Mardrömmen

Hello,

Jag vaknade nyss upp i tv-soffan med tvn på Discovery Channel och solen i huvudet utifrån. La mig där runt 9.00 efter att jag varit uppe och druckit vatten pga. att jag har en sån jävla baksmälla sen inatt. Jag somnade om relativt snabbt.

Då börjar drömmen. Eller drömmarna.
Den första utspelar sig på en fest och är lite suddigare i minnet, men minns riktigt mycket. Den andra är mardrömmen, den kommer efte festen drömmen i alla fall.

Jag minns mardrömmens utseende så bra att jag har ritat en karta som ni kan se nedanför!

MARDRÖMMEN

Jag befinner mig i nån stad, går ner för samma mörka gränd med kullerstenar som jag gått ner för i tidigare drömmar. Jag är lite stressad, det regnar lätt, det är blött och mörkt. Jag har inget mål, jag bara går och går. Jag kommer ner till torget som påminner om gamla stan. Det är mörkt och jag svänger ner på den stora breda vita trappan mot det andra torget, det sluttar neråt hela tiden kan jag tillägga. (mot vatten) Jag tar mig över torget, jag är frusen och kall.

Jag går ner för en vänster sväng mot vattnet. Har inget mål. Jag bara går. Det enda jag egentligen vet är att min bil står på "andra sidan", borta vid tågstationen med rulltrappan som finns där drömmen inleds vid kullerstensgatan. Och jag vet att jag måste dit innan dom stänger portarna för att komma hem till säkerheten. Känslorna är att jag är rädd, nervös, kall, blöt och förvirrad. Jag är nästan jagad.

Jag börjar gå tillbaka, händerna i fickorna och kollar bakom mig. Det blåser ute på vattnet till höger. Jag går upp på det första torget som är stort i mina ögon. Kanske en 2-3 till personer som kommer gående. Varav en är dvärg(!), jag kollar lite på han. Bara lite, dt är så mörkt och han går lite rakt mot mig. Vi närmar oss varandra och han skriker någonting till mig. Jag kan inte minnas vad men jag känner att det är nått i stil med. - "VAFAN GLOR DU PÅ?" "IDIOT JÄVEL", "JÄVLA MÖRDARE", "SVIKARE" . Det är så det känns i efterhand iafl.
Dvärgen liknade en lärare i min skola kombinerat med Leif Pagrotsky. Jag skyndar på, han har stannat och det är plötsligt SNÖ på marken när jag kollar bakom mig. Jag börjar springa lite lätt, känner mig jagad av dvärgjäveln.
Han tar upp en snöboll och kastar mot mig, jag kollar bakom axeln. Han missar och halkar! Nån går fram och hjälper han upp DIREKT! Det ger mig en känsla av att jag är elak, äcklig ja känslan är ensam.

Jag skyndar upp för den breda trappan till det mindre torget som liknar gamla stan. Det är inte längre snö och jag är inte längre jagad av dvärgen vad jag ser. Men jag känner mig jagad och nu vill jag bara hem. Jag går upp för kullerstensvägen som är så mörk. Upp till tåget som jag ska ta till min bil?
Jag är oroad på ett sätt, letar i fickorna efter bilnycklarna. Jag tror inte jag har nån mobil på mig. Jag kommer upp till rulltrappan som tar en upp till tåget (pendeltåg av nått slag tror jag) , men dom stänger precis då! (!!!) En snubbe stänger stället. -"Vi stänger nu! Hejdå".

Jag går tillbaka ner för kullerstensgatan, mörka fönster och höga gamla hus på sidorna. Det rinner vatten ner för gatan som sluttar neråt och svänger höger. Jag är ännu mer oroad, jag är stressad. Stressad över att träffa dvärgen, stressad över det mörka vattnet bortom det andra stora torget.

På det lilla torget som liknar gamla stan finns en McDonalds och en nergång till tunnelbanan. Jag går in på McDonalds och frågar hur jag ska ta mig hem, hur jag tar mig till "tåget" eller liknande. (Som uppenbarligen har stängt när jag tänker efter nu, dom stängde ju "tågets" station.)
Jag får inget svar vad jag minns. Det sista jag tänker är att det är ett alternativ att gå ner i tunnelbanan. Men jag vet inte vad som väntar där. Nu vaknar jag.

______________

Hoppas nån orkat läsa hela skiten, för någon kanske känner igen sig vart jag är? En massa olika platser som jag kokat ihop i drömmen? Jag har drömt om den där kullerstensgatan och den sluttande backen till vattnet förut. :P

Tycker ni att man fångas av drömmen?

Karta över området såsom jag kommer ihåg det:
(ritad i paint nyss)

http://img292.imageshack.us/img292/555/mardrmmenwl2.png


Kom gärna med kommentarer.

Du färdas genom livet längs en väg som du gått många gånger förr, trots det känns den skrämmande.
Det känns lätt obekvämt. Trots att du inte riktigt vet var du vill så stressar du på för att ta dig åt nåt håll. Tyder på osäkerhet.

Det känns som att du bara sjunker djupare och djupare neråt, och allt känns bara mer och mer obekvämt.
Du måste ta dig vidare mot något mål fort för att hamna i säkerhet. Men var finns målet? Det vet du inte själv.

Du tar till slut sikte mot något som känns stort.
Ett problem som faktiskt är relativt litet, och som du inte kan sätta fingret på hur det ger problem. Men du känner att det gör det för dig i alla fall.
Vad känner du inför denna lärare, respektive Leif Pagrotsky?
Problemet tycks först ha stannat av, och du försöker ta dig ifrån det. Men du finner att du är utkastad i kylan och fortfarande har detta problem i hälarna.
Som av en ren olyckshändelse tycks du bli av med det. Men på nån annans bekostnad?
Det tycks som att folk faktiskt VILL att detta problem ska existera och att du känner dig egoistisk som vill bli av med det.
Allting är över men du känner fortfarande en stor osäkerhet hur du ska göra.
Och nu är det för sent att "hoppa på tåget". Din chans är förbrukad precis som du redan misstänkt.
Är du hindrad från insikt i någon viktig fråga?
Du är rädd att problemet ska komma tillbaka, liksom att du är rädd för någonting du egentligen inte känner till, det känns bara mörkt och främmande.
Och ingen kan ge dig nåt svar hur du ska ta dig vidare, det är bara du själv som kan göra det, men du är rädd för att ge dig in i något du inte känner till.

Sammanfattning alltså: Det verkar som att du står vid en punkt där du bara MÅSTE ta dig vidare, men är väldigt osäker hur du ska göra. Dessutom finns det problem i vägen som tycks små, men som verkar stora för dig, samtidigt svåra att bli av med, och det kan vara rent egoistiskt och skada andra att göra sig av med dem, känner i alla fall du. Ändå tycks du osäker på var problemen egentligen ligger vilket inte gör dig mer säker i övrigt direkt, och ingen kan hjälpa dig, du måste avgöra själv.

Är detta nåt du kan relatera till IRL? Det är bara en tolkning som sagt och kan vara rätt eller fel.