare. Jag kan kommunicera lättare med individer och självförtroendet har skjutit i topp. Det var verkligen en givande tripp och jag är nu rädd för att ta hallucinogener igen. Tänk om jag blir återställd?
Uppskattar konstruktiv kritik och svarar gärna på frågor.
Kudos till musikvalet! Jag brukar sjalv trippa till Sigúr Ros. Det ar sa mycket "kansla" i den musiken. Bara att blunda och aka med liksom.
