Ena dagen super självkänsla, Andra dagen usel

Det kanske är p.g.a att allt måste bli rätt,som du svajar i humöret
och självkänslan pendlar ?

Jag tror det kan bli bättre om du släpper på kraven,men det krävs nog träning för att ändra på det mönstret oxå.

Nu har jag inte läst alla inlägg i tråden,så du kanske redan hört det jag skriver.

Låter som mig, upp och ner hela tiden. Ett rent helv, turligt nog har det blivit bättre på senare år.

Jobba lite med dina ev komplex och dåliga sidor, kan hjälpa lite.. Mvh.

Man sätter upp regler för sig själv och misslyckas man hålla dessa regler så mår man dåligt. Finns två andra faktorer men ja, en vild gissning att jag tippat rätt..

Läste lite om borderline. Som helhet låter det lite för dramatiskt för mig, som att skifta och få utbrott till att bli glad igen osv. Jag har mer att när jag går och lägger mig så älskar jag livet men när jag vaknar är det inte alls så av någon anledning.
Men såg ett utdrag om borderline på wikipedia.
"Medan de kan utveckla intensiva - men stormiga - förhållanden, är deras attityd till familj, vänner och partner ofta instabila."

Just det med att det inte känns som att jag har några riktigt fasta förhållanden med vänner, jag skiftar väldigt mycket utan att egentligen lära känna någon helt och hållet, visst en del känner man bra men det finns många jag bara hastar förbi.
Min familjerelation är okej men är långt ifrån att jag kan prata om allt som händer i mina dagar, jag är även helt annorlunda mot min familj än mina vänner. Jag är mycket lägre mot dem

Nu har jag inte läst så överdrivet mycket i denna tråden, men det som du skrivit stämmer perfekt in på mig. Jag kan ena dagen må tipptopp, tycka att jag är den mest fantastiska människan på jorden - smart, social, rolig, öppen, skitsnygg och allmänt underbar, medan jag nästa dag känner att jag inte duger alls - är tråkig, instängd, naiv och lat.

Jag vet inte hur man ska göra för att komma ur det. Handlar väl kanske mest om vilket humör man är på. För mig brukar det hjälpa att gå ut och röra på mig, ta en lång promenad. Annars försöker jag helt enkelt intala mig själv att jag är så fantastisk som jag faktiskt egentligen vet att jag är, även när jag har mina dåliga dagar. Det funkar inte alltid så bra.

Hejhej! Jag läste denna trådfen för typ ett år sedan tror jag? Men i alla fall, jag hade exakt samma problem, kände mig topp en dag sedan kunde jag känna mig skit en annan dag. Och det är inte manodeppressivitet eller nått annat sånt som jag har, det vet jag.

Det som gjorde att jag nu har sinnesfrid, a, eller vad jag nu ska kalla det, jag känner att jag mår väldigt bra med mig själv och är fridfull på insidan är att jag har börjat meditera och visualisera.

Jag vet att det är många som tycker att dessa saker är flummigt och lite new ageigt, men det är det inte. Det är kanon!

Anledningen till att jag kände mig så upp och ned var att jag inte hade kontroll på mina tankar. Främst mina automatiska tankar (kolla upp KBT för bra verktyg till att bemästra och förstå dem). Jag höll hela tiden på och analysera vad alla tyckte om mig tex "den personen tittade lite konstigt på mig, är det för att jag går konstigt eller ser jag dum ut" eller "nej nu tycker dem säkert att jag verkar väldigt udda och konstig" osv osv. Blä, BLÄÄ, är vad jag känner när jag tänker tillbaka på det.

Jag trodde inte att jag hade sådär mycket automatiska negativa tankar, jag trodde att jag var helt normal, som alla andra. Men när jag började bryta ned dem och se vad dessa tankar egentligen sade så fick jag bättre koll på hur jag gick runt och tänkte om mig själv.

MEM, att bara köra KBT hjälpte inte så mycket, utan det var första när jag började meditera (sättet jag gör det på är att jag sätter mig, blundar och sedan ränsar tankarna och inte försöker tänka på någonting, försök att få så att det är helt tomt i huvudet) som jag kunde få kontroll på allt och använda KBTn som ett hjälpmedel.

Nu med hjälp av att snabbare och snabbare kunna ränsa mitt huvud från alla tankar genom meditationen så kan jag välja att bara tänka på positiva saker, när en negativ tanke kommer jag jag snabbt dirigera min uppmärksamhet åt ett annat håll. Det är SÅÅ skönt!!

Sedan visualiserar jag också. Jag visualiserar hur mitt ideal-jag ser ut och allt jag vill uppnå, mina mål hur jag vill att mitt liv ska se ut. När jag får till en riktigt bra visualisering får jag en boost som är väldigt stark. Och ju mer jag visualiserar mitt ideal jag ju mer ändras min självbild från den dåliga jag hade förut till en stark och kraftfull person. För det är ett faktum att vår hjärna inte kan se skillnade på ett påhittat minne (de man skapar när man visualiserar) och ett verkligt minne. Så tänker du på dig själv på ett starkt och kraftfullt sätt, på det sättet du vill vara så kommer du när du tänker på dig själv så småningom direkt att se den starka bra bilden.

Oj nu tappade jag bort mig lite här, blev mycket text. Men i alla fall, jag mediterar 30 min och visualiserar mellan 20-30 min varje dag. Men börja gärna med lite mindre, det viktigaste är att man gör det kontinueligt och varje dag. 10 min varje dag är bättre än 30 min 3 ggr/veckan.

Jag orkar inte läsa igenom det jag skrivit och redigera, så skriv fråga gärna om det är något ni vill ha förtydligat eller veta mer om, jag berättar så gärna om det för dessa saker har hjälp mig otroligt mycket!

Jag känner igen det där, fast jag tänker att jag inte är värd att må bra och att det egentligen inte finns någon anledning för mig att må bra, allt är endå skit (tänker jag). så sjunker jag igen.

Det sämsta du kan göra är att följa poppsykologiska böcker som Törnbloms. Går helt stick i stäv med forskningen på området. Om något är risken större att du långsiktigt minskar chansen att höja självkänslan. Deras tekniker kan liknas vid att pumpa i luft i ett däck med punka om du inte lagar hålet först...kortsiktig effekt (placebo) men långsikt risk för sämre självkänsla. Vad hon skulle gjort är att läsa grundläggande psykologi först istället för att lita på sin egen erfarenhet som givevis inte håller som bas för kunskap.

Hur skiljer man då på vetenskap och poppsykologi? Några ledtrådar finns i följande artiklar:

http://www.newsmill.se/node/26596%23comment-199672
http://www.newsmill.se/artikel/2009/...r-befolkningen
http://www.newsmill.se/node/26583

Ursäkta. Jag borde verkligen inte påpeka felskrivningar i en tråd som handlar om självkänsla men det här var faktiskt en av dom roligaste jag har läst på länge



OnT:
Jag känner igen mej väldigt mycket. Jag undrar ofta om jag har någon diagnos för det känns så mycket svårare för mej att leva än för andra. Det är tufft att må toppen varje kväll och sedan rasa, allt försvinner på en gång. Ser inte heller något riktigt samband, vissa dagar dansar jag fram och vissa dagar vill jag bara gråta och skakar av känslor som tar överhand helt.
Skönt att läsa om någon ovan som har fått bukt med detta tack vare meditation mm. Jag ska prova.

Jag måste verkligen bumpa den här tråden, och jag hoppas den lever vidare. Det här är jag till punkt och pricka! Jag har alltid vetat att jag inte är ensam om det, men det känns ofta som att jag kan vara ensam om att visa det så jävla mycket. När jag ser det hela ur perspektiv, alltså dagar jag mår bra och dagar jag mår dåligt, så är det nödvändigtvis inte så stor skillnad på mig utåt sett (givetvis är det en skillnad, men svårt att beskriva, ni fattar). Men den tanken är väldigt svår att hålla fast vid sig när man har en sån där dålig dag... Vad man än gör känns bara så fel ena dagen, nästa dag kan man göra samma sak fast liiiite annorlunda och med rätt känsla och vipps, så är det right on och så jävla rätt och perfekt.
Man behöver inte ens få positiv respons av sin omgivning för att själv veta att det man gör är helt rätt. Just den känslan, är den som känns så jävla genuin och skapar ens image. Det är ju, när man ser på det, faktiskt bara ett annat sätt skita i vad andra tycker.

Det vore så jävla intressant om någon hade mer information om detta att dela med sig utav, har läst igenom hela tråden och även om det känns bra att många svarat att de känner igen sig så vill jag verkligen försöka förstå det här fenomenet en gång för alla. Jag älskar att vara hög på livet som jag är ibland, när allt är perfekt, man älskar andra och andra verkar älska dig och värmen bara flödar. Men jag kan inte hålla i känslan! Någon skrev tidigare något om att h*n kunde känna "det här är inte jag" när man är mitt uppe i ett glädjerus, det har jag också tänkt men när jag sedan reflekterat över det, så är det ju jag, eftersom jag gör det. Inte bara en gång utan det händer kontinuerligt. Men jag söker alltid efter att ligga på en jämn nivå, vilket är jävligt svårt.

Dessutom reagerar jag ibland starkt på triggers, dvs att jag kan må dåligt fram tills en viss tid på dagen sen händer något och då är allt bra igen, det kan vara allt ifrån att jag får mat i mig till att jag i min lilla "depression" faktiskt råkar dra något klockrent skämt eller så. Inte helt ovanligt att jag mår dåligt fram tills kvällen då jag är hemma själv med bara hunden och datorn, då triggas jag till att må bra och jag har sjukt roliga konversationer på facebook typ. Ibland är det tvärtom, att komma hem och vara ensam är en ångest, känslan av att vilja göra något finns men då känns det som att omvärlden är lugn och det bara är du som är uppe i varv och man tvingar sig själv att lugna sig.

Vad skönt det var att skriva av sig lite Låt den här tråden leva vidare, jag har en känsla av att det här faktiskt är vanligare än vad man tror.


BTW, säger som ovanstående det här måste vara den roligaste felskrivningen jag sett på bra länge!

Några viktiga saker att tänka på samt fråga dig själv:

*varför skulle du vara "mindre värd" än alla andra människor?
du är en av oss allihop

*har du överrealistiska krav på dig själv?
man måste inte vara bäst på allting, och alla har brister; allvarliga brister bör man naturligtvis jobba på, men brister som inte är destruktiva kan man försöka "bli vän med" istället

*kan du uppskatta andra människor?
dålig självkänsla brukar ofta göra att man jämför sig med andra och känner avundsjuka mot andra personer, försök att värdesätta dem och vara glad för deras skull istället;
du kommer att trivas bättre med dig själv om du känner att du inte avundas andra och fokuserar så mycket på dig själv

*sysselsätt dig med saker och ting - inte för att du måste bli jättebra på det, utan för att du gillar att syssla med det; det här kommer att få dina tankar på andra saker, och dessutom få dig att känna dig konstruktiv, vilket i sin tur leder till en förbättrad stolthet

*försök att vara på så gott humör som möjligt (utan att överdriva) även om du känner dig nedstämd, speciellt inför andra människor; ha ett avslappnat leende eller försök att bara se allmänt uppåt och nöjd ut, du har absolut ingenting att förlora på det

Det framgår inte riktigt om dina problem har något att göra med ditt liv, eller om humöret växlar utan att du ser någon anledning till det?

Det finns en psykiatrisk diagnos vars symptom överensstämmer rätt bra med dina, cyklotymi . Den kännetecknas av ett humör/stämningsläge som ständigt växlar, ofta utan yttre påverkan (livshändelser). Påminner om bipolaritet (mano-depressivitet) med skillnaden att episoderna inte är lika djupa eller "höga". En annan skillnad är att episoderna inte är lika långa utan att det kan handla om dagar eller ännu kortare intervall. Man talar ibland om dystymi istället för depression och hypo-/hypertymi med vilket menas "lättare" depression respektive "lättare" mani/hypomani. Däremellan befinner man sig förhoppningsvist i vad man kallar ett eutymt läge (fint ord för normalt).

Cyklotymi anses ibland vara betydligt vanligare än vad som är känt eftersom få söker hjälp för det.

Observera att hypertymi/hypomani/mani kan yttra sig på flera sätt, dels den "positiva" euforiska, och den mindre trevliga dysforiska vilken kännetecknas av mindre trevliga känslor av att vara uppåt, med rastlöshet, irritationer och ångest t ex.

Om problemen påverkar ditt liv (i relationer eller arbete/studier) tycker jag att du skall boka en tid på vårdcentralen, som eventuellt remitterar dig vidare till en psykiatriker. Det kan lätt behandlas med stämningsstabiliserande mediciner såsom litium, lamotrigin, valproat eller vissa neuroleptika. Ett förslag är lamotrigin vilket numera blivit något av standardmedicinen att börja med vid bipolär typ II vilket ju innebär depressivitet och lättare uppåtperioder. Av de flesta upplevd som en soft medicin utan jobbiga bieffekter (efter insättning).

Observera att åtminstone lamotrigin vid lägre doser har enbart en antidepressiv effekt, och att de antimaniska effekterna kräver en högre dos, något att tänka på om du vill behålla dessa

Annars kanske SSRI eller dylikt kan hjälpa dig?