Hjälp med en redovisning (filosofi A)

Jag ska hålla en kort, muntlig redovisning om språk och filosofi. Problemet är att jag inte har en aning om hur jag ska lägga upp det hela.

Det ska bara vara kring 10 minuter, och det ska följas av en diskussion i klassen, så jag behöver lite frågeställningar också. Jag har ganska god tid på mig, och jag satsar på ett bra betyg.

Jag tänkte främst inrikta mig på hur olika filosofiska frågor fungerar olika beroende på vilket språk de diskuteras, typ.

Någon som har några tips på såna här problem? Jag vet inte om man får göra skolarbetetrådar, men jag vill som sagt bara ha lite tips på läsning och diskussionsunderlag, inte hela arbeten.

Tack på förhand.

Vissa är av den uppfattning att tyskan, med sin komplicerade grammatik, som underlättade noggrann och fokuserad menings- och åsiktsframställan, var optimalt filosofera på, då det gjorde det svårt att bli missförstådd, när man så effektivt kunde fokusera in på ämnet.

Jag kan på rak arm rekommendera Wittgenstein och Heidegger. De är tyvärr väldigt svåra att förstå, båda två. Men här följer en kort presentation av hur de såg på språket och filosofin:

Wittgenstein påstod att språket är själva tankens gräns, och det som vi inte kan tänka i ord kan vi med andra ord inte heller tänka i någon medveten bemärkelse.

Språket har en "avbildande" funktion. Det innebär att vi med våra ord och meningar skapar "bilder" av hur verkligheten ser ut. Men dessa bilder kan bara vara meningsfulla om de beskriver ett sakförhållande, alltså något som verkligen finns ute i världen.

Om våra meningar och satser inte avbildar ett sakförhållande så går det inte att avgöra om de är sanna eller inte, och då tappar dessa bilder sin mening. Därför är väldigt mycket av filosofin bara rent "nonsens", enligt Wittgenstein. Det är bara frukten av att vi sätter ihop olika bilder i vårt huvud, som helt enkelt saknar motsvarighet i verkligheten. Etik till exempel, existerar inte som ett sakförhållande i världen, och därför är alla etiska diskussioner nonsens.

Heidegger gör det mycket mer komplicerat. Han säger att vi med språket bara kan visa oss själva det som vi redan har tänkt om något. Språket kan alltså aldrig fullständigt uttömma vår förståelse för ett ting, utan bara delvis hjälpa oss att "sätta ord" på det som vi redan ordlöst har förstått.

Detta är på grund av att Heidegger menar, att vi inte kan varsebli något utan att samtidigt ställa oss i någon sorts relation till det vi betraktar. Fastän det är något nytt föremål eller en ny tanke som vi aldrig ställts inför förut (till exempel om vi aldrig har sett en spegel förut) så begriper vi föremålet, utifrån något slags förförståelse (I exemplet med spegeln: jag begriper åtminstone att det är en människa jag ser i spegeln. Fastän jag kanske misstolkar spegeln och tror att det är en dörr, så har jag i alla fall beskrivit spegeln såsom någonting som jag begriper).

Det är lite rörigt, men jag hoppas det kan vara till någon hjälp i alla fall. Skriv och fråga om det är något mer du vill ha utvecklat!