Det är guld! Det är kung!

"Det är guld! "

"Det är kung!"

För några månader sen hade jag aldrig hört dessa uttryck. Nu verkar det som var och varannan människa änvänder dom. Vad kom dom ifrån?

Jag tycker det låter väldigt fånigt. Speciellt att säga att nånting är kung.

-visst är det fint väder idag?
-det är kung!

Hur fan kan vädret vara en kung och över vad? Jag kanske börjar bli gammal eller nåt. Kanske bara behöver vänja mig. Kanske till och med använder dom själv om nåt år. Just nu vill jag bara slå en pinne i huvet på kung/guld-missbrukarna.

Jag kan definitivt hålla med dig. Båda uttrycken är väl yteligare ett steg att "slangifiera" språket, såsom man tycks se i princip överallt. Måste dock säga att "det är kung" uttrycket känns betydligt värre än "det är guld", då det senare hade kunnat ses som ett förkortning av uttrycket "det är guld värt".

Just, då en gemensam tendens för dessa rent sociala uttryck, nämligen att förkorta det sagda, varit ihållande kanske de intuitivt närmre liggande ordvalen börjat tryta?

Intygar guldfyndighet sedan åtminstone 20 år i Stockholmstrakten, medan kungen slog mig först i denna trådstart.

Att språket "slangifieras" är ju bara ett annat sätt att säga att det utvecklas, vilket är naturligt och nödvändigt för ett vitalt och aktuellt språk. Massor av de uttryck och liknelser vi använder oss av nu, och som inte ses som slang, var ju en gång lika "slangifierande" de med. För hundra år sedan klagade folk kanske på nya, konstiga slangord som "pojke", ett lån från finskan, som slangifiering och degenerering, osv.

..."det är kung" är en förkortning av att något är "kungligt", som t. ex. hur e läget? _"de e kungligt"!! Vad det gäller guld, så är det ju vanligt att man associerar Guld med något väldigt värdefullt (dvs. "top of the line") och även om det finns dyrbarare metaller nuförtiden, så har ju guldet sedan långt tillbaka i tiden varit förknippat med det mest värdefulla som var vanligt att kunna inneha... ( andra plats silver och tredje brons... precis som i medaljutdelningar mm.) Om man har ett förslag på någonting som man låter sin kompis ta del av, så kan han uttala sig med att "det är (ju) guld!!, och mena att det är ett suveränt/toppen förslag...

Det är kungligt.
Det är guld värt.

"Ha det guld!" är lite värre.


Edit: Damnit.. några sekunder försent.

Ser inget speciellt konstigt med det. Språk utvecklas hela tiden och olika uttryck som används kommer från andra sammanhang.

Att något är kung (även om jag själv bara använder det om personer, inte saker (då skulle jag istället säga att "det är kungligt väder")) kommer ju ifrån att kung ses som det högsta/bästa någon kan vara. Därför har man låtit det ordet få stå för hur ofantligt bra någon/något är. Oslagbart helt enkelt. Samma sak med guld, då det är den ädlaste metallen.

Vi använder nog alla uttryck som egentligen kommer från någon helt annanstans från början.

Jag har missbrukat "guld värt" över något år nu. Men visst händer det att man drar till med lite "fan vad guld", "fan vad kung". Tycker det är bra uttryck

Håller med! "Det är guld!" känns väldigt 80-tal för mig - ungdomstiden då jag svängde mig med moderna uttryck...

Nu känns det verkligen som jag gör skäl för mitt nick

Kommer det här inte från 80/90-tals amerikansk slang?

This /that / he/she rules!

Golden!
This is all gold! (om information t ex)

I Ungern på 90-talet använde man uttrycket kung (király) när något var bra....sedan förvanskades det till mås (sirály)...vilket kan te sig lite löjligt....

Dumheter. Naturligt, ja, men varför skulle fortsatt användande av alla befintliga synonymer till "bra" ("kung") betyda att språket inte utvecklas, inte är aktuellt o.s.v? Varför är det nödvändigt att säga kung istället för bra? Varför ses andra språk som samiska, tibetanska o.s.v. som skyddsvärda medan vårt egna lilla språk ständigt och aktivt skall förändras till varje pris?

Förändring enbart för förändringens skull är i bästa fall meningslös, men oftast förvirrande, försvagande och splittrande. Nytt betyder inte alltid bättre. I värsta fall blir det ett sociopolitiskt projekt i stil med orwellskt nyspråk.


Javisst. Fast vad men hade vårt språk lidit om pojke inte hade införts i s.a.s. det allmänna språkmedvetandet? Skulle vi alla ha slitit vårt hår i förtvivlan över att ha saknat ett beskrivande ord för en ung person av manligt kön?

Vad enskilda individer pysslar med tycker jag inte är så viktigt, det är mest roande att höra vad osäkra, trendkänsliga idioter hittar på (eller apar efter), och det gör det lättare att känna igen obildade människor. Det är överhetens och institutioners vårdslösa och ofta rent föraktfulla attityd gentemot vårt språk, kulturarv och vår historia som är ett allvarligt problem. När förfall och bildningsförakt framhålls som ideal och "nödvändigheter" av dessa så osäkrar jag min revolver.

Förbannad vare Fredrik Lindström, eller kanske snarare de som sett hans historielektioner om språkets förändring som uppmaningar!