Förord
Svampen var sedan länge beställd från utlandet och låg för tillfället och tog det lugnt i ett kuvert i min bokhylla. Vi hade försökt planera in något perfekt tillfälle att trippa men pga. Andra fritidsaktiviteter uteblev ett av de främsta förslagen, att ta en höstpromenad på Djurgården i Stockholm. Och tur var väl det, i efterhand.
Eftersom det skulle bli min första tripp hade jag in i det sista suttit och försökt suga åt mig all form av information kring psilocybin och dess effekter. Då jag anser mig vara en relativt intelligent narkotikabrukare så försöker jag skaffa mig så mycket vetskap som det går om den drog jag planerar att stoppa i mig, såväl för - som nackdelar. Någonting annat vore i min värld extremt idiotiskt. Vet man ingenting om knark ska man inte knarka.
***
Äntligen fredag. Vi hade sedan några dagar tillbaka bestämt oss för att om det inte kommer någonting värdare i våran väg så skulle vi trippa på idag, och glad var jag över det. Jag hade sett fram emot den här stunden sedan den dagen då någon tog upp ämnet några veckor tidigare.
Min vän plingar på dörren. Med sig har han ett kilo lösgodis och ett perverst flin då vi hälsar på varandra i tystnad. Relativt omgående sätter vi igång med att fördela och bryta ned dom hårda kvistarna. Det blir ganska exakt 0,7 gram torkad Copelandia cyanescens som vi, efter avskedshälsningen ”Skål, kosmonauter!”, tillsammans tuggar på i någon minut för att sedan svepa ner med en halvliter vatten var. Även om jag vart ombedd att hålla för näsan för mitt eget välbefinnande under förtärandet kunde jag inte undgå att släppa en kort stund enbart för att känna smaken. Jag visste inte när jag skulle trippa igen och då var det lika bra att ha det gjort, onödigt att missa en sådan upplevelse.
Vid det här laget är jag riktigt peppad, det jobbiga skulle bara bli att vänta. Min vän, från och med nu kallad Caesar, sätter sig i min soffa för att slå på Mario på mitt SNES. Jag lägger mig i sängen och lyssnar på musik. Tio minuter efter att vi stoppat i oss det sätter jag mig i fönstret för att tända en cigarett, jag känner en stark euforisk känsla i kroppen men inget visuellt eller någon nämnbar skillnad i psyket alls. Jag är nog bara allmänt upprymd. Allting känns soft. Cigaretten smakar gott. Ligger och stirrar på TV:n. Känner ingenting efter 35 minuter medans Caesar påstår sig redan vara halvvägs in i någon annan värld. En värld jag själv aldrig besökt och därav förstod jag inte förens i efterhand att jag faktiskt var någorlunda trippad då jag började anklaga min vän för att vara psykopat som ett svar på hans gigantiska pupillrar, kroppsliga stelhet och frenetiska godisätande. Jag fortsätter iakta och förklara för honom hur psykotisk han ser ut. Caesar yttrar inte ett ord, bara sitter där med ett stort leende på läpparna.
”Psykopat asså, PSYKOPAT. HAHA, du är ju helt sjuk i huvudet fan”.
Han bara ler och tar emot mina förolämpningar. Varför inte, vad ska han annars göra?
Jag tar en bild på honom, vi pratar lite. Jag tror mig vara relativt opåverkad, det händer ju knappt något fan? Jag börjar dock förstå att hallucinationerna kickat igång då hans fötter sjunker in i mattan och redan starka färger blir starkare, helt plötsligt är jag riktigt väck. Det har smygit sig på men i och med att jag inte insett det förens nu så verkar det inte som att mitt psyke velat det innan. Jag lämnar rummet för ett besök på toaletten, tankarna snurrar. Var ligger toaletten? Hur fan beteer man sig? Är jag kissnödig på riktigt? Väl inne i badrummet slänger jag en snabb blick på spegeln men fastnar där. Mina pupillrar har aldrig varit så här stora, dom är jättestora. Jag kommer fram till att dom matchar min svarta pullover riktigt bra och känner mig stolt. Som ett penntroll.
Caesar har sagt åt mig att jag ska ha mobilen avstängd under trippandet, det verkade helt logiskt innan men inte längre. Varför? Jag sätter igång och försöker kontakta min flickvän som jag börjat sakna, hon ska till en gemensam kompis och förkröka. Logiken fungerar inte någonstans i mitt huvud och jag försöker övertala min vän om att följa med dit, det kommer bli jättemysigt, sitta på balkongen och ha allmänt trevligt. Jag bygger upp någon slags fantasi om att jag är i samma sinnesstämning som då man är småfull och bara kan sitta och kedjeröka utomhus och diskutera saker med folk man tycker om, fast det nästan är november. Så är det inte. Han har större erfarenhet än mig och protesterar, kallar mig dum i huvudet och försöker övertala mig om att det här var ”vår grej” och att vi ska skita i andra. För egentligen känner jag typ ingen där borta, bara massa fulla idioter som ändå inte kommer förstå sig på oss någonstans. Till slut går jag med på vad han säger men tycker ändå att det är en bra idé att gå ut lite, bara möta upp någon polare. Jag känner att jag verkligen inte kan stanna inne längre, jag måste ut. Iväg. Ingen av oss kan bestämma någonting, han vill att jag ska ta beslut och jag säger likadant. Efter lite tjaffsande bestämmer jag att vi ska dra till hans flickvän dit två andra tjejkompisar ska och röka cannabis. Vi ska möta upp dessa två tio minuter ifrån mig. Skitbra, då har vi våran plan, det här gör vi.
Det känns som att det tar hundra år att göra sig i ordning. Stoppa ner saker i fickorna, stoppa på sig kläder. Någonting som vanligtvis går på fem minuter tar i våra huvuden en halvtimme. Vi kommer ingen vart, men efter många om och men är vi till slut är vi utomhus. Vi båda är riktigt taggade, det här kommer bli skitnice fan. Jag stoppar en cigarett i munnen och håller för händerna för att tända. Men VAD I ALLSIN DAR? Jag är i någon form av spel, cigaretten rotar sig i en avgrund som min kupade hand formar och när jag tänder elden tror jag seriöst att det är en dröm eller något skoj. Jag tror jag har blivit lurad.
Det ser precis ut som när man ska simulera en bäng person i första person i filmer, djupet i synen blir vågigt, avlångt och ihopdraget på samma gång, elden från tändaren är flera meter ifrån mig. Jag låter mig fascineras av detta ett tag och vandrar på utan att berätta för Caesar om vad jag nyss varit med om. Det känns som att cigaretten aldrig tar slut, jag tog nyss ett bloss, och ett till, ändå hålls den fortfarande kvar av mina fingrar. Jag börjar dela upp min värld i flera delar, undersöka dom närmare, glömma bort mitt tillstånd och bara sätta mig in i saker för att sedan komma tillbaka, inse att jag är bäng, tänka på någonting annat och börja fundera djupare kring det. Det känns som att hela min verklighet loopas i omgångar av en kvart, inte en kvart som i 15 minuter, det delas upp i fjärdedelar bara.
Den raka gata på väg till mötesplatsen går på repeat och när jag äntligen tror att vi är framme har vi bara kommit en tredjedel på vägen. Väl framme uppdagas det att vi inte alls bett flickvännen om lov att komma dit supertrippade, hon ska bara ha ”myskväll med tjejerna” och vi har alltså feltolkat hela situationen. Kanske tur det då det hade krävts att vi satte oss på tunnelbanan med knäpp frågvishet gentemot omvärlden och pupillrar större än Rysslands totala area, inget vidare smart drag alltså. På vägen hem igen har vi nu två nyktra personer med oss. Jag ställer massa konstiga frågor kring mitt beteende och dom skrattar mest och tycker jag är dum i huvudet, jag får det alltså bekräftat. Då det blåser och jag blir tårögd påpekas det att jag gråter lite varpå jag ställer mig bredbent med ansiktet nedåt, som att jag skulle spy, och gång på gång frågar ”kommer det mycket eller, kommer det mycket?”, medans jag kliar mig i ögonen. Kvinnorna bara skrattar åt mig. Jag förstår inte att det är en nästan obeifintelig mängd tårar som kommer från mina ögon utan förväntar mig rena floden.
Jag röker två cigaretter under vägen hem och ifrågasätter normaliteten i det. Två cigaretter på rad är väl mycket, eller? Någon lugnar mig, det är helt normalt. Dom pratar med mig som att jag hade downs. Tjejerna slår sig ner för att tänd en spliff innan vi drar upp till mig.
Vi kastar oss ner i sängen och alla verkar känna sig väldigt nöjda, alla utom jag. Oavsett vad jag gör, hur jag ligger eller vad jag tänker på känns det obekvämt. Jag har inte någon form av snetripp i den bemärkelsen att hela min värld spinner åt fel håll eller att jag upplever situationen obehaglig, jag känner mig bara riktigt obekväm med verkligheten och mina tankar. Att kvinnorna dessutom är cannabispåverkade och skrattar hysteriskt gör det inte bättre, jag förstår egentligen inte så mycket. Caesar har satt igång en konversation med en otroligt hjälpsam vän, K, över MSN. Jag och Caesar byter efter ett tag plats och K får mig att inse att det är svampen och jag själv som styr över hela min kropp, inklusive mitt humör. Jag tänker på saker som gör mig glad.
På en tusendels sekund ändrar mitt humör snabbt riktning och jag går från att ha känt mig extremt obekväm till världens lyckligaste person. Välbehagskänslorna bara sköljer över mig, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hela jag fylls upp av glädje, jag håller känslan för mig själv. Det är som att ett bubbelbad omsluter mig samtidigt som jag får små kroppsliga orgasmer gång på gång. Mina handflator känns fuktiga och jag har handen i munnen i säkert 20 minuter bara för att det är en så otrolig spännande och skön känsla. Att stoppa ner handen i godispåsen och känna på dom olika formerna är jättespännande, det känns som att jag har ett extra lager hud över handen vilket gör att jag inte kommer i direkt kontakt med någonting, jag prövar att taffsa på lite olika saker för att bedöma hur bra det känns.
[forts...]
Svampen var sedan länge beställd från utlandet och låg för tillfället och tog det lugnt i ett kuvert i min bokhylla. Vi hade försökt planera in något perfekt tillfälle att trippa men pga. Andra fritidsaktiviteter uteblev ett av de främsta förslagen, att ta en höstpromenad på Djurgården i Stockholm. Och tur var väl det, i efterhand.
Eftersom det skulle bli min första tripp hade jag in i det sista suttit och försökt suga åt mig all form av information kring psilocybin och dess effekter. Då jag anser mig vara en relativt intelligent narkotikabrukare så försöker jag skaffa mig så mycket vetskap som det går om den drog jag planerar att stoppa i mig, såväl för - som nackdelar. Någonting annat vore i min värld extremt idiotiskt. Vet man ingenting om knark ska man inte knarka.
***
Äntligen fredag. Vi hade sedan några dagar tillbaka bestämt oss för att om det inte kommer någonting värdare i våran väg så skulle vi trippa på idag, och glad var jag över det. Jag hade sett fram emot den här stunden sedan den dagen då någon tog upp ämnet några veckor tidigare.
Min vän plingar på dörren. Med sig har han ett kilo lösgodis och ett perverst flin då vi hälsar på varandra i tystnad. Relativt omgående sätter vi igång med att fördela och bryta ned dom hårda kvistarna. Det blir ganska exakt 0,7 gram torkad Copelandia cyanescens som vi, efter avskedshälsningen ”Skål, kosmonauter!”, tillsammans tuggar på i någon minut för att sedan svepa ner med en halvliter vatten var. Även om jag vart ombedd att hålla för näsan för mitt eget välbefinnande under förtärandet kunde jag inte undgå att släppa en kort stund enbart för att känna smaken. Jag visste inte när jag skulle trippa igen och då var det lika bra att ha det gjort, onödigt att missa en sådan upplevelse.
Vid det här laget är jag riktigt peppad, det jobbiga skulle bara bli att vänta. Min vän, från och med nu kallad Caesar, sätter sig i min soffa för att slå på Mario på mitt SNES. Jag lägger mig i sängen och lyssnar på musik. Tio minuter efter att vi stoppat i oss det sätter jag mig i fönstret för att tända en cigarett, jag känner en stark euforisk känsla i kroppen men inget visuellt eller någon nämnbar skillnad i psyket alls. Jag är nog bara allmänt upprymd. Allting känns soft. Cigaretten smakar gott. Ligger och stirrar på TV:n. Känner ingenting efter 35 minuter medans Caesar påstår sig redan vara halvvägs in i någon annan värld. En värld jag själv aldrig besökt och därav förstod jag inte förens i efterhand att jag faktiskt var någorlunda trippad då jag började anklaga min vän för att vara psykopat som ett svar på hans gigantiska pupillrar, kroppsliga stelhet och frenetiska godisätande. Jag fortsätter iakta och förklara för honom hur psykotisk han ser ut. Caesar yttrar inte ett ord, bara sitter där med ett stort leende på läpparna.
”Psykopat asså, PSYKOPAT. HAHA, du är ju helt sjuk i huvudet fan”.
Han bara ler och tar emot mina förolämpningar. Varför inte, vad ska han annars göra?
Jag tar en bild på honom, vi pratar lite. Jag tror mig vara relativt opåverkad, det händer ju knappt något fan? Jag börjar dock förstå att hallucinationerna kickat igång då hans fötter sjunker in i mattan och redan starka färger blir starkare, helt plötsligt är jag riktigt väck. Det har smygit sig på men i och med att jag inte insett det förens nu så verkar det inte som att mitt psyke velat det innan. Jag lämnar rummet för ett besök på toaletten, tankarna snurrar. Var ligger toaletten? Hur fan beteer man sig? Är jag kissnödig på riktigt? Väl inne i badrummet slänger jag en snabb blick på spegeln men fastnar där. Mina pupillrar har aldrig varit så här stora, dom är jättestora. Jag kommer fram till att dom matchar min svarta pullover riktigt bra och känner mig stolt. Som ett penntroll.
Caesar har sagt åt mig att jag ska ha mobilen avstängd under trippandet, det verkade helt logiskt innan men inte längre. Varför? Jag sätter igång och försöker kontakta min flickvän som jag börjat sakna, hon ska till en gemensam kompis och förkröka. Logiken fungerar inte någonstans i mitt huvud och jag försöker övertala min vän om att följa med dit, det kommer bli jättemysigt, sitta på balkongen och ha allmänt trevligt. Jag bygger upp någon slags fantasi om att jag är i samma sinnesstämning som då man är småfull och bara kan sitta och kedjeröka utomhus och diskutera saker med folk man tycker om, fast det nästan är november. Så är det inte. Han har större erfarenhet än mig och protesterar, kallar mig dum i huvudet och försöker övertala mig om att det här var ”vår grej” och att vi ska skita i andra. För egentligen känner jag typ ingen där borta, bara massa fulla idioter som ändå inte kommer förstå sig på oss någonstans. Till slut går jag med på vad han säger men tycker ändå att det är en bra idé att gå ut lite, bara möta upp någon polare. Jag känner att jag verkligen inte kan stanna inne längre, jag måste ut. Iväg. Ingen av oss kan bestämma någonting, han vill att jag ska ta beslut och jag säger likadant. Efter lite tjaffsande bestämmer jag att vi ska dra till hans flickvän dit två andra tjejkompisar ska och röka cannabis. Vi ska möta upp dessa två tio minuter ifrån mig. Skitbra, då har vi våran plan, det här gör vi.
Det känns som att det tar hundra år att göra sig i ordning. Stoppa ner saker i fickorna, stoppa på sig kläder. Någonting som vanligtvis går på fem minuter tar i våra huvuden en halvtimme. Vi kommer ingen vart, men efter många om och men är vi till slut är vi utomhus. Vi båda är riktigt taggade, det här kommer bli skitnice fan. Jag stoppar en cigarett i munnen och håller för händerna för att tända. Men VAD I ALLSIN DAR? Jag är i någon form av spel, cigaretten rotar sig i en avgrund som min kupade hand formar och när jag tänder elden tror jag seriöst att det är en dröm eller något skoj. Jag tror jag har blivit lurad.
Det ser precis ut som när man ska simulera en bäng person i första person i filmer, djupet i synen blir vågigt, avlångt och ihopdraget på samma gång, elden från tändaren är flera meter ifrån mig. Jag låter mig fascineras av detta ett tag och vandrar på utan att berätta för Caesar om vad jag nyss varit med om. Det känns som att cigaretten aldrig tar slut, jag tog nyss ett bloss, och ett till, ändå hålls den fortfarande kvar av mina fingrar. Jag börjar dela upp min värld i flera delar, undersöka dom närmare, glömma bort mitt tillstånd och bara sätta mig in i saker för att sedan komma tillbaka, inse att jag är bäng, tänka på någonting annat och börja fundera djupare kring det. Det känns som att hela min verklighet loopas i omgångar av en kvart, inte en kvart som i 15 minuter, det delas upp i fjärdedelar bara.
Den raka gata på väg till mötesplatsen går på repeat och när jag äntligen tror att vi är framme har vi bara kommit en tredjedel på vägen. Väl framme uppdagas det att vi inte alls bett flickvännen om lov att komma dit supertrippade, hon ska bara ha ”myskväll med tjejerna” och vi har alltså feltolkat hela situationen. Kanske tur det då det hade krävts att vi satte oss på tunnelbanan med knäpp frågvishet gentemot omvärlden och pupillrar större än Rysslands totala area, inget vidare smart drag alltså. På vägen hem igen har vi nu två nyktra personer med oss. Jag ställer massa konstiga frågor kring mitt beteende och dom skrattar mest och tycker jag är dum i huvudet, jag får det alltså bekräftat. Då det blåser och jag blir tårögd påpekas det att jag gråter lite varpå jag ställer mig bredbent med ansiktet nedåt, som att jag skulle spy, och gång på gång frågar ”kommer det mycket eller, kommer det mycket?”, medans jag kliar mig i ögonen. Kvinnorna bara skrattar åt mig. Jag förstår inte att det är en nästan obeifintelig mängd tårar som kommer från mina ögon utan förväntar mig rena floden.
Jag röker två cigaretter under vägen hem och ifrågasätter normaliteten i det. Två cigaretter på rad är väl mycket, eller? Någon lugnar mig, det är helt normalt. Dom pratar med mig som att jag hade downs. Tjejerna slår sig ner för att tänd en spliff innan vi drar upp till mig.
Vi kastar oss ner i sängen och alla verkar känna sig väldigt nöjda, alla utom jag. Oavsett vad jag gör, hur jag ligger eller vad jag tänker på känns det obekvämt. Jag har inte någon form av snetripp i den bemärkelsen att hela min värld spinner åt fel håll eller att jag upplever situationen obehaglig, jag känner mig bara riktigt obekväm med verkligheten och mina tankar. Att kvinnorna dessutom är cannabispåverkade och skrattar hysteriskt gör det inte bättre, jag förstår egentligen inte så mycket. Caesar har satt igång en konversation med en otroligt hjälpsam vän, K, över MSN. Jag och Caesar byter efter ett tag plats och K får mig att inse att det är svampen och jag själv som styr över hela min kropp, inklusive mitt humör. Jag tänker på saker som gör mig glad.
På en tusendels sekund ändrar mitt humör snabbt riktning och jag går från att ha känt mig extremt obekväm till världens lyckligaste person. Välbehagskänslorna bara sköljer över mig, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hela jag fylls upp av glädje, jag håller känslan för mig själv. Det är som att ett bubbelbad omsluter mig samtidigt som jag får små kroppsliga orgasmer gång på gång. Mina handflator känns fuktiga och jag har handen i munnen i säkert 20 minuter bara för att det är en så otrolig spännande och skön känsla. Att stoppa ner handen i godispåsen och känna på dom olika formerna är jättespännande, det känns som att jag har ett extra lager hud över handen vilket gör att jag inte kommer i direkt kontakt med någonting, jag prövar att taffsa på lite olika saker för att bedöma hur bra det känns.
[forts...]
__________________
Senast redigerad av t2938un 2008-04-07 kl. 18:05.
Senast redigerad av t2938un 2008-04-07 kl. 18:05.
kul för dig.
