-ning förbjude(n/t)

Kort fråga: heter det "skoteråkning förbjuden" eller "skoteråkning förbjudet"? Eller fungerar båda skrivsätten?

Båda varianterna är vanliga och ingendera torde vara direkt fel. Varianten
»skoteråkning förbjudet« kan uppfattas som en satsförkortning.

— Att utöva skoteråkning här är förbjudet. (adverb)

Även den vanligaste och enklaste varianten är en satsförkortning.

— Skoteråkning är förbjuden här. (adjektiv)

Ah, okej!
Så även om jag säger "Skoteråkning är förbjude(n/t)" så fungerar båda alternativen? Men varför skulle varianten med "t" räknas som adverb?

Skoteråkning är utrum (reale, n-genus) medan vi bildar adverb med t-formerna
av adjektiv. Att utöva skoteråkning här är förbjudet (satsadverbial).

Hmm, jag hänger inte riktigt med. Det vill säga jag förstår inte varför "förbjudet" ska räknas som adverb i den meningen. "Att utöva Skoteråkning" borde väl kunna räknas som ett substantiv (en nominalfras?) och då skulle "är förbjudet" vara ett vanligt fall av "är" + 'adjektiv'.

SAG räknar adjektivens t-former som böjningar av just adjektiv. Traditionellt räknas de dock som adverb. Anledningen torde ha med böjning/kongruens att göra:

Jag gick tyst nedför gatan är dubbeltydigt, är vi dock fler så blir det klarare: vi gick tysta nedför gatan och vi gick tyst nedför gatan. I ena fallet säger vi ingenting medan vi i det andra har mjuka sulor på skorna. Adverb är som bekant motsträviga mot kongruens.

I fallet med skoteråkningen:

Det är förbjudet att åka skoter här.

Den (skoteråkningen) är förbjuden här.

Jag hängde med bra, men där tappade du mig.
Här är väl båda exemplen fall av adjektiv, eller?

Jo, den röda kortvarianten av SAG är på samma linje. Ändå har jag svårt att
klara mig utan adverbet »snett« exempelvis.

— Det låter illa. (solklart adverb? — svarar på hur?)

— Jag trampade snett. (t-format adjektiv sned? — men svarar på hur?)

Hur skall svenska elever förstå engelskans adverb "madly" med -ly om det
svenska adverbet »galet« är avvecklat?

Idag reder engelskkunniga ut svenska »tyst« kontra »tyst« via frågor som:

— Menar du "silent upstairs" eller "silently upstairs" ??

---

Vad är ditt (Tevildos) svar på TS frågor i #1?

Hmm, alla ska alltid blanda innan engelskan; då vill jag blanda in japanska: den enda skillnad det språket gör är på partikeln som efterföljer adjektivet(/verbet):

• shizuka na - (en) tyst (person)
• shizuka ni - (på ett) tyst (sätt)

Attans nu har jag glömt varför jag drog upp det. Tänkte att det kanske inte behöver vara någon skillnad på svenska adjektiv och adverb(adjektiv i t-genus).

Ytterligare en fråga i samma anda som denna tråd. I meningen "Den formen låter idiotisk(t) att använda" låter t:et i idiotisk valfritt för mig; vilket är rätt?

Ingendera varianten är väl fel, men jag föredrar t-formen med hänvisning till ett
underförstått (ställföreträdande) »det« liknande det som Tevildo anger.

— Den formen låter det idiotiskt att använda.
— Den formen låter idiotiskt att använda.
— Den formen låter idiotisk att använda.

Den sista studsar jag på därför att formen i sig inte kan vara idiotisk, bara det
bruk som man vill kommentera.

Adverb kongruensböjs normalt inte (någonsin?) i numerus.

Jag är snabb, de är snabba men: jag springer snabbt, de springer snabbt.


Att det inte spelar någon roll i det fallet. Skoteråkning kan vara förbjuden eller förbjudet utan någon betydelseskillnad. Vissa konstruktioner fungerar så helt enkelt:

Allsidig träning är viktig(t) för framtida resultat.

Tack! Språkkänsla är en svag hänvisning, men fungerar bättre än att ge sig
ut på den tunna adverbiala isen som jag något ovist gjorde. Allt väl!